Hej!

Om det är något jag måste tänka på ibland så är det att försöka blir lite mer kommunikativ. Typ, skriver jag en liten text (eller dikt? kan man kalla det en dikt? Oklart?) som är ledsam så kan det vara smart att kanske lägga till att jag bara hade läst nyheterna om bomben i Manchester. Eller bara och bara. Det gick rakt in i hjärtat. Men det är ju in synd om mig direkt. Jag tycker som bara om att skriva av mig, ibland precis i stunden. När saker i världen känns så oförståeligt så försöker jag göra det mer förståeligt genom att skriva.

Iaf.

Hur jag mår idag?

Okej.

Inte dåligt egentligen men den här veckan har jag drunknat i mina egna känslor. Jag gör det ibland. Som om mina känslor är ett stort hav och jag inte kan simma ordentligt. Vilket är helt okej. Det finns något fint med att drunkna i sina känslor. Att kravla sig igenom dagen, inte springa. Det gör mig till den jag är. Och numera är jag oftast glad att jag är jag och ingen annan.

Och sen. Jo. Jag tror jag har kommit på min första bokidé. Ni vet en sådan idé som skapar ett driv. En känsla av att vilja fortsätta. Det känns som det här verkligen är något jag måste göra. Oavsett hur lång tid det tar. Oavsett om den kommer att bli skitdålig. För vad vet jag. Det kanske blir så. Jag kanske blir helt knäckt. Men också kanske den är starten på något nytt. Min absolut första bok. Kanske är det en byggsten av något jag skriver i framtiden. Men det jag vet är att när jag som visste, visste vad jag skulle börja skriva om så blev jag så himla lycklig. Och när jag började skriva på första sidan så kände jag mig också lycklig. Som om orden bara flödade och det kändes som om det här är det jag ska göra nu.

(jag bloggar ju som vanligt eftersom jag ändå skriver sporadisk. heh.)

Pusshej! ❤

Tinis

 

Edit: en gång läste jag nyheterna. Jag såg bilder på tjejer som var försvunna. Bilder på unga människor som blivit skadade utanför en konsert i Manchester. Det kändes oförståeligt så jag skrev en text för att få det att kännas som om det var förståeligt. Även om det känns helt omöjligt. 

När världen brinner,

När allt går sönder i tusen bitar,

När det känns som om allt bara kan bli värre,

När människor gör ofattbart hemska handlingar mot andra oskyldiga människor,

Snälla, låt mig då minnas att det är svårare att hata än att älska,

Låt mig minnas det för alltid.

Jag vet, det är inte lätt. Kanske är det omöjligt.

Men försöka, det ska jag i alla fall.

Hejhej!

Hur jag mår efter min traumatiska upplevelse (länk) under natten mellan torsdag och fredag?

Dvs. när jag vaknade upp mitt i natten i mitt hotellrum (under en jobbresa) och vaknade av ett fucking sex-skrik.

Ganska så bra faktiskt.

Jag har nämligen ventilerat….suuuuuper…mycket!

Först tänkte jag inte säga något till NÅGON. Men så fort jag berättade för en person så gick det bara som på automatik. Berättade historien för en till och sedan en till och sedan en till och sedan Jacob och sedan mina föräldrar och sedan Sofia och sedan Malin och sedan så bloggade jag ju om det… och tillsist berättade jag det för en till kompis men hon hade läst det i bloggen redan så ja…

….resten är historia.

Det är nästan så att jag snart håller på att ventilera till varenda person som jag träffar på.

Som när jag var på Apoteket idag. Då detta (typ) hände. Eller okej. Det kanske hände. Inte helt säkert att det hände. Men det KÄNDES som det hände fastän det inte direkt hände? U feel me?

Expedit: mmm…så det blir 243 kronor då…

Jag: JAGVAKNADEAVETTSEX-SKRIKUNDERENJOBBRESAOCHJAGÄRJÄTTETRAUMATISERAD

Expedit: …va?

Jag: …eh….jag ska bara hitta rätt kort…

Expedit: …var det bra så?

Jag: JAGSAATTJAGVAKNADEAVETTSEX-SKRIKUNDERENJOBBRESAOCHJAGÄRJÄTTETRAUMATISERAD

Expedit: ?

Jag: …eh, jag menar tack för bra service…heheheh….

Expedit: Jaha! Jag trodde du sa att du vaknade av ett sex-skrik under en jobbresa och du är jättetraumatiserad…

Jag: mmmm…nej, då hörde du nog fel, hehe!

Expedit: ah okej, för vi har tabletter för det. Vi kallar det för; “*TrAuMaTiZeDBySeX-scReAm*”.

Jag: eh… ja, okej. Då tar jag två förpackningar.

 

Nu ska jag gå vidare tror jag. Det här går inte längre.

Pusshej!/Tinis

…sorry I have been away for so long I have been BUSI as in BUSINESS WOMAN…

…hehehehehehehe har alltid velat säga det. Och nu kan jag det. För jag har varit på jobbresa som den….TRYGGA…STABILA…och…PROFFESSIONELLA…personen jag är.

…hmmmm….vad ska jag mer skriva om då…jo…låt mig berätta om en av de mest traumatiska upplevelserna i mitt liv.

Jag bodde på hotell under resan. Fick ett rum med jättefin utsikt. Jag tänkte saker som; “åh, va fint!”, “jag har verkligen haft tur!” och “vad kan gå fel här?!”. Visst, det var lite lyhört (ibland). Men jag kände att vi människor är ju bra på att tänka på varandra i sådana här lägen. Och typ anpassa oss.

Jag hade fel. Alla kan inte anpassa sig. Alla människor tänker inte på varandra.

…sååå….vi spolar fram till natten mot fredag. Jag somnade vid 22. Hade precis börjat drömma…om något. Jag tror jag drömde jag var i någon form av baktävling? Men sedan hände något som var konstigt. När jag bakade så var det något som lät. Ett ljud som vanligtvis inte hörs under baktävlingar. Ljudet kändes som om det inte hörde hemma i min dröm. Som om det kom från någon helt annanstans.

…VILKET DET GJORDE FÖR DET VAR INGEN DRÖM OCH JAG VAKNADE AV ATT MINA RUMSGRANNAR LÅG MED VARANDRA!!!!!!!!!!!!!!!!! I EN HEL TIMME!!!!!!

Om jag samlade mod för att banka på väggen och skrika “SHUT THE FUCK UP!!!”?

Nej, istället låg jag stel som en pinne och bad till en högre makt (typ?) att det skulle ta slut så fort som möjligt (fungerade…ANTAGLIGEN…inte så inget jag rekommenderar). Jag är inte alltid så konflikträdd men människor utan hämningar skrämmer mig fullständigt. Speciellt när 1. klockan är halv ett på natten, 2. jag misstänker att de egentligen inte alls är människor, utan aliens. Vilket jag helt klart misstänkte eftersom vem ligger med varandra i mer än en timme? Ehhh…. inte människor iaf???!!!

…och nu ska jag bearbeta det här i gifs. För om det är något jag vet fungerar så är det att bearbeta traumatiska händelser i gifs!

Klar. Älskar den sista gifen. Den ger verkligen utlopp för den ångest jag kände under natten till fredagen, mellan 00:20 och 01:23.

Nej, nu ska jag försöka bygga upp ett normalt liv igen. Ni vet hur man brukar säga; en timme för rumsgrannar som ligger med varandra – en livstids bearbetning för en själv.

*toodles*

/en proffessonell och samtidigt traumatiserad tjej

 

 

Den 13:e maj 2017:

Jacob: …jag tänkte köpa ett fodral till min Playstation Vita*

Jag: mmm….

Jacob: men billigt….som den där ka….mera….väskan.

Jag: kameravä….vadå?

Jacob (*inser att han har gjort ett stort misstag*): öh….kameraväskan….jag köpte………..för något år sedan……………

Jag: …just det…..kameraväskan….nu…..minns….jag…..

Jacob: ….meeeeeen jag trooooddeeee duuuuu haaaadee kommiiiitttt ööööövveeer deeeet häääär….

Jag: Nej!!! Självklart har jag inte det!!!

Jacob: ….

Jag: …..meeeen det fanns så mycket plats i den! Den var så praktisk! Hur kan jag ha glömt detta?! Hur kan jag ha kommit över detta? Hur kan jag ha gjort det?!

Året var 2014.

Sommaren hade kommit till Umeå. Jag och Jacob hade, några månader tidigare, köpt en systemkamera gemensamt och till den ingick en kameraväska. Visst den var lite stor men typ ALLT fick plats. Kameran. Pengar. Pass. Ipren. Snacks. ALLT. Jag älskade den kameraväskan. Mer än allt annat i hela världen.

Ett kollage jag har gjort för att visa hur mycket som fick plats i den bästa kameraväskan i hela världen. 

Jacob tänkte själv (dvs. utan att konsultera med mig) att vi ändå kanske skulle ha en mindre väska? Den där kameraväskan där precis allt i världen fick plats och som var helt genial kanske var liiiiiiiiiiiiiteeee för stor. Så han köpte en ny. På Ebay. Jättebilligt. Samtidigt spelade han en del frisbeegolf och tänkte att han typ kunde använda den stora kameraväskan till hans frisbees (självklart kunde han det, det var ju den bästa väskan i hela världen och allt fick plats, även frisbees).

Hur som helst. Kontentan av detta. Kameraväskan han köpte på Ebay gick sönder på typ en dag och när jag frågade var den gamla väskan var så visste han inte. Den var borta. Och allt som fanns kvar var en kameraväska som sög. Och den väskan som var den bästa i hela världen var borta åhhhhhhhhhhhhhhhh…………..guuuudddddd…..

Låt oss säga såhär. Jag trodde att jag hade kommit över det. Men det har jag inte. Men det helt fantastiska med att vara ihop så länge som jag och Jacob har varit är att man kan hysa agg mot något i flera år latent och sedan bara ta upp det år efter år efter år efter år! Det tar aldrig slut! Helt underbart!

Troligtvis kommer jag att glömma händelsen med kameraväskan (dvs. kameraväskan-gate) snart . Kanske till och med om 10 minuter. Vem vet.

…men om några år så kommer vi att prata om kameraväskor igen och då är vi igång. Precis som idag.

År 2027:

Min hypotetiska avkomma (*hittar en kameraväska gömd långt inne i garderoben för Jacob vågar inte ha kameraväskor framme sedan den 13:e maj 2017):  …pappa….vad är det här? Vad är det här för något?

Jacob (*viskar*): eh….ja…..det är en..kameraväska…

Min hypotetiska avkomma: ...EN…KAMERAVÄSKA PAPPA?! Vad är det?

Jacob: schhhhhh…….eh……mamma kan ju höra älskling….och vi bor ju kvar i vår trea i Ladugårdsängen fortfarande för vi orkar inte flytta på oss så hon hör ju superlätt….och ja…

Jag (kommer in i rummet): …vad pratar ni om?

Jacob: ….ingenting älskling! ingenting!

Min hypotetiska avkomma (*kan ej vara diskret precis som mig*): ….VI HAR HITTAT EN KAMERAVÄSKA MAMMA! Kolla här! Vad är det för något?! Vad är en kameraväska för något?!

Jacob: …

Jag: just det….kameraväskan….från….Ebay…………nu minns jag…jag som glömt bort men nu minns jag……igen…………….

Jacob: …

Tihi. Hejdå.

/Tinis

 

*Playstation Vita: något *GaMeBoy-AKtIGt* som (enligt Jacob) floppade rejält i samma sekund som den släpptes och Jacob har antagligen haft det i förrådet i flera år och nu har han tagit upp det från förrådet och undrar varför han inte använt det tidigare. Jag undrar det också eftersom jag älskar den!!! Aldrig mer tråkiga flygresor!!! Aldrig mer tråkigt någonsin!!!

 

En av mina drömmar är att skriva en bok. Från start till slut. Den behöver inte vara superbra men bara jag liksom GÖR det. Att ens göra det är huvudsaken.

Igår kom jag på en plan. Och jag var jättenöjd. I två minuter.

Onsdag 21:03

Jag: mmmmm…jag har en bokplan nu!

Jacob: okej, låt höra?

Jag: mmmm…jo…jag har som mål att vara klar till när jag blir 30…

Jacob: mm…

Jag: …sååå det är om exakt 365 dagar

Jacob: mmm….

Jag: sååååå det är en sida per dag för en bok kan ju typ vara 365 sidor! Lätt!

Jacob: mmm…..

Jag: ….och eftersom sidorna i en bok är mycket mindre än en A4 så behöver jag ju bara skriva en halv sida. Det är som matte! Ren logik!

Jacob: …mm…har du tänkt på att texten i böcker oftast är mycket mindre än texten i Word? Bara så du vet menar jag!

Jag: ……………………………………………………………………………………………

Jacob: …så du kanske måste tänka om din plan…lite…bara lite….

 

Jag: ………………………………………………………………………………………….

Hade. På. Riktigt. Inte. Tänkt. På. Detta.

Att göra:

• Googla minimumgränsen för en pocketbok (i sidor)
• Googla hur man skriver en bok och samtidigt klara av ett heltidsjobb utan att bränna ut sig
• Googla hur man kommer på en bra historia, typ jättebra och hållbar!
• Googla på hur man skriver JÄTTESNABBT! TYPSÅHÄRSNABBT!!!!! (det har jag i och för sig en talang för MEN med tanke på hur mycket man måste skriva per dag så måste jag skriva ännu snabbare, snabbare än blixten!)

Slut.

Godnatt.

 

…..JAG FYLLER ÅR IMORGON!!!!!!!!!!!!

*wiho*

Men asså, jag blir så trött av tanken att saker och ting ska förändras bara för man blir äldre. Ingenting behöver ju förändras. Ingenting behöver förändras så länge man inte vill.

Exempel:

• Idag gick jag till jobbet i mina kontorsbyxor som hade en tandkrämsfläck på ena benet. Om jag brydde mig om sånt för ett år sedan? Nej. Om jag brydde mig idag? Nej. Om jag torkade bort det med mitt eget saliv? Ja.
• Jag köpte en vit blus av linnetyg för en vecka sedan. Om jag redan har spillt? Ja. Om jag skulle ha spillt för ett år sedan? Ja. Om jag vet var alla fläckar kommer ifrån? Nej. Om jag ska köpa Vanish? Tror det.
• Jag gillar fortfarande att öppna kinderägg. När Jacob frågade mig vad jag ville ha i julklapp så sa jag; “ett kinderägg räcker älskling!”. Så han gav mig en äggkartong. Med kinderägg. Blev jätteglad.
• Jag blir fortfarande orimligt irriterad över när mina ögonbryn ser konstiga ut. Så mycket att jag ibland säger till Jacob “…NÄ…jag stannar nog hemma idag”. Dvs – EXAKT samma sak som jag brukade säga 2003. Fast nu är det 2017. Och jag vägrar inte gå till skolan. Jag vägrar gå till mitt jobb. Som jag har pluggat fem år för att få.
• För inte så länge sedan så sa en kollega exakt samma sak, samtidigt som mig…vilket gjorde att jag (självklart) sa; “SMURF!!!!!STJÄRNSTOPP!!!!!LYCKAN I MIN!!!!!!!!”. Exakt som för 20 år sedan. Inget har förändrats.
• Jacob började prata om att vi skulle diska precis. Typ nu. Fast jag är upptagen med att blogga (*partypooper*). Så jag sa; “DU KAN VARA EN DISK!!!!!”. Konstruktivt + en stark indikation på att min argumentationsteknik inte har förändrat sedan 2002.

….hmmmmmm… det var nog det.

Kom ihåg att personlig utveckling bara är skit! Det är bara något som någon kom på för att typ tjäna pengar! Inget behöver förändras! Allt kan vara som vanligt, hela tiden!

Vill man dock förändra något så är det bra att göra det. Såg en tjej på tv som var beroende av diskmedel och drack en liter om dagen. Liksom såna vanor är jättebra att förändra.

Pusshej!<3

 

Idag känner mig mig trött. Som om jag är av glas som kan krackelera när som helst.

…och jag är ju inte rädd för att krackelera om man säger så. Heheheheeh. 

Hur som helst. Känner mig tråkig. Jättetråkig. Samtidigt är min hy är supertorr. Kanske för att jag, under förra helgen, råkade bada “lite” i svartån (en å som går igenom Örebro som det måste finnas NÅGON död kropp i, liksom NÅGON). 

Men vet ni! Man får vara hur fucking tråkig man vill!!!!!!!!!!!!!! Speciellt när ens hy är supertorr och livet känns som en avslagen cola!!!!! Det får man!!!!!!!

Så det ska jag vara nu.

Men innan dess vill jag bara berätta om en tidig födelsedagspresent! Nämligen en Playstation Camera (tack Jacob och sväris<3). Så nu registrerar mitt dansspel typ alla rörelser jag gör vilket innebär att jag typ får full pott, hela tiden. Jag som trodde jag var hälften så bra som jag verkligen var. Eller är. Men eftersom jag spelat med min smartphone så har inte spelet förstått hur bra jag är. På riktigt. 

Det enda som är jobbigt är att kameran (ANTAGLIGEN) filmar under tiden jag spelar mitt dansspel. Och låt oss säga att det ser…………inte………….ut……..som……….i……….en……….musikvideo………..

Dock fortfarande supernöjd att jag får vara en superstar varje dag! Som nedan.

 

Om jag spenderade lång tid på att komma på ett användarnamn?

Svar nej. Det kom helt naturligt.

Nu ska jag fortsätta vara tråkig. Gärna sova innan 21.

Pusshej<3

 

Hej.

…det här hände:

https://www.instagram.com/p/BThnODhlokf/

……ohhhppsss fel….det här var visst igår när jag gick på bio och såg Guardians of the Galaxy 2 och förvandlades till ett emotionell vrak.

…menar…SJÄLVKLART…detta:

Jag mår i alla fall jättebra! Nästan för bra efter att ha sprungit en hinderbana på 8 km samt ramlat in i svartån. När jag vaknar upp på morgonen så förväntar jag mig liksom något. En helt nedbruten kropp. En förkylning. Magsjuka. Rabies. NÅGOT. Men nej, ingenting. Det är nästan som om jag mår bättre efter att jag har gjort det? Som om fysisk aktivitet är jättebra för en? (KONSTIGT???!!!).

Aja. Skönt allt är som vanligt igen. Nu kan jag fortsätta med att maska när jag går på gruppträning på Friskis. Vilket känns sååå bra. Nästan bättre än att klara en hinderbana på 8 km. Längtar tills gruppledaren säger att jag ska göra armhävningar på tå och jag skyller på något som gör att jag måste göra det på knä. Eller bara fokusera på träningspass som får mig att känna mig som en stjärna i en musikvideo. Alla träningspass på Friskis har inte det som fokus nämligen (synd!).

…hmmmmmm…..annars då. Jo, jag har insett att Thorsten Flink är JAG innan Actionrun. Så fort någon frågade om jag var laddad inför Actionrun blev jag superdefensiv och berättade att allt jag gjorde var att se på serier (sant) och typ äta (också sant) eftersom jag hade läst det i en blogg (typ alltid sant) och allt som står i den bloggen var sanning (oklart)!!!!!!!

Aldrig känt mig så nära Thorsten Flink som nu. Tvärtom. Har känt att vi är väldigt olika varandra han och jag. Men skam den som ger sig!

https://www.instagram.com/p/BPExlhVBzRQ/?taken-by=filmfabriken

*ni som vet ni vet*

Pusshej/Tinis