Hej!

….jag ska ta en paus………

 

Ja. Det är sant. Men ni behöver inte va ledsna!

Men har du inte precis tagit en paus?

Jo, förra hösten gjorde jag ett försök att ta en paus från bloggis men det gick inte å va ifrån bloggisen. Så jag kom tillbaka. Efter två veckor.

Gah, det är verkligen supersvårt att ta paus från någon som gör en så himla glad. Speciellt när jag hade en sådan tuff höst. Ibland hade jag superdeppiga dagar. Superdeppiga veckor. Men den stunden jag fick skriva om roliga saker så försvann allt det där deppiga. Det var lite av en räddare i nöden. Jag var inte redo att ta en paus från det, för jag behövde bloggen mer än någonsin när jag mådde som jag gjorde. Även fast jag hade tusen saker att göra.

Sedan läste jag någonstans att man absolut inte kunde ta pauser som bloggare för då…DÖR ALLT…PÅ EN GÅNG!!!!! Allt jag kunde tänka på var:

“nnnn…eejjj….bbbloogggiisss…eeeej…ddööö”.

…herregud, man vill ju ta en paus men inte om den ska…DÖ!

Vad är annorlunda den här gången

…hmmm..bra fråga!

 

Jag mår mycket bättre nu, det är ju en punkt (hehe)…men också att jag förstår att jag måste göra det. Den här bloggen kom till när jag hade som mest tid att leva. När jag hade som minst krav. När jag och Jacob åt ute varje dag. En tid när jag inte behövde städa, diska.

…och nu ser mitt liv ut såhär:

• Städa, diska, tina kyckling, få utbrott över att jag glömt tina kyckling (bevis nedan)

(ja, rättat lite för att någon ska förstå. Vid sms-utbrott brukar jag ej fokusera på rättstavning)

• Skriva en D-uppsats på 80 sidor
• Göra ett omprov i Statistik B (………..jag vet…..inte….klar…..)

Förstår ni? Det finns ingen tid att leva typ. Jag har fan inte målat naglarna på ett halvår. Det finns inte ens tid för att göra saker som att… jag vet inte… sänka en båt på en utflykt i Kina (LÄNK).

Nu kanske det är bra att jag inte har haft tid att sänka en båt, MEN ÄNDÅ, ni kanske förstår.

Sedan vill jag också skriva med hjärtat. Hela tiden. Och ju mer jag kommer in i den här terminen desto mer förstår jag att det finns en risk med att jag kommer vara så stressad över allt att det typ inte går att skriva med hjärtat längre. Och då spelar det ju ingen roll. Meningen med bloggen är att allt ska vara så kravlöst på något sätt.

…och sedan är jag fan inte rädd över att bloggen ska dö. Herregud, den här bloggisen följer typ inga blogg-regler överhuvudtaget. Inga fina bilder. Inga dagliga uppdateringar. Ingenting som en “levande” blogg ska vara. Det är ju inte slutet för att jag tar en paus i några månader.  Det är ju typ tvärtom! Jag får tid att leva lite mer, tänka på vad jag vill skriva om, skriva (men inte här) och bloggen fortsätter ha kvar sin själ på något sätt!

Plus att jag vill inte vara negativ eller så men..GIFSEN BÖRJAR TA SLUT! Vi pratar om en oljekris lite då och då men ingen, jag menar, INGEN har pratat om att det producerar mindre gifs än vad som används. Nu kanske någon tänker

“ohhhhh…oljan e ju inte slut…finns ju Antarktis”

…och då säger jag bara:

PRECIS.

Det är värre än den framtida oljekrisen. Det finns inga gifs på Antarktis direkt.

Därmed, då min blogg består av 80% gifs så finns det en chans att gif-världen får en chans att återhämta sig och jag slipper ta beslutet om att återvända gifs. Jag har gjort det en gång. Eller två. Det var jobbigt.

 

När kommer du tillbaka?

Till sommaren hade jag tänkt. När statistiken är klar. När uppsatsen är klar. När jag har målat naglarna minst en gång. Det ska kännas bra i hjärtat också. Men satsar på sommaren!

 

Kan jag läsa något under tiden?

hmmmmmmmmmmmmm, du kan bland annat läsa ett inlägg jag skrev i veckan. Det handlar om Tanzania och jag skrev det i onsdags (LÄNK).

…sedan så kanske man eventuellt kan köpa sig en Veckorevyn i slutet av mars… för någon kanske är med där………

Jag. Det är jag som är med där. Jag får en egen sida. Det är bara ett nummer men det är är SERIÖST EN AV DET STÖRSTA SOM HAR HÄNT MIG OCH JAG KOMMER TJATA OM DET HÄR I FLERA ÅR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag kollar på Real Housewives en del och då brukar man ha fest varje gång man typ är med i en tidning eller så. Funderar på att göra samma sak. Eventuellt. Hör av er om ni är intresserade. Kan bjuda på superbillig prosecco.

*tihi*

Pusshej!

Tina

 

 

För ett år sedan åkte jag ned till Tanzania som volontär. Det var en upplevelse som finns här i bloggen och som jag aldrig kommer att glömma. Jag var med om saker jag aldrig trodde jag någonsin skulle få vara med om. Både på gott och ont.

När jag åkte iväg som volontär så blev jag kompis med en som var som en mamma på barnhemmet. Typ den som diskar, gör all mat etc. Hon visade mig hur andra familjer bodde och eftersom hon kunde lite engelska så kunde hon hjälpa mig med att kommunicera familjerna som hade barn på barnhemmet.

Helgen då hon visade hur hon och andra i hennes bostadsområde bodde så föddes idén att starta insamlingen. “Mama” på barnhemmet hjälpte mig till en början. När insamlingen var liten. Sedan insåg jag att det var ohållbart att ha henne involverad då jag inte ville att hon skulle ta skada då hon också på något sätt var anställd åt barnhemmet. Det kunde ses som ett svek om hon hjälpte mig istället för den som ägde barnhemmet. Samtidigt kunde familjerna ta skada också. Det sista jag ville var att någon skulle ta skada av det. Huvudsaken var på något sätt att pengarna gick fram på rätt sätt.

Några månader efter jag kom hem fick jag reda på att hon fick sparken. Genast fick jag en dålig känsla i magen och jag var hjärtekrossad över att veta att hon kanske fick sparken på grund av att jag involverade henne i något.

Men det tog inte slut där. Saker bara kom flygande emot och samtidigt var jag så himla bräcklig.

En dag fick jag ett meddelande från barnhemsägaren angående massa anledningar till varför hon fick sparken. Ett av dom var att hon slog barnen.

Då gick jag sönder. För var jag så himla ledsen över att hon hade fått sparken, att hennes dotter skiljs från sina bästa kompisar, att hon inte har något levebröd alls och nu så kanske barnen hela tiden hade tagit skada. Jag kunde inte veta vad som var sant eller falskt men bara tanken av att det kanske hade hänt fick mig att gå sönder i tusen bitar.

Jag blev knäckt. Det blev för mycket på något sätt att hantera. Jag sa upp all kontakt med alla från min volontärupplevelse förutom Saga och Jenny. Jag började samla ihop mig själv. Vissa dagar gick det bra. Andra inte. Vissa dagar kändes det som jag gick tre steg tillbaka och vissa dagar gick jag tre steg fram.

Ett år efter jag åkte kan jag säga att jag har samlat ihop mig igen och hittat någon form av acceptans. Jag kommer aldrig att få reda på vem som gjorde vad. Jag kan heller inte dela in allting i svart och vitt, för precis som du och jag, är människor i Tanzania både och. Man har bra sidor och dåliga sidor. Och framförallt – jag fokuserar på det positiva som har hänt. På allt det som gick bra och det som jag lärde mig.

…och nu ett år senare plingar till i min mobil.

Det är hon som var “mama” på barnhemmet. Hon har på något sätt hittat min Facebook.

Först så tänker jag inte acceptera meddelandet. Jag stänger ned och låtsas om som ingenting.

Men efter en stund så inser jag att det spelar ingen roll vad som hänt tidigare. Jag kommer aldrig veta exakt allt som har hänt. Men jag kan försöka ta reda på vad som händer nu. Om hon mår bra. Om andra familjer mår bra. Om hennes dotter mår bra. Om andra barn mår bra. Allt det jag undrat i 10 månader kan jag få reda på.

Så jag svarade. Försökte kommunicera på så enkel engelska som möjligt. Jag förklarar att jag kan inte prata med henne som förut, men att vi kan prata idag.

Jag fick reda på att hon är kvar där hon var förut. Att hon inte har några fiender. Att hon är säker. Att hon har ett litet kafé (i Tanzania-mått). Att hennes dotter kan gå i skolan. Hon berättar vissa av barnen är kvar på barnhemmet. Hon säger att det inte är superlätt att få ihop allting men att hon är en hustler. Jag skrattar när jag ser att hon skriver så för det är jag som lärde henne vad det innebar och det var jag som sa att hon är en “real hustler” och nu använder hon det typ hela tiden.

Jag skriver tillbaka att hon ska hälsa alla barnens familjer hur de har förändrat mitt liv, hur mycket jag tycker om dom. När jag gjort det så skickar hon att hon ska det.

Sedan berättar hon att en av mammorna som fick köksgas frågar efter mig varje dag. Och jag svarar att hon ska hälsa henne.

Jag skriver sedan att jag inte kommer att kunna skriva med henne igen men att jag är tacksam för att hon har berättat hur det är med henne och andra. Hon svarar som hon förstår och skriver att hon tackar för min tid.

Jag gråter och skrattar om vartannat. Men mest av allt är jag tacksam. Tacksam att jag fick en chans i efterhand att förklara hur mycket barnens familjer hjälpte mig och förändrade på hur jag ser på livet. Tacksam för att barnen får veta det. Det är det viktigaste av allt.

Barnen och dess familjer har förändrat på hur jag ser på saker. De har förändrat mitt liv. Mitt liv är inte detsamma på grund av att de har släppt in mig i sina liv. Utan dom hade jag aldrig sett något annat än barnhemmet. Jag fick nu också se verkligheten. Och jag är så himla tacksam för det.

Det är superlätt att vara kritisk nu. Mot allting. Ingenting är svart eller vitt. Ingenting är lätt att bedöma. Jag kan aldrig veta hur mycket som stämmer. Men idag fick jag en chans att berätta för barnen och deras familjer på barnhemmet hur mycket dom betyder för mig.

Om det är något jag önskade mig, nu ett år senare, så är det just det.