Nej, men om vi ska tau höja stämningen lite! (*high five på det*)

Ja… bloggisen igår var ju ett totalt jävla mörker.

Nästan så jag måste ändra min header och skriva:

“En blogg som gör dig glad…eh…förutom när bloggen är ett totalt jävla mörker…eh…vilket är ibland, men det blir kul! Jag lovar! Wiho! *untz untz untz*”

Det är så otroligt sorgligt att veta att det som jag försökte förebygga hände, ändå. Men det kan också betyda att det skulle hända en dag, oavsett om jag var volontär på barnhemmet eller inte.

Det är så himla lätt för ägaren att bara sparka någon. Han är inte i beroendeställning av någon, han behöver inte tänka på någon annan än sig själv och det är superlätt att hitta någon mormor, farmor eller mamma till något av barnen som inte kan någon som helst engelska och inte har någon möjlighet att kommunicera med andra volontärer, överhuvudtaget. Det har ingenting med mig att göra. Det har ingenting med insamlingen att göra. Hade jag och hon inte haft en relation är jag säker på att nästa volontär skulle ha en bra relation med henne.  Problemet är inte heller att hon och jag hade en relation. Det var också att hon faktiskt kunde kommunicera och ha en relation med volontärerna som arbetade på hemmet.

En sak som kändes så himla jobbigt igår, var att jag anpassade insamlingen så att ägaren inte skulle sparka Mama Waridi och det hände ändå. Men, jag vet också att saker och ting kunde ha blivit mycket värre om jag inte samarbetade med ägaren överhuvudtaget, för Mama Waridi är inte bara i beroendeställning till ägaren, alla familjer till barnen som finns på barnhemmet är det. Han skulle kunna ta reda på vilka familjer som har gynnats av insamlingen hur lätt som helst. Området där alla familjer bor är så himla litet och alla familjer bor nära varandra. Det är därmed svårt att dölja någonting, överhuvudtaget för andra familjer och ägaren. Ägaren kan hota med att barnen inte vara på barnhemmet och även om barnhemmet inte är en långsiktig lösning för familjerna, är det en lösning just nu. Det vill verkligen ha barnen där av en anledning, för annars har barnen ingenstans att ta vägen på dagarna.  Att dölja hela insamlingen för ägaren hade därmed kunnat resultera i att Mama Waridi fick sparken (på en gång) samtidigt som de familjer som gynnats av insamlingen skulle få lida också  Jag kunde därmed inte göra på något annat sätt och det vi gjorde med insamlingen var ändå så himla bra!

Mama Waridi är också frisk, smart och stark. Hon har vart med om värre saker i sitt liv än just detta. Hon kommer att gå igenom det här också, även om allt just nu känns så himla hopplöst. Jag vet det, för när jag hade panik över att insamlingen kunde göra så att hon förlorade jobbet så intygade hon mig att om det händer, klarar hon sig, på ett eller annat sätt.

Självklart har det varit extremt jobbigt i Tanzania, och vissa saker jag berättat här suger så himla mycket, men, jag är så himla glad och tacksam att jag har fått delat den här historien med er. Det jag har lärt mig kan jag visa för andra. Kanske förhindrar jag att någon är med om liknande saker och slipper jobbiga situationer jag inte önskar att någon ska gå igenom. Ni kan se mig som en liten testperson! (H&M’s stora klädinsamlingsdag – Tina testar! Ta fyra vaccinationer på en dag – Tina testar! Volontär i Tanzania på ett barnhem utan att vara bra med barn – Tina testar! Får man hallucinationer av malariamedicin? – Tina testar! osv. )

Sedan vill jag också understryka att det jag berättar inte behöver gälla för varenda person som åker till Tanzania som volontär. Det finns dåliga historier men det finns också historier som är bra. Jag skulle inte rekommendera att börjar arbete på ett barnhem på Tanzania om man inte har kontakter i Tanzania som kan säkerhetsställa att hemmet är okej. Det finns för många som barnhem som inte fungerar och bara skadar barnen mer än gör nytta. Men det finns ju massor av andra projekt där barn inte far illa, och när man väl är på plats så har man en möjlighet att göra lite research och hitta ett barnhem som inte är konstigt, eller ett annat projekt som gynnar barn (på riktigt!).

Så, det var det jag ville säga.  Jag hoppas att ni har lärt er något om min tid i Tanzania – för det har jag.

Nu vänder vi blad och har kul istället!

*high five på det*

Pusshej!

Tina

 

Advertisements

Ett inlägg jag önskade jag inte behövde skriva.

Edit: Detta är skrivet när jag var fruktansvärt sårbar, var arg och ledsen. Vill därför poängtera återigen att just denna verklighet som jag skriver om här finns, men inte överallt. Detta är ingen måttstock och behöver inte vara ett varnande exempel. Det är ett utdrag av ilska och sorg jag kände precis då. Vilket är okej. Jag berättar bara om mina upplevelser ärligt.  Samtidigt vill jag inte att detta ska ses som en måttstock, för det behöver absolut inte vara såhär. 

Hej,

Jag vet inte var jag ska börja. Men jag känner att detta är så pass viktigt att skriva om att jag måste börja…någonstans.

Som några kanske vet hade jag en insamling i Tanzania. Hon som jobbade som typ “Mama” på hemmet, kunde lite engelska och hade hade en direkt kontakt med barnens familjer. Hon visade mig runt i området där barnen var ifrån. Hon presenterade mig för barnens familjer. Hon inspirerade mig att starta en insamling. Nej, inte bara det, hon hjälpte mig att förverkliga den också.

Efter en stunds planerande insåg jag att hon riskerade något genom att hjälpa mig – sitt jobb. Barnhemsägaren skulle bli så himla sur om han fick reda på att vi gav pengar direkt till familjerna och inte via honom. Han kunde sparka henne på en dag om det vore så.  Jag klarade inte av tanken av att hon skulle förlora jobbet på grund av insamlingen, så jag började smussla, köpte lite saker direkt till barnhemmet så barnhemsägaren inte skulle misstänka något, samtidigt som jag använde resterande pengar på de saker jag från början ville att insamlingen skulle gå till.

Idag fick jag reda på att det jag verkligen försökte förhindra har hänt. Hon har fått sparken. Jag tror inte att det beror på insamlingen. Jag tror helt enkelt att hon är lite för smart och stark för att kunna få vara kvar. Hon vågade ta kontakt med mig, fastän barnhemsägaren inte ville att hon skulle göra det. Hon vågade prata med mig om barnhemmet, fastän hon visste att det egentligen var förbjudet. Hon var liksom som ett litet hot, ett hot mot den perfekta bilden som barnhemsägaren ville ge av hemmet.

Och kanske det är sant, för hade hon inte funnits där hade jag kanske samarbetat med honom helt angående insamlingen. Jag hade inte vetat om sponsrade barn som inte blir sponsrade i slutändan, jag hade inte vetat om pengar som skulle ges direkt till familjerna och som aldrig kom fram. Jag hade typ inte vetat någonting om barnhemmet och antagligen litat blint på barnhemsägaren.

Jag tror inte jag hade kunnat gjort någonting annorlunda. Jag gjorde det jag trodde var bäst, med den informationen jag hade just då. Jag vet att jag verkligen gjorde mitt bästa. Men det känns fruktansvärt att veta om att det som inte fick hända, ändå hände och att jag inte kan göra något åt det alls. Jag är så himla, himla maktlös.

Hade jag gett ett råd till framtida volontärer är det att absolut, absolut, absolut inte arbeta på ett barnhem. Det är så himla många som är skit. Det jag berättat om i det här inlägget känns helt absurt (nej det är helt absurt), men saken är den att det är vardagsmat…och det finns barnhem som är tusen gånger värre. Där ägaren tar alla pengar som kommer in till barnhemmet,  säljer allt som skänks till barnhemmet och även fastän massor av pengar kommer in till barnhemmet får typ barnen bada en gång i veckan. I en smutsig jävla å.

Organisationen jag åkte med vill att jag ska skriva om mina upplevelser och ge en recension om hur det var. En månad senare har jag ännu inte gjort det. Jag orkar inte. Det är för mycket som har vart så himla jobbigt under tiden, och jag orkar inte ens tänka på allt. Jag orkar liksom tänka på en sak i taget och jag vet inte ens hur lång tid det kommer ta att bearbeta allt. Så fort jag tänker på det blir jag så himla arg på systemet, att organisationer som skickar volontärer utomlands låter volontärer arbeta på organisationer som inte är bra.  Och det är inte som om min organisation var speciell på det sättet. Det händer hela tiden, i typ alla organisationer som skickar volontärer. Vissa organisationer har till och med svenska representanter på plats som vet om att vissa barnhem har stora problem men skickar fortfarande nya volontärer dit, år efter år.

Jag önskar verkligen att jag bara kunde skriva fina saker om att vara volontär och typ kunna inspirera andra. Nu känns det typ som jag skrämmer andra att göra liknande saker. Men jag vill inte ljuga för er heller.

Kram/Tina

H&M – gate

Hej!

Jag tror ingen har missat HM’s nya kampanj där man kan lämna in kläder och få två värdekuponger värda femtio kronor (per inlämnad påse).

Jag hade i alla fall inte missat det. Hehe.

tumblr_lxcsi9NdiK1ql5yr7o1_400

Jag: JAAAACOOOOB SAMLA ALLA KLÄDER DU VILL BI AV MED, NU BLIR VI RIKA! Vi kan typ få 200 kronor….eh…vi måste handla minst för 300 kronor för att använda kupongerna…men fortfarande, typ 200 kronor, HELT GRATIS! Vi måste kanske lämna in en massa kläder för att få kupongerna MEN fortfarande, typ gratis….jag lovar, det här är typ den BÄSTA idén…NÅGONSIN!!!

Jacob: ok…ja är du säke…

Jag: …JA! sådana här tillfällen i livet kommer inte ofta! Jag har 1.5 påse, behöver bara lite till, så har du något?

Jacob: Jag kan kolla… jag har de här jeansen…det är typ ett hål i skrevet. Kanske går de att laga, men jag vet inte.

Jag (rycker åt mig jeansen): Tack älskling! Nu har vi precis två påsar. Du kommer inte att ångra detta, jag lovar!

Sedan cyklade vi iväg (också gratis!) till strömpilen, lämnade in kläderna innan vi skulle handla på maxi.

Nä vi går ut från H&M känner jag och Jacob oss lite “WiLd and cRaZy” och köper superdyr kaffe på Nya Konditoriet (28 kronor för en vanlig kaffe!!!). MEN, det är ju okej för vi har ju typ tjänat 200kr. På inlämnade kläder som var våra. MEN. Fortfarande  200 kronor..som vi bara kan lösa ut när vi shoppar för 300 kronor…men… eh fortfarande värt.

Eller det var värt tills jag läste baksidan av kupongerna.

Jag: Så vi måste köpa för 300 kronor…öh…per kupong”

Jacob: …

Jag: …så för att lösa in alla kuponger måste vi handla för…1200 kronor….vilket inte låter så värt…

Jacob: …

Jag: … men det är ju lugnt älskling! Vi kan ju sprida ut kupongerna, vi har säkert tid, vi har säkert flera år på oss…eller…inte. Kupongen går ut i… Augusti men eh…det finns ju MASSOR att köpa på H&M, MASSOR, VISST KÖPER VI MASSOR PÅ H&M TYP HELA TIDEN!??!!!!

Jacob: Njae, inte direkt… det gör vi väl inte.

Jag: Okej, men vi kan, EN DAG! Speciellt om det finns bra erbjudanden, det brukar ju vara det på H&M? Vilket är superbra!

Jacob: Ja, i och för sig.

Jag: …om det inte vore så att kupongerna…öh…inte…öh… kan kombineras med andra erbjudanden.

Jacob: …

Så ja, det var det. Jag tvingade Jacob att skänka ett par jeans (som kanske gick att laga) till H&M mot en kupong som typ inte är värd någonting. Eventuellt var det inte “den bästa idén någonsin”. Vi blev inte rika heller.

Men vi fick i alla fall 37 kronor i rabatt på ICA Maxi.

 

Så…det var ju bra.

Photo on 2015-04-17 at 18.51

Pusshej/Tina

Tina går på safari (ett inlägg med massor av fina bilder + hybris. Massor av hybris.)

Hejhej!

Det är nu dags för första delen ur Tinas safari-inlägg. Det blir två inlägg. Ett inlägg med bilder som “did not made the cut” och ett inlägg med bilder som “did made the cut because they were super awesome and you going to be super impressed and  I do not know why I write in english but thats… cool”.

Först ut är inlägget med bilder som “did made the cut because they were super awesome and you going to be super impressed and  I do not know why I write in english but thats… cool”.

Japp har tagit dessa SJÄLV! (tack Jacob för att du har visat mig hur man typ använder än kamera och att fokus är viktigt. Hehe)

Så, då börjar vi!

En giraff<2

IMG_0710

Ohps, den här har pappa ju pappa tagit

Jaja, den här falken (är det det? Örn? Skitsamma, det här är verkligen ingen naturtidning så ni får väl..googla).

IMG_0709

Eh…just ja…. den här har ju pappa…också…tagit.

OOOHHH det här sötisarna. Typ öh, eh, antilop/gasell/rådjur…typ…åh gud, hoppas ni inte förväntade att ni skulle lära er något av detta.

IMG_0712

Nej, just ja, pappa har tagit den här bilden…också.

MEN DEN HÄR HAR JAG TAGIT!!!!!
IMG_0733

På riktigt. Jag har tagit den här.

OCH DENNA OCKSÅ!!!???
IMG_0741

Ja, alla elefanter går typ på rad hela tiden! Det är det sötaste jag någonsin sett.

Yes, I’ve taken this picture too. Yes I know its super bad ass.

IMG_0744

Ja, jag har tagit den här bilden på en elefantbebis också! För sån’ är jag, antagligen!

IMG_0748

Och den här bilden på en mamma giraff och en baby-giraff. 
IMG_0783

…skoja bara, ville bara visa de här kuddarna som jag sytt av kangas-tyg från Tanzania, SJÄLV (min kompis Malin kanske har hjälpt till…lite…).

11120514_10152644524157271_603486909_n

Plz ring “Äntligen Hemma” för nu kan jag antagligen sy också???!!

Okej, nu ska jag gå. Lovar.

(Jacob vill antagligen ha hjälp med middagen)

Pusshej/Tina

När en vecka har gått.

En vecka har gått sedan jag kom hem.

Den här veckan har vart… konstig. Det är nästan som om jag kom hem och allt var precis, precis som förut. Jag kunde lika gärna inte ha spenderat åtta veckor i Tanzania. Jag kunde lika gärna ha vart hemma.

Men varje dag blir ändå jag påmind att jag faktiskt var där.

Jag går till köket för att äta frukost. Jag öppnar skafferiet och det är som om jag ser det som finns inuti för första gången. Jag stirrar på innehållet i skafferiet i flera minuter. Jag har så himla mycket att välja på att jag knappt behöver äta samma sak på flera veckor. Kanske månader. Medan jag häller upp vaniljyoghurt i en skål tänker jag på att ingen av barnen på barnhemmet eller deras familjer nog aldrig kommer att ha lyxen att ha en varierad kost, överhuvudtaget. Medan jag skivar banan tänker jag på att några av barnen på barnhemmet inte ens vet hur det är att vara riktigt mätt. Jag häller ner müsli i skålen och jag tänker på hur den person som är ”mama” på hemmet berättade för mig hur glada familjerna blev för maten de kunde få via insamlingen – för nu kan de äta något annat en typ välling i några månader.

Jag går in till vardagsrummet med min frukost i ena handen. Står en stund med frukostskålen i handen medan jag tar fjärrkontrollen i andra handen. Jag bläddrar bland kanalerna. Bläddrar bland kanalerna igen. Blir irriterad av att allt som går på tv är typ skit. Blir irriterad igen när jag inser att jag faktiskt tyckte en del av det här var typ bra för två månader sedan. Nu får det mig att må illa istället. Jag stänger av tvn, sätter mig ned i soffan och äter min frukost utan ljudet av en tv i bakgrunden.

Några timmar senare står jag vid kökskranen med ett vattenglas i ena handen handen. Den andra handen är under kranen för att känna om vattnet är kallt eller inte. Medan jag väntar på att vattnet blir kallt tänker jag på att Muniras mamma betalar fem kronor för en hink vatten. Med en månadslön på 500 kronor är det 1% av vad hon får in varje månad. Jag tänker på hur mycket jag skulle betala för vatten om det kostade lika mycket proportionerligt för mig som det gör för Muniras mamma. Jag tänker på att detta bara är kostnaden för vatten. Jag tänker på att man också måsta äta för att överleva och att man också måste ha tak över huvudet. När jag går mot vardagsrummet tänker jag på att jag har allt det där men att jag aldrig reflekterat över det förut. Jag har ju aldrig behövt, den grundläggande tryggheten har bara funnits där.

Jag går en promenad i området där jag har växt upp. Jag går förbi lekplatsen där jag brukade leka typ varje dag. Jag tänker på hur glada barnen skulle vara över att få leka här varje dag. Även om jag vet att de egentligen inte behöver mycket för att underhålla sig själva. De behöver oftast inget alls förutom deras egna fantasi. Men även om jag vet om det så bara vet jag att om de fick leka här skulle det typ vara som att vara på Liseberg.

Jag sitter med en skoluppgift som ska in nästa vecka. Jag tänker på hur jag fått höra flera gånger i Tanzania hur smart jag är, speciellt av mammorna till barnen. Jag tänker på att jag är smart men jag tänker också på att jag är smart för jag har haft möjlighet till det. Möjlighet till utbildning, möjlighet till utveckling, helt gratis. Jag tänker på att många av barnen på barnhemmet har samma förutsättningar som mig för att vara lika smart, om inte smartare, men de har inte haft möjlighet till det. De kanske aldrig får gå ut grundskolan. Nej, chansen är så stor att det aldrig, någonsin ens får börja i skolan, överhuvudtaget. Jag tänker på att barnen på barnhemmet aldrig kommer att få veta vilket potential de har. Tanken är så himla sorglig att jag får ont i magen.

Jag går och lägger mig för att sova. Jag tänker på att jag aldrig haft ett enda riktigt problem i mitt liv. Jag försöker minnas om jag inte har haft något problem. Men alla problem jag haft tidigare har aldrig vart riktiga problem. Det känns som jag bara har gått igenom hela livet och skapat problem. Det har aldrig funnit några riktiga problem att lösa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är, jag tänker på att det att privilegium är är som en enda står kö. Vi ser bara hur lång kön är framför oss. Men om vi kollar bakåt så ser vi hur långt fram vi faktiskt befinner oss i kön. Om jag slänger en blick bakom axeln kommer jag aldrig kunna se barnen på barnhemmet och deras familjer, det befinner sig flera mil från där jag befinner mig.

Innan jag somnar tänker jag på att jag aldrig någonsin får ta min grundläggande trygghet för givet. Aldrig ta mina möjligheter för givet. Aldrig ta någonting för givet igen.

Aldrig någonsin. 

IMG_5813