En dikt (ej texten till min Pokémonlåt, sorry).

Hejhej!

För er som missat mitt tjat om att Jacob inte är med mig just nu (troligtvis inte) så vill jag bara säga igen…JACOB ÄR INTE MED MIG JUST NU!!!!!!!!!!!!!!!

Så jag har gjort en dikt. Den går såhär.

….I’m a tiny poky catcher….

….I am tiny!

…I catch pokys!

….TINYYYY POOOKYYY CATCHEEER…YEAH!!!!!

…ohpss….det var visst min låt om mitt Pokémon-namn. FAN. Det skulle ju va’ hemligt ett tag till. Hade ju till och med skrivit i rubriken att jag INTE skulle visa den. Jaja. Vad ska man göra. Vissa kan ju texten redan ändå (den har spelats flitigt på radion) (radion är alltså jag).

Hur som helst. Okej. Ska bli seriös. Har gjort en dikt. Eller en text. Jag vet inte. Är ju inte en litterär expert direkt. Gör mest låtar om Pokémon namn etc.

…här är den….

(obs denna är seriös, förvänta er inget *skoj* nu)

Det kändes som hemma (inte en Pokémonlåt):

För typ fem år sedan blev vi ihop. Minns inte så mycket av det förutom att jag var supersjuk och du gjorde pannkakor till mig.  Men det var nog som att komma hem på något sätt.

Två år senare satt vi på ett flygplan till Hong Kong. Du höll min hand medan jag såg ut från flygplansfönstret. Jag var någonstans jag aldrig varit förut. Men du var där och det kändes som hemma.

Tre och ett halvt år senare stod jag utanför din lägenhetsdörr med två packade väskor. Taxin väntade utanför. Allt jag kunde tänka på var att jag inte ville gå, men jag gjorde det ändå. Jag gick till taxin med tunga steg och gråten i halsen. Snön ringlade ner på mina väskor. Så fort jag satte mig i taxin mot flygplatsen visste jag att jag inte var hemma längre – och jag skulle inte vara hemma på ett bra tag.

Fyra år senare gick jag på en strandpromenad i Spanien. Det hade varit en konstig sommar. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Flera gånger om. Ingenting kändes säkert. Speciellt inte jag själv. Jag kände mig som det osäkraste kortet av dom alla. Men så gick jag där och kände mig säkrast i hela världen. Jag frågade om du ville bli min för alltid. Det ville du. Vid den stunden var jag inte som ett korthus som kunde blåsa ner vilken sekund som helst. Jag var hemma.

Fem år senare sitter jag här och tänker att jag vart på så många ställen. Överallt och ingenstans. Förut brukade jag tänka på var någonstans jag kommer att vara och var någonstans jag kommer att känna mig som hemma. Du vet på riktigt. Inte visste jag då att hemma inte var en plats. Inte visste jag då att hemma var där mitt hjärta fanns.

Och mitt hjärta – det finns hos dig.

(eller i alla fall delar av det, andas, lever, osv.)

Pusshej!

Tina

 

Advertisements