Hejhej alla glada!

Jag har en historia ett berätta! Wiho! Jag flyttade ungefär sex gånger på två år när jag bodde i Dublin och har kollat på SJUKT mycket lägenheter. Först tänkte jag göra ett helt inlägg om tips för att hitta bästa lägenheten och sedan insåg jag att saker som…

1. Undersök om inga bilbomber har sprängts i området.

2. Undersök NOGA om det finns svartmögel i lägenheten.

3. Kolla ALLTID vattentrycket i duschen och då menar jag ALLTID.

 

… inte är lika tillämpningsbar i typ Sverige… där det finns en levnadsstandard.

Jaja, nu till min story. Jag letade lägenhet/rum i centrala Dublin och gick på visning:

Hyresgäst: So I think I shown you all, anything else?

Jag (tänker: kolla ALLTID vattentrycket): Yes, I would like to test the water pressure.

Hyresgäst (som ej förstod engelska så bra): Water pressure?

Jag: Yes, you know water from the shower…

Hyresgäst (kollar superkonstigt på mig): Ok… wait one minute.

*Jag står med det andra intressenterna och väntar*

Hyresgäst (ger mig ett glas vatten): Here…water… for… you.

Jag: Eh, I did not mean water, hehe, I meant the water PRESSURE in the SHOWER.

Hyresgästen förstår fortfarande inte, utan jag får gå in i badrummet, sätta på duschen, peka på strålen och säga “this is water pressure”. Sedan blev det lite spänd stämning och jag intalade mig själv att jag skulle förtränga denna händelse totalt. Jag kommer ju inte träffa någon av dessa människor igen liksom. Och det gick super bra tills jag stod i mikrovågskön på jobbet några dagar senare:

Kille som står bakom mig i kön: OMG, its YOU?

Jag: Me?

Kille som står bakom mig i kön: You are like the… water pressure girl?! Right? From this weekend?

Jag: Yepp……thats……..me

 

Kramis/

“The water pressure girl”

 

Hejhej!

När man tar steget ut i vida världen så träffar man nya människor och får nya perspektiv. Här är ett exempel:

Jag pratar med en amerikansk tjej om gymnasiet:

Amerikansk tjej: My school in Michigan was sooo bad so my dad put me in a private school in Connecticut.

Min hjärna går på högvarv. Åh vill verkligen fråga en grej.. men eh… rädd för att hon kommer tro att allt jag gör är att kolla reality shows på fritiden och har ingen verklighetsförankring alls (bara delvis sant). MEN… vore…så kul att veta. Men Jacob står brevid och han kommer att skämmas. Plus han har redan fått skämmas idag när jag sänkte den där båten två gånger. Nej, jag avstår. Eller? Ska jag? Åh nu gick Jacob! JAG KÖR:

Jag (harklar mig): Eh… is private school in Connecticut like… Gossip Girl?

Tjejen blir tyst i några sekunder och jag tänker “fan fan fan, såklart det inte är så…varför kunde jag inte håll…”

Amerikansk tjej (allvarligt): It is… EXACTLY like that!!

Jag: What, are you serious?

Amerikansk tjej: I am serious. On my graduation there was actually a girl having a graduation speech about fighting her coke addiction. She was 18.

Så. Med detta vill jag säga:

1. Det finns inga dumma frågor!

2. Jag hade rätt!

3. Gossip girl är verklighetsförankrat (på riktigt!):

You go Selena! I’m gonna work on that blog to.

XOXO/

Tinis

Hello Hello,

Läste det här inlägget (av Spiderchick) och fick en flashback från när jag försökte köpa kläder till en kompis bebis.

*kollar in barnkläder på Uniqlo*

Jag: Älskling, asså det här är svårt. Jag vet liksom inte ens var jag ska börja?

Jacob: Men… jag vet… ju inte. Kanske du ska fråga någon.

*jag haffar ett butiksbiträde*

Jag: Hey… I need some help buying a shirt for a baby.

Butiksbiträde: Ok, what age?

Jag: Age… do you need to be sooo specific?

Butiksbiträde: Well, it helps…

Jag: Well, eh, maybe three, eh no, she can’t be three, she is probably two… WAIT, eh, 1.5…. maybe.

Butiksbiträde: You don’t know how old the baby is?

Jag: Eh. I guess not.

Butiksbiträde: Ok, but you know how tall she is?

Jag: Well last time I saw her she was in one of those… carriages.. you know that you put a baby in … so she can’t be like this big *sträcker ut armarna allt jag kan*…

Butiksbiträde: …

Jag: But on the other hand.. she is not super small like this *håller händerna supernära varandra*

Butiksbiträde: Well, you just have to make a decision yourselves since you don’t know how old OR how tall she is.

Jag: Ok… well I take this then *tar en random t-shirt från hängaren* and if it doesn’t fit she can have it as a pyjamas dress… or worst case … I can have it. And I am sure my friend will love me ANYWAY!

Butiksbiträde: …

Jag: Right?!

Butiksbiträde: mmm… yes… probably.

…

Hello Everybody,

Jag var ju i Thailand…

Därför tänkte jag dela med mig av några highlights:

1. Den gången allt (typ) var gratis i hotellrummet:

Vi hade kommit fram till ett fint hotell i Trang och fick hjälp med väskorna. Jag ger då dricks till conciergen och han blir då JÄTTEGLAD, så glad att han vill visa allt som ingår i rummet:

Concierge: *pekar på duschprylarna* “This…is free…”

Jag: Oh, thank you!

Concierge: *pekar på frukten i rummet* “This is… also free”

Jag: Ok.. thank you!

Concierge: *öppnar garderoben och pekar på morgonrockar* “And this.. also free”

Jag: Thank you so much! Have a nice day!

*conciergen tar min arm och leder mig mot balkongen*

Concierge: *pekar på balkongen* “This….free”

*jag och conciergen går tillsammans mot dörren*

Jag: “Ok! Well thank you, good to know, have a nic…”

Concierge (inte klar): *pekar på tvn och fjärrkontrollen* “This is…also free…but alcohol not free, ok?”

…

2. Den gången jag fick make-up tips av en lady boy i Phi Phi:

Jag står i kön till toaletten på Slinky (och ja den är lika fräsch som en toalett kan vara på en bar som heter Slinky).

*Hen granskar mitt utseende*

Ladyboy: I can make you a supermodel.

Jag: Ok?

Ladyboy: You should put a lot of black eyeliner under your eyes.

Jag: I am not so sure…

Ladyboy: I can promise you, I am a make-up artist in Bangkok, I can make you supermodel, I promise.

Jag (tänker att jag kan väl bli supermodel då…): Ok! But I really need to pee first.

Ladyboy: I be here waiting, you be supermodel, a lot of black under your eyes, I am make-up artist from Bangkok.

*Jag kommer tillbaka*

Ladyboy (pratar med en ny tjej): Oh, beautiful eyes, you put a lot of black under your eyes, you will be supermodel, promise, I am make-up artist from Bangkok.

Så speciell var jag…jaja… det kanske inte var meningen helt enkelt.

3. Den gången jag tog en bild med Martin Björk

Tvekade i en nanosekund om jag skulle lägga upp denna punkt (vill ju verka vara en coolis). Sedan insåg jag att jag redan postat hur det var när jag såg en kille från Twilight och insåg att “hm, lite sent för det kanske”. Så skitsamma:D:D:D

Jag och Jacob väntade på Sofia på Slinky (där allt händer antagligen) och ser då att Martin Björk också är där. Så varför inte fråga efter en bild? Och det fick jag, för han var en snällis, här är den:

Hehe. Eftersom jag var full och lite nöjd och lite irriterad på Sofia (för jag kunde inte hitta henne på Slinky) så var jag helt säker på att hon missat en av det viktigaste händelserna i hennes liv.

Jag (till Jacob): Aschå Sofia kommer bli schå avundsjuk *hick*. Fan, hon kommer ångra sig schåå mycket och aldrig kunna förlåta sig själv *dubbelhick*…

10 minuter senare kom Sofia och jag sa: “SCHÅFIA, du kommer aldrig att tro det här!!!…

Sofia svarade: “Vad kul!”

Vad…kul….

…

Kramis!

Hejhej!

Jacob är sjukis. Sist Jacob var sjukt hände det är:

Så, ja… jag har väl inte världens bästa historia med att ta hand om min kille när han är sjuk! Men igår hade jag bestämt mig och jag köpte chips och cola.

Jacob: Men inte behövde du ta med dig allt det här…

Jag: Joo, för jag är världens bästa flickvän som INTE äter upp min sjuka killes snacks, sån är jag! Hihi.

10 minuter senare

Jacob: Tina.. alltså.. du får ju äta upp chipsen, för dom är ju typ dina… eller mina… jaja.. men OM du ska äta upp chipsen så kan du iaf FÖRSÖKA att äta hela chips så du inte smular ner soffan.

Jag (med chips i hela munnen): mmm..okeej… *smular ner hela soffan*

Kramis!

Hejhej!

Man var ju inbjuden på fest i fredags…

Hade med mig Sofia också, eller om det var hon som hade med mig. Minns ej. Det som är bra med att vara på fest på Sofia är att hon fungerar som en social kompass (förutom för att vara snäll, sälja sin tv till kompis pris och vara en bra vän!).

Exempel 1:

På bussen

Jag: Sofia… jag har inget och dricka.

Sofia: Ja, du kanske kan be om att köpa lite av de andra.

Jag: … men jag har micropopcorn?

Sofia: Haha, ah, du kan liksom poppa upp det där och sen sälja en näve för lite dricka!

Jag: MEN, åh det är ju en jättebra idé, skönt att jag har dig! Hehe

Sofia: Alltså, nä, jag skämtade.

Jag: Ah.. okej.

Exempel 2:

20:30

Kvällens festvärd: Är det någon som vill höra någon speciell musik?

Jag (tänker: G.E.S är väl fräscht?): Joo, jag, eller eh, vänta lite…

Kvällens festvärd: Okej, nej men hör av dig när du bestämt dig bara.

Jag (viskandes till Sofia): Asså tror du det är okej om jag önskar en G.E.S låt?

Sofia (med förstenat uttryck): Eh, asså, klockan är typ 20:30 och vi kom precis hit… jag tror ingen här inne är liksom redo…. för G.E.S

Jag: Okej… jaha… nä jag förstår. Jag väntar en halvtimma tror jag…

Sofia: Okej… vet inte om det är tillräckligt men 30 minuter för det. SKITSAMMA, lova att du pratar med mig innan du vill önska G.E.S på spotify?

Jag: okidoki! Lova att du inte lämnar mig då?!

Sofia: Nej… jag håller mig här….

Exempel 3:

22:00: *Sofia går iväg*

22:02: Okej. Det har hänt. Sofia har lämnat mig. Problemet med en kompass är ju att man inte kan hitta utan den:(. Hmmm… åh… vet att jag kommer göra något dumt nu. Klarar mig inte själv på fest såhär.

22:03: *tänker*  JAG VET! Han killen som sitter en meter ifrån mig vart ganska skrämd av mig sist enligt Sofia för jag liksom “hoppa in i hans och Sofia’s konversation”. Om jag minns det rätt så blev han, enligt Sofia, nästan traumatiserad. Sedan var det något mer Sofia nämnde men jag minns verkligen inte allt. Jag måste prata med honom och göra rätt för mig*.

*Ni vet när man tänker på en fest “det blev lite spänd stämning sist, jag fixar det nu”. GÖR INTE DET. Det blir ALDRIG bra. Hehe. Tips!

22:05:

Jag: Heej! Mitt namn är Tina

Traumatiserad kille: Ja, hej…

Jag: Det blev lite spänd stämning sist vi sågs

Traumatiserad kille: Blev det?

Jag: Jo, du prata med min kompis Sofia och jag hoppa in i er konversation och du blev JÄTTERÄDD. Är rädd att jag har traumatiserat dig.

Traumatiserad kille: Okej…

Jag (tänker igenom situationen på fem sekunder): Alltså… du minns inget av det här va?

Kille som inte blev traumatiserad: Asså nä, jag gör inte det.

Jag: Eh, okej, SKITSAMMA DÅ! Vad bra! Då har jag gjort ett bra första intryck och du är inte traumatiserad. Eh, ska gå nu, hejdå!

22:15:

Sofia kommer tillbaka och jag förklarar situationen:

Sofia: MEN JAG SA JUUU ATT DET INTE VAR EN STOOOR GREJ?!

Jag: Åh, jag var bombsäker på att jag missat en liten detalj men kunde verkligen inte komma på vad. Ohps. Hehe.

ps. Sofia flyttar ifrån Umeå i höst så om det är någon som rent spontant känner att “jag vill bli kompis med Tina” och “Social ledsagare är en utmaning jag gärna tar på mig”, hör av er. Sofia kan intyga att det inte är så himla jobbigt, bara ibland. ds.

Hejhej!

Glad Fredag! Wiii! Jag har fått två besöksrekord den här veckan och jag känner att innan min statistik går ner igen så tänkte jag passa på och ge credd till mitt 21-åriga jag (sån är jag).

21-åriga jag. 

Här kommer det:

Kramis!

 

 

 

Hejhej!

Jag har fått lite feedback att ni gillade “mitt inlägg med hängmattan” så här kommer lite bilder:

Jag solar på stranden i Ao Nang:

…

…Ohps, inte jag… här var jag visst:

Jag njuter av vårsolen:

…

…Ohps, inte jag, så lätt att ta fel, här är jag:

…

Jag hänger med en modell i bar överkropp:

…

…Ohps, var inte jag, alltså vad är det med mig?! Visst lätt att ta fel, men ändå. Här är jag visst:

Jag. Hade. En. Chans.

 

Pusshej!

Både jag och Jacob har klarat alla våra kurser i Macau + fått dom tillgodoräknade. Åh, måste vara det lättaste företagsekonomi (C) poängen som någon, någonsin, samlat ihop. Känns just nu som hela livet är super lätt och jag inte behöver anstränga mig alls för att få någonting (precis som jag antar att jag automatiskt kommer bli uppgraderad på hotell då jag blivit det tre gånger på två månader).

Dock när jag fick mailet så stod det att min ansökan “bifalles”. Trodde det var något negativt, fick panik och nästan skrek över klassrummet till Jacob:”VAFAN BETYDER BIFALLES ÄLSKLING, ÄR INTE DET NÅGOT NEGATIVT…ÅÅH GUD… FAN”.

Fick då massa syner i huvudet hur jag och Jacob inte fick vår examen, blev hemlösa på en gång och fick samla pantburkar på plattan… och…

…googlade sedan “bifalles” och fick fram att det betydde “beslut om formellt godkännande”. Hehe. Yay! Skönt att jag inte tog ut något i förskott.

Pusshej!

Ni vet när man lägger upp bilder på FB och tänker “Åh ALLA mina 300 FB kompisar kommer att äääälska det här”. Sedan händer – ingenting. Och nu sitter jag här och försöker skaffa upprättelse (ett normalt och hälsosamt beteende).

Well, here we go:

Kommentar: Alltså, så mycket med den här bilden.

– Min mammis<3, om ni undrar vad jag får saker ifrån så är det detta.

– MSN!!!!!!!!! Jo jag hade MSN första tiden i Dublin. Och ja jag hade ett “tema”.

– Är det någon som minns hur mycket spam man fick/själv skickade ut när man hade MSN. Inte konstigt att ingen typ har det längre, man ber ju om att få virus.

2.

Kommentar: Åh! Jag minns exakt hur denna bild “kom till”. Jag såg bakgrunden (monument valley) och sedan såg jag skylten “2.00 photo on the horse” och fick en uppenbarelse och sa till mitt resesällskap “Do anyone of you want to be a horse!?”.

Och det ville någon och jag kände hur detta var början på något stort…

Resultat: ….nä blev inte så stort alls. Förutom när jag i somras sa till Sofia “varför gillar ingen den här bilden? Vad är det för fel på folk?” och Sofia gör det enda rätta:

Slutsats: Om ingen gillar dina bilder – be dina kompisar gör det.

3. Kommentar: Ja det är jag med Westlife! Och ja, Shane har armen om mig!

Resultat: Ingenting.

Skoja bara. Fick sjukt många likes. Ville bara skoja till det lite. Hihi!