Month: February 2015

Hon vet inte om det men jag behöver henne mer än vad hon behöver mig.

~ Tinis ~ 1 Comment

Måndag. Andra veckan i Tanzania. Ögonen är svullna från igår. Jag känner mig bakis fastän jag inte har druckit. Jag känner mig trött fastän jag har sovit. Jag är liksom…avslagen. Avslagen av ensamhet som kanske inte finns men fortfarande känns. Avslagen av hemlängtan. Avslagen av känslan som ifrågasätter om det jag gör här ens spelar någon roll.

Men nu är det måndag. Jag är på barnhemmet igen. Jag har intalat mig själv att jag måste vara här, annars går jag sönder igen. Och jag måste försöka. Jag måste kämpa.

Klockan är 11. Det är rast. Första delen av dagen är klar. Om jag bara kämpar lite till kan jag åka hem och veta att jag gjort en hel dag till här.

Barnen springer ut till lekplatsen och jag sätter mig ned vi samma ställe jag alltid sitter i början av rasten, vid gungorna. Jag har ingen som helst energi i kroppen och jag hoppas att inget barn vill leka med mig just nu, för jag orkar verkligen inte.

“Teacher?”

Framför mig står Abig…ail? Jag vet inte om hon heter så, men jag tror det. Hon sätter sig i mitt knä och kramar om mig. Sedan sitter hon där med mig hela rasten. Utan att säga ett ord. Vi sitter bara där och hon håller armarna om mig medan hon lutar huvudet mot min axel.

…och hon kramar mig som om jag kramar henne. Hon lutar sig mot mig som om jag är en pelare att luta sig mot. Hon ser på mig och hon ler som om jag ger henne mer än vad hon ger mig. Hon sitter med mig hela rasten som om hon behöver mig mer än vad jag behöver henne.

Men sanningen är att hon kramar mig minst lika hårt som jag kramar henne, om inte mer. Och även om det inte syns så lutar jag mig minst lika mycket mot henne som hon gör mot mig, om inte mer. Och i slutändan ger hon mig mer än vad jag någonsin kommer att kunna ge henne.

…hon vet inte om det, men just nu behöver jag henne mer än vad hon någonsin kommer att behöva mig.

Pusshej/Tina

Blogg-kuriosa: skrev detta inlägg när jag låg vid poolen och det börjar spöregna. MEN jag har så mycket “feeling” att jag vägrar flytta på mig då jag inte vill förstöra mitt “flow”.

Tillslut regnar det så mycket att jag måste dra. Så i panik springer jag till närmsta skydd.

…MEN på grund av regnet är marken superhal, så jag ramlar och slår i tån.

Nu ser min fot ut såhär:

IMG_0285

*allt för bloggen*

The Real Hustlers of Tanzania

~ Tinis ~ Leave a comment

So this blog is a place where I write down a lot of Swedish gibberish. However, today I decided to do something different. The real hustlers of Tanzania are so badass that they deserve to be shared with as many people as possible.

So…that is what I’m about to do now.

Some of you guys that read this post might already know that I’m currently in Arusha, Tanzania, working as a volunteer at an orphanage. And if you did not know it already, now you do.

Most orphanages have a “mama” – someone who cooks, clean, and takes care of the kids at the orphanage as if they were her own. The “mama” in the orphanage I work in, calls herself “Mama Waridi”. The name is based on exactly what her position entails. She is the mama of Waridi, a kid that currently attend the orphanage.

My relationship with Mama Waridi has developed each week I’ve been at the orphanage and this week she invited me to her home. My world and reality in Tanzania stretches from the lodge I live in, the five minute Dala Dala ride to the orphanage and the orphanage itself. Needless to say, I knew that in the exact moment when I accepted her invitation that my world and reality in Arusha, Tanzania would be changed.

…and I was right.

What I did not realize, before I visited Mama Waridi, is that my orphanage functions more or less as a boarding school for children who have lost one or both parents and as a result, their families cannot afford them to go to school. Therefore, the orphanage is closed during the weekends and all kids go home to their families. As most of the kids live in the same area as Mama Waridi the invitation to Mama Waridi’s home became something else, and suddenly I was invited to everyone’s home with open arms.

And let me tell you, there are some bad ass women out there in Tanzania, and I feel so lucky that I was able to meet and be inspired by so many of them in one single afternoon;

One is Nelson’s sister, who takes care of her baby brother when both of her parents passed away. And when I step into to her home she welcomes me with open arms and a warmth that is hard to describe in words, despite the fact that she recently suffered a great loss.

Alex’s sisters take care of their baby brother, while living with three people in a room smaller than seven square meters. And if you met Alex you would know that he is one of the kindest, smartest and friendliest kids you will ever meet, and even if his sisters in some ways can be considered kids themselves, they do an amazing job raising him.

Munira’s mother has taken care of Munira by herself from birth since Munira’s dad left her when he found out she was pregnant. When she asks if Munira can read, I want to explain to her how smart, stubborn, charming and tough of a daughter she has, and that I have been dying to meet the person who created this person, because she is so amazing. But I know she barely speaks any English so I try to keep it as simple as possible and say “yes, she can read a little, even if she is only five”. And I can see that her whole face lights up while her eyes water because she has some hope, that maybe Munira can make it, and maybe Munira does not have to spend her whole life just  getting by.

And then we have Mama Waridi. A woman whose name indicates that her identity is based on being Waridi’s mom but it goes far beyond that. She is the oldest of her siblings, and because her parents have passed away, she takes care of not only her own family, but also her younger siblings. This involves not only supporting them but also sending her younger brothers to school, even though her salary is so small that when I tell her she might be able to make seven dollars extra each per week her eyes fill with tears.

Everyday, every week, every month, and every year is a struggle to just  get by. And everyday, every week, every month and every year is a hustle.

“Mama Waridi, you are like a real hustler”

“Hm, what is a hustler?”

“Hmm…eh… you know, eh, Hip Hop?”

“Yes…”

“And sometimes in Hip Hop songs the rappers sing about being hustlers. Like they fight to make a living…”

“Ah, ok”

“…but they are not real hustlers because they are sipping champagne and really don’t have to work so hard to get by, like you”

“Haha…no”

“…and I think that 50 Cent* should come to Tanzania and meet you and see that you are the real hustler, and not him”

“Haha, yes, he should meet me…”

Then she points to herself and says:

“…because I’m a real hustler”.

IMG_0265

One of the real hustlers of Tanzania – Mama Waridi and her daughter Waridi

IMG_0268

Me and Waridi (probably a future hustler of Tanzania)

*I know he used to be a hustler. However, his recent activities such as, his version of the ALS Bucket Challenge might indicate that he does not hustle that much anymore.

Eh… I just watched it again. I would like to say he probably does not hustle at all. Hehe.

Ps. If you, 50 Cent, somehow read this (very unlikely, but still), I hope that you are not offended by this. I really believe you used to be a hustler. However, I was a little disappointed when I realized that your song “Candy Shop” is NOT about an actual Candy Shop????!!!!!!!!! Please explain this. Ds.

Ps. (2) I would like to thank my friend Dino who helped me with this post. He writes about Hip Hop and he definitely knows which rappers hustle for real or not (google: “fake rap hustlers does not work”. I tried). Anyways, here is his blog (link). Ds (2)

 

 

Swahili-Tina i farten (igen)

~ Tinis ~ Leave a comment

Hejhej!

Ni vet när man typ börjar lära sig ett språk och är så himla stolt över sig själv så man gärna vill typ…visa…upp det.

Ja, jag är i det stadiet.

Typ som igår när jag skulle visa för min koordinator och hans kompis att jag kunde räkna till tio på swahili:

Det gick….ok.

Jag: moja (ett) , mbili (två), tatu (tre)….

Jag (känner att jag vill ha en stark avslutning): “KUMA!!!! (10…tror jag)

Min koordinators kompis: Eh….you can’t say that. Its kumi NOT kuma.

Jag: “Why? Its almost the same, is kuma that bad?

Min koordinators kompis:“You just told everyone that you are a virgin. NOT the number ten…

Jag: …ok….

Åh, gud. Har försökt stajla med att jag kan räkna till tio HELA veckan. Varje dag. Och utan att någon sagt till har jag bara räknat till nio och avslutat med:

“Obbbssss jag e OSSSSKUUUULD också!!!!!”

tumblr_lt00nnhT1h1qgl5gho4_250

Jaja…det kunde verkligen vara värre, som Jenny sa (vid middagen igår):

Jenny: Men det kunde ju vara mycket värre. Är ju inte så farligt. Du kunde ju ha sagt…jag vet inte… “vagina” eller något.

Jag: eh…ja….precis…

…för det var ju inte så att jag sa att mitt boende hette “vajajay center” när jag skulle anmäla mitt försvunna baggage på flygplatsen. Istället för “vijiji center”.

…eller…vänta…det….gjorde….jag….ju.

123_timonpumbadance

*yay*

Hehehehe.

Pusshej!/

Swahili-tina

Ett panik-inlägg, del.1: djur (överallt)

~ Tinis ~ Leave a comment

Hej,

Det här blir ett “panik-inlägg”.

*välkomna*

IMG_0256

Gaaaaahhhh!!!!

Kanske lite sent men denna insikt men…det finns djur i Tanzania… MASSOR MED DJUR???????!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nyss fick Jenny ta bort en gräshoppa som satt på min rygg.  Fick panik!!!!!!!!! KAN JAG SÄGA!!!!!

Stod i ett litet rum med Jenny och vår koordinator (Eric) när det hände.

Jag: “ANIMALS EVERYWHERE!!!!….%&¤#”&(((%#….”

Eric: “eey….Hakuna…Matata…it…is… not dangerous”

Jag: “YESSS ITT ISSSS!!!! IS NOT HAAKUNA MATATA!!!!!!!! IT IS DANGEROUS!!!”oki? “

Som sagt. Har kollat på BBC Africa med David Atten..burger.. borough… jaja. I alla fall. Kollat på det programmet och det visar hur gräshoppor äter upp fågelungar så vem vet vad den där gräshoppan kunde ha gjort med mig.

…och nu när vi väl är igång så var det ett konstigt kryp som gjorde ett övergrepp på min tandborste. Ville avlida.

OCH en tupp gick över vägen idag OCH den gick väldigt aggressivt.

Jaja. Så är det. Det här är mitt liv nu. Avvärja personer som vill “grinda”  med mig och djur (som inte vill “grinda” med mig men som jag avvärjer ändå).

Pusshej

/Tina

Några saker att vara beredd på innan man går på en lokal klubb i Tanzania (en lista):

~ Tinis ~ 2 Comments

Hej!

Hade en “liten breakdown” igår (precis som förra söndagen). Men det är nog nödvändigt för att kunna bearbeta det som händer under veckorna. Under veckorna så går allt i 180 och man hinner inte reflektera alls. Sedan kommer söndagen och det känns som hela världen står stilla.

“Uuuääääääääähhhh……jjjenny….jjag…sser…nnästan…uutt… ssom…bbilden..ppå mmin….tttelef..on….”

“Haha, ja, det gör du…snart”

(gissa vilken bild)

: D

Jaja. Nu är det måndag och saker känns bättre, precis som förra måndagen. Och jag har gjort en lista till er. För det är bara sån jag är!

*varsågoda*

I lördags var jag nämligen ute och dansa på en mer… lokal klubb (som inte består av 90% volontärer).

Och…..omg……det….var….en….upplevelse.

Låt mig därför presentera min lista:

“Några saker man ska vara beredd på när man besöker en lokal klubb i Tanzania”

1. Denna syn när man stiger in i klubben:

IMG_0242
En säkerhetskontroll

*stämningshöjare*

2. Någon kommer att vilja “grinda” med dig (garanterat):
10% av tiden på dansgolvet spenderades att dansa och resten av tiden, ja den  spenderades att avvärja sig från personer som ville “grinda”.

Eftersom mina föräldrar läser den här bloggen som inte vet vad detta är (hoppas jag, annars vet jag inte vad jag gör) så tänkte jag introducera “grinding” med en gif:

anigif_enhanced-29700-1399918271-20

Vill man veta lite mer så finns det också en instruktionsvideo på YouTube:

…inte direkt som en buggtur på finlandsfärjan. Hehe.

Jag tror dock “grinding” inte är en stor grej här då typ…alla..verkligen alla… gör det. Men eh,  man är ju inte direkt bekväm med konceptet överhuvudtaget.

enhanced-1544-1399920399-36 Inte jag när någon vill “grinda” med mig – men kunde vara. (bildkälla)

Eftersom jag absolut, absolut, absolut inte ville “grinda” med någon så provade först med att avlägsna mig från platsen (fungerande inte, det finns alltid någon på dansgolvet som vill grinda. Överallt. Hela tiden). Sedan provade jag med konceptet att säga “sorry, no grinding, plz”  men ordet “grinding” verkar inte finnas här så det enda man får är en förvirrad person som fortfarande försöker grinda med en (jag kallar det “förvirrad grinding”)

…tillslut blev jag så desperat att jag seriöst inte visste vad jag skulle göra. Så jag började dansa som en robot. Och det skapade en sådan chock (antagligen dansar ingen som en robot här) så jag blev lämnad ifred efter fem minuter (eventuellt känd som “robot girl” på stan men fortfarande sjukt värt).

Så, vad har vi lärt oss av detta? Dansa som en robot så slipper ni grinding. Gör det dock inte om du faktiskt är sugen på det. Gör ingenting i så fall. Det händer naturligt ändå (garanterat).

3. Superhög musik:
Ta med öronproppar. Gå inte på en lokal klubb i Tanzania för att “prata ut”.

4. Du kommer att bli fotad:
Var beredd att det kommer fram personer från ingenstans som tar fram kameran och tar typ selfies med dig.

…detta hände dock bara mina kompisar.  Misstänker att detta var på grund av jag dansade som en robot. Två flugor i en smäll!

4. Strömmen kan gå:
…10 gånger på två timmar. Gå inte på en klubb om du är lite klaustrofobisk och mörkrädd. Hehe.

5. Många kan twerka och konceptet “twerk” kommer få en helt ny mening:
Jag trodde jag visste vad “twerka” är men så kom jag till en lokal klubb till Tanzania och insåg att…jag inte visste det.

…och saker jag har sett….som har etsat sig fast på min näthinna…………….

cannot_be_unseen

6. Att du kommer ha så jävla kul!
Oavsett om det är lite ovant och annorlunda så är stämningen sjukt bra! Alla är där för att dansa och ha kul… och grinda.. men dansar man bara som en robot i fem minuter så blir man lämnad ifred. Lovar!  Samt så är alla sjukt glada hela tiden och det är ju peppande!

Så tveka inte – gå. Det blir kul!

IMG_0250

Pusshej!

Tina

ps. när jag letade efter gifs så hittade jag den här Buzzfeed artikeln “16 reasons why grinding is the worst thing to ever happen to humanity” (länk). Den är kul! Om ni vill ha något mer att läsa .ds.

…men det har varandra och det, det är fan värt någonting.

~ Tinis ~ 3 Comments

Det är min sjunde dag på barnhemmet och morgonlektionen är typ slut. Eller jag tror det. Kanske klockan är halv elva? Kvart i elva? Jag kollar knappt tiden längre utan lektionerna är liksom uppdelade i tre delar.

Under den första delen brukar de äldsta eleverna vara klara. Det går oftast fort. Några ändringar här och där, sedan är det klart. Jag rättar och berömmer.

Under andra delen hjälper jag de som behöver lite mer hjälp. Vissa ord är helt rätt och andra fel. Men det räcker med att uttala vissa bokstäver och peka så löser det sig. Det löser sig alltid tillslut. Jag rättar och berömmer.

Sedan har vi tredje och sista delen av lektionen. Där allt är kaos. För barnen som är klara vill liksom leka och prata. Och det jag har kvar är att försöka förklara, för några elever som knappt kan läsa och skriva, hur de ska skriva ett ord på engelska. Jag pekar på bokstäver. Säger “a”, det blir ett “u”. Jag säger “t” det blir ett “r”. Vi suddar. Vi skriver. Vi suddar. Vi skriver. Det blir ett rätt. Vi skriver. Vi suddar. Vi skriver. Vi suddar. Och sedan fortsätter det så tills lektionen är slut. Jag rättar och berömmer.

Varje gång jag når den sista delen av lektionen så tänker jag att jag prioriterar fel. Att det som inte kan något alls ska gå först. Men samtidigt vet jag att det kommer bli mer kaos om jag gör tvärtom.

Och just nu, i denna stund befinner jag mig i den tredje och sista delen av lektionen. Ute är det varmt och klibbigt men inomhus är det ganska svalt och skönt. Det äldre barnen står bakom mig och flätar mitt hår, andra står upp på bänkarna och hoppar ner på golvet. Flera barn springer runt bänkarna och det känns som att just nu vill alla ha min uppmärksamhet. Samtidigt försöker jag lära ett av barnen att skriva färgen grön på engelska. Det är den första glosan, och vi har börjat om från början. Vi tragglar och tragglar och tragglar. Det går framåt, men jag inser att tiden snart gått ut och jag inte hinner hjälpa fler barn.

Och då ser jag att ett barn sitter på golvet vid tavlan och ser förvirrad ut. Jag svär för mig själv. För hon har liksom kommit i skymundan idag. Och jag vet att jag inte hinner ge henne min uppmärksamhet och tid idag. För just nu försöker jag bara få de barnen, som är vid mig nu, att förstå någonting.

Men mitt i allt kaos så ser jag att en av de äldre barnen märker att hon behöver hjälp, går fram till tavlan säger “look”, och pekar demonstrativt på bokstäverna på tavlan. Från början. En i taget.

“G….not…J…. GGGGGGGG… ok?

“R…..arrrrrrrrr. Arrrrrrr, ok? ”

“Eeeeeeeee”

“Eeeeeeee”

“N…nnnnn”

Det äldre barnet kollar så det ser bra ut och pekar sedan på mig för att jag ska rätta. Och det står Green. Det är en blandning mellan små och stora bokstäver. Men det står Green. Ett ord av tio är skrivna men ett är rätt, och det är det enda jag bryr mig om, för det står något i den här boken. Något som går att rätta, innan lektionen är slut. Och ibland är de minsta av segrar det viktigaste.

…nä, vet ni vad, de här barnen har inte mycket. Det har ingen riktig skola att gå till. Inga egna skolböcker. De har inte massor av kläder och mat. Vissa har bara en förälder vid liv. Och vissa har ingen förälder alls.

Men det har varandra och det, det är fan värt någonting.

IMG_0214

IMG_0215

Swahili jag borde kunna del. 1

~ Tinis ~ 4 Comments

Hej!

Ny dag, nya möjligheter!

*woop woop*

Ja, att vara en lågstadielärare utan att kunna swahili (på ett barnhem i Tanzania)…är ju en liten… utmaning.

Just nu skulle jag vilja kunna följande fraser (meningar…) på swahili:

1. “Doooo NOT touch that caterpillar??!!! Haven’t you noticed that we are like in the jungle??!!! Also haven’t you guys watched Planet Earth?! This country has grasshoppers that kill birds. A caterpillar is not only a caterpillar in Tanzania, oki??!!!”

Vad jag gör nu:
Springer därifrån. Har ej tid att säga något. Man får rädda sig själv helt enkelt.

2. “Stop braiding teacher Tinas hair plz. It takes like two hours every night to comb it out, oki?

Vad jag gör nu:
Pekar på mitt hår och säger “hapana, asante” (typ nej, tack) eller “acha” (sluta). Har hittills ej fungerat. Alls. Kan eventuellt komma hem till Sverige med dreads (*bonus*).

3. “One person at a time at the swings…plz stand in line, no pushing, just stand in line. Everybody will be able to use the swings, ok?”

Vad jag gör nu:
Säger typ “moja, moja” (en, en). Brukar inte ha någon effekt alls förutom att barnen tror att de ska räkna på swahili.

…så, eh kaoset med gungorna fortsätter samtidigt som jag hör massor av barn räkna till tio på swahili. Om. Och om. Och om igen.

Så, det var det.

Nu när jag skriver detta inlägg så inser jag att jag definitivt borde få ett pris för att jag inte har fått ett sammanbrott på barnhemmet ännu.

: D

“….men den som väntar på något gott…”

Hehe.

Pusshej/Tina

Tinas första utekväll i Tanzania – som om man var där fast ändå inte:

~ Tinis ~ 2 Comments

Hej!

I söndags tänkte jag först publicera ett inlägg som innefattade en utläggning av min första utekväll i Tanzania MEN som vi alla vet så fick jag hemlängtan, skrev ett superdeppigt inlägg och resten är…historia.

20:40: Jag och Jenny börjar utekvällen på baren som finns där vi bor (ja, den som spelade samma reggea låtar i tre timmar)

IMG_0164

20:45: Vi inser att vi är ensamma. Eller inte ensamma. Vi har ju varandra, men eh, inga andra är här.

Jenny: Inte för att vara sån…men…alltså…det är ju kul att vara med dig me…n
Jag: …det är kul att det kommer andra också…
Jenny: PRECIS!
Jag: …tänkte exakt samma sak…

21:00: Det går ett amerikanskt par mot baren.

Jag: Vi kanske ska fråga om dom vill vara med oss?
Jenny: Ja, vi kan ju fråga lite smidigt.

21:01: Paret beställer något! Vi har en chans!

21:02: De går mot oss. Var cool, var cool, var cool, var cool, var cool, var cool.

21:03: De går förbi där vi sitter. Jag tar ett djupt andetag, harklar mig och säger:

Jag: DO YOU GUYS WANT TO SIT WITH US?????!!!!!!!!!!!!

21:04: Eh…det blev inte som jag hade tänkt mig (som vanligt då). Jaja. Nu sitter de hos oss. Wiii!

21:30: Vi kommer in på ämnet ”Tinas tid som au pair i USA”.

21:40: Det frågar hur man ansöker till au pair.

”Eh…. its not that hard. You fill in an application and take some pictures with kids. So I kind of went to the neighbours house and took pictures of me with her kids….so it looked real….”

“Had you met the kids before?”

“Eh..no… but my neighbor had been an au pair before and totally wanted to help me out! It was her idea! Kind of…hehe”

21:50: Åh, gud, de vet redan för mycket. Endast ytliga detaljer nu. Hm, jag kan berätta var jag bodde. Det är ju ytligt. Två ställen (Connecticut och New York). Ytligt och inte för detaljrikt. Bra.

22:00: De frågar varför jag bodde på två ställen. Eh, ohps, inte..tänkt..så långt…

Jenny säger: “THIS is a funny story… hehehe” (Haha, ja vi har känt varandra i en vecka och hon vet)

22:02: Berätta ingenting, berätta ingenting, berätta ingenting.

22:15: Fan. Föll för trycket. Tog en minut sen berätta jag allt. Ifrån ansökan, till den där händelsen med ett bränt hål i sängen, till att jag fick sparken, fick jobb igen, hamnade i New York, antal bilar jag repat. ALLT. Gah. Jaja. Det var kul. Alla var glada!

23:00: Mot klubben! Säger hejdå till våra nya amerikanska kompisar:

”Goodbye then, you really do not have to hire me as an au pair, I promise.”

“Good idea, have a nice time!”

23:20: Vi är framme! Träffar vår koordinators kompisar från ett hiphop band. Alla ser väldigt coola och avslappnade ut och hälsar med nävarna, ni vet “bro fist”.

…vill genast göra typ samma sak, fast ni vet, när man har har fistbumpat (heter så, har kollat) klart så vecklar man ut handen och gör ett explosions ljud. Jag och Sofia gjorde det jämt förra våren. Och inte för att vara sån men ja, vi var ju ganska…tuffa.

23:21: Nej, får inte göra det. Det kommer inte fatta. Och det kommer inte vara coolt. Man gör inte så. Kanske i Umeå så är jag och Sofia “the shit” men det behöver automatiskt inte funka i Tanzania.

23:22: Min tur att hälsa. Var cool, var cool, var cool, var cool, var cool.

23:23:

“Eh….hi…. my name is Tina…”

*gör bro fist med en kille i bandet*

…inte veckla ut handen och göra explosionsljud, inte veckla ut handen och göra explosionsljud, int…

*två sekunder senare*

”…eh..wait..in Sweden we also do like this”.

*vecklar ut handen och gör explosions ljud*

23:25: Nej, nej,nej,nej. Inte bra. Han förstod ingenting. Fan också. Och nu kollar alla superkonstigt på mig. Måste. Dra.

”I will just go inside I guess….”

Går sedan in i klubben. Snabbt.

23:30: Har förträngt händelsen för fem minuter sedan. Nu kan det bara blir bättre. Träffar en ny kompis som heter Stina som är jättesnäll och trevlig! Blir allmänt glad och känner mig tacksam då alla jag hittills träffat är så himla bra!

IMG_0170

23:30 – 01:45: Dansar!

01:45: Går bort från dansgolvet. Vilar lite. Tar kort på ett träd.

IMG_0178

02:00-02:30: Dansar!

02:30: Hem! Träffar på hiphop bandet igen. Vinkar pga “vågar inget annat”.

Det var det hörrni. Nästan så ni var med, fast ändå inte.

Nä, vänta. Jag vill att ni kollar på den här musikvideon först:

När ni har kollat klart kan ni tänka på att just det här hiphop bandet från Tanzania, har jag gått fram till, hälsat med en bro fist, sagt ”…eh..wait..in Sweden we also do like this”  , för att sedan vecklat ut handen och gjort explosionsljud.

:)))

Pusshej/Tina

 

 

 

Är “back on track” :D

~ Tinis ~ 6 Comments

Hejhej!

Dramatikern här:D

*wiiiiiiiiiiii*

Haha alltså. Jag avslutade förra inlägget med att jag började höra reggea musik. Vilket var fint och fick mig på lite bättre humör.

Men sedan spelades exakt samma reggae låtar i tre timmar. Samma fyra låtar. Igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Och reggea versionen av Rihannas låt “umbrella” är INTE lika bra den 20:e gången på två timmar. DET KAN JAG INTYGA!!! HELT KLART!!!!!

Det som dock var positivt med detta var att jag bytte fokus från hemlängtan till ren överlevnad och hur jag kunde “råka” ta sönder cd-spelaren i baren på ett snyggt sätt.

Så…det var bra.

Annars så är det lite bättre idag. Hemlängtan går verkligen över även om det känns extremt jobbigt i stunden.

…eller så var det bättre idag pga att en timme av fyra så var barnen superduktiga, koncentrerade och tysta! O.M.G. Kanske sen med denna upptäckt, men vad barn är söta när de är tysta?!!? Och om de ej bråkar om vem som vill fläta sönder mitt hår så blir de ännu sötare?!?!

Barnen var så fina den där timmen att i en nanosekund, EN nanosekund så trodde jag till och med att jag skulle åka hem till Sverige och skola om mig till lågstadielärare istället.

Men två nanosekunder efter det kom ett av barnen fram till mig, sa “look teacher….looook” och stoppade upp ett sudd i näsan.

…e…h…en…annan…gång…kanske…

Pusshej!
Tina

Ett inlägg om hemlängtan.

~ Tinis ~ 9 Comments

Jag sitter och äter lunch. Det är fiskgryta och ugali. Det smakar helt okej. Faktum är att allt smakar så mycket bättre än jag trodde här, och mycket är så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Men en välbekant känsla sköljer över mig. Som en våg som kommer emot mig. Precis som alla gånger förut.

Jag vet att jag har 15 minuter på mig att äta klart. För snart kommer vågen skölja över mig helt och då kommer jag bryta ihop. Och jag kan inte bryta ihop där jag sitter just nu, jag orkar inte bryta ihop nu. Inte här.

Tolv minuter kvar. Jag äter metodiskt upp maten. Fiskgryta. Ugali. Fiskgryta. Ugali. Fiskgryta. Ugali.

Sju minuter kvar. Jag dricker upp ananasjuicen. Mina ögon börjar tåras men jag måste hålla mig. Jag kan hålla mig sju minuter till. Det gör jag. Skönt.

Fem minuter kvar. Jag frågar Jenny om hon är klar att gå. Det är hon. Bra.

Tre minuter kvar. Jag går till poolen där Jennys kompisar befinner sig. Jag ler krampaktigt och säger:

“Eh…I will skype with a few friends now, don’t know when I’ll be back, so, if not, have a nice time.”

Två minuter kvar. Jag går till min bungalow och låser upp dörren.

En minut kvar. Jag är inne. Jag är inne. Jag låser dörren. Kryper in till sängen. Ligger under myggnätet. Det är säkert. Jag klarade det.

…och vågen av hemlängtan sköljer över mig. Och precis allt med den här resan känns ovärt och meningslöst. För en stund så vill jag bara vara hemma, i en trygg miljö. I Jacobs armar. Bara för några minuter. Bort från det som är annorlunda, otryggt och bort från intryck som jag inte har kunnat bearbeta eller inte vill bearbeta.

Men jag vet inombords att det här inte är meningslöst. Att oavsett så är detta värt någonting. Jag försöker tänka på allt som är bra med resan och allt kul jag redan upplevt. Att jag har tid att skriva varje dag vilket är det absolut roligaste jag vet. Och framförallt, all stöd och pepp av så himla många personer som liksom hejar på mig.

Jag vet inte hur lång tiden har gått nu. Kanske fem minuter. Kanske tio minuter. Jag fortsätter intala mig själv om alla fina saker som jag får vara med om och det är nästan så jag tror på. Litegrann i alla fall.

Efter några minuter hör jag musik från baren där jag bor. Det är reggae. Jag skrattar för mig själv och inser att det visst även är “Bob Marley Day” idag också. Och i takt med musiken börjar jag tro på allt jag har intalat mig själv den senaste kvarten. För det är ju sant. Jag har ju massor av anledningar att vara kvar här.

Och vågen av hemlängtan är över.

Pusshej/Tina

Ps. Tack för alla peppningar, fina kommentarer och att ni liksom hejar på mig. Det gör jobbiga stunder mycket lättare och det är det första jag greppar efter när något känns jobbigt. Tack<3 .Ds.