Tinis.me: den nya vecko-bloggisen

Hej bloggisen!

Då var en till vecka i mitt liv avklarat!

…den här veckan har jag hunnit med att:

Pluggat:
Ja, det här var ju ingeting nytt. Men jag måste ändå säga att det går bättre att va’ i den här bubblan. Jag kan fokusera på en sak samtidigt, vilket jag inte kunnat innan. Har typ inga stressutbrott alls! Inte ens ett semi-utbrott.

giphy-3

Tagit sönder ett müsli-paket:
…förutom i fredags då jag spontant bestämde mig för att (antagligen) riva sönder ett müsli-paket som fortfarande innehöll müsli.

…det var inte smart….

Vet inte vad jag ska säga mer än det. Gör det inte bara. Garanterat mer jobb än tillfredställelse. Helt klart.

Shoppat julklappar:
Jag och Jacob bestämde oss att gå på stan och handla lite julklappar. Inte till varandra självklart, vi har redan klargjort hur det ska bli för typ en vecka sedan.

Förra helgen: 

Jag: Vi kanske ska satsa på en upplevelse i år… tillsammans… eller?

Jacob: JA, verkligen

Jag: mmmm!

Jacob: liksom en upplevelse ger så mycket mer. Kan tänka mig du vet en trip till Mcdonalds, VAD SOM HELST, istället för att vi ger varandra en fysiskt present.

…så…ja ser någon mig och Jacob äta på Mcdonalds på stan i Umeå (i typ januari någon gång) så är det vår julklapp till varandra.

Har dock inte bestämt om fika ingår men hoppas på det. Har en kupong till det nämligen.

Photo on 2015-11-29 at 20.03

Så, det var det. Det var mitt liv den här veckan.

Anyhow.

Jag tänkte prova en ny grej här på bloggen i några veckor. Jag släpper ett inlägg i veckan och då under varje söndag (någon gång). Typ som en söndagskrönika fast en blogg. Med gifs. Plus att det får lite “bli som det blir” beroende på hur mitt liv ser ut.

Hope you like this idea because I do.

Ses nästa söndag!

Pusshej!

Tina

 

 

Hur man friar till en kille! eller tjej! eller vad som! (en tutorial)

Hej!

Ifall någon har missat det har jag en ring på mitt finger!!!!!

*woop woop*

12282790_10156218926395621_2049203556_n

Eftersom jag tog tag i det hela, det vill säga var den som frågade, tänkte jag ge er en liten “tutorial”. Hur man friar till en kille alltså. Eller till en tjej. Eller till vad som.

Kan alltså appliceras på flera situationer med lite kreativitet.

Okej, då kör vi.

1. Hitta någon:
Detta är ett första – och ett viktigt steg. För att förlova sig med någon måste man också hitta någon. Har inte så mycket att tipsa om. Jag kanske har haft tur som har hittat Jacob (och tvärtom)!

Men, ok, om jag ska ge något tips så dejtade jag en gång en  person som tyckte mer om sitt proteinpulver än mig.

Det funkade inte.

Sedan är det, eh, bra att hitta någon som orkar med dig en längre tid. Alltså inte någon som tycker du är en “skön och snygg person” i 20 minuters intervaller utan verkligen orkar med dig varje dag.

…även om du har en PMS från helvetet och det känns som att det är väldigt nära till att livet (eller du) blir som en scen ur exorcisten.

Screen Shot 2015-11-19 at 21.08.58

…eller en sån här dag, när precis allt är precis som det.  En scen ur exorcisten alltså.

Screen Shot 2015-11-19 at 21.09.14

…eller bara en dag när ingenting är som en scen ur exorcisten men du tvingar din kille att gå på Disneyland  samtidigt som du vägrar att ta av dig dina “mimmi-pigg-öron” (inte. för. en. sekund).

Screen Shot 2015-11-19 at 21.23.31

Eller en sån dag när du är precis allt det där – på samma gång.

Ur0S3a

*tihi*

Så…ja, eh, tolerant. Hitta någon som är tolerant. Det var allt.

2. Bestämmer sig.
Det här händer ganska naturligt. För mig så var det som en känsla i magen att nuuu vill jag göra det här. Dock kan det ju vara superbra att typ tänka över det, några gånger, så att man verkligen vet att man vill förlova sig med sin partner och inte att man är, jag vet inte, dålig i magen i stället! Så himla jobbigt!

Hatar när man tror man vill fria, gör det, men egentligen ville man bara gå på toa!

Hände dock inte mig, men fortfarande – ett tips.

3. Googla “hur man friar till en kille”:
Är man tjej och vill fria till sin kille finns det inte så mycket information där ute eftersom det traditionellt sker tvärtom. Så jag gjorde det jag alltid gör när jag inte vet vad jag ska göra. Jag googlade.

4. Få panik.
…och fick panik. För antagligen så finns det inte bara ett sätt att fria till en kille på. Det finns FLERA??!!

1892

Här är dock några exempel jag garanterat valde bort:

Screen Shot 2015-11-19 at 20.05.54…eh…inte så rädd att Jacob skulle äta upp frieriet. Snarare var jag rädd att jag skulle göra det. Tre timmar innan det ens skulle börja.
Screen Shot 2015-11-19 at 20.05.59

Känner bara, nä, jag vill inte ha en kniv i handen när jag ska fria till någon. Inte för jag tror det kan ske något dramatiskt men vill allmänt inte stå inför det mest nervösaste frågan i mitt liv med en kniv i handen. Det var allt.

Screen Shot 2015-11-19 at 20.06.04

På ett sätt, kul! Men allt jag kan tänka på är att det närmsta jag kommit till en extremsport är att dyka och sist jag dök var jag var jag så nervös att jag seriöst trodde att jag skulle skita på mig.

Varje. Gång.

…och jag ville verkligen bara minnas den stunden som “vi förlovade oss” istället för “vi förlovade oss OCH jag bajsade på mig”. Visst kan det gå MEN föredrar det första alternativet.

Skitsamma, vi går vidare.

5. Leta “manliga armband” online:
Som sagt. Jag fick panik.  En  sådan panik att jag la ner förlovningsplanerna i typ en vecka och letade manliga armband online som kunde graveras. Typ som en förlovning – fast ändå inte!

Screen Shot 2015-09-27 at 19.28.53

Men även om att “googla manliga armband” är mycket mer tacksamt än att googla “hur man friar till en kille”…

(finns antagligen bara två val för killar, tjocka silverkedjor eller läder)

…beslöt jag mig för att göra det ändå.

6. Välj plats:
Jag gjorde det spontant utan någon som helst planering (förutom en tanke i huvudet att jag ska göra det, cirka femtio gånger om dagen). Därmed blev val av ställe helt spontant men i efterhand var det ju perfekt.

I augusti var Jag och Jacob i Fuengirola, Spanien, ett brittiskt charter-paradis. Vi såg kanske två svenskar på hela resan. Ingen förstod svenska och ingen förstod heller vad som hände överhuvudtaget.

Screen Shot 2015-11-19 at 21.27.56

…vilket var helt genialiskt. Om allt gick åt helvete skulle ingen förstå eller veta om det. Jag kunde lika gärna ha frågat Jacob om pengar till glass (och han sa nej, därmed så grina jag, typ).

Såå….*tips*

Heh.

7. Ta ett djupt andetag…

tumblr_m0c970t8KR1rqfhi2o1_500

…och BARA SÄG DET!

“SKAVIFÖRLOVAOSSJACOB???!!!”

Jag använde mig av taktiken att säga det så fort som möjligt, så om Jacob sa nej så kunde jag bara säga:

“eh, vadå ska vi inte äta glass efter maten? Eller tror du att jag sa något annat för om jag minns det rätt så sa jag precis “SKAVIÄTAGLASSJACOB???!!”. 

*smart*

Vi går vidare.

8. Välja ring!
Har du kommit till det här steget så är du snart klar. Välja ring kan dock vara svårt. Du vill hitta en ring som du ändå ska ha på dig ett tag. Speciellt om du inte planerar att gifta dig på superlänge…eller kanske inte alls. Just nu prioriterar jag och Jacob garanterat en thailandsresa framför ett bröllop. Vi kommer nog att prioritera det ganska länge framöver.

Hur som helst, det jag vill komma fram till är att det kanske är den enda ringen du har på ditt ringfinger (under en lång tid) så det är viktigt att man trivs med den.

…ett tips är därmed att välja  en ring som verkligen känns som du. Typ som jag gjorde. Efter att ha letat på stan (och på internet), hittade jag tillslut en ring som bara var jag. Gjord på titan med största diamanten jag hade råd med just då.

Det vill säga, 0.005 karat.

Den var jag helt enkelt.

12048677_10156070143355621_779549209_n

(suddig bild – men jag tror att ni förstår konceptet)

9. Vänta på posten (om du nu köpt ringen på internet, obvi!):
…okej, vänta på posten sker liksom av sig själv men nyckeln är väl att försöka hålla sig från att inte berätta om det innan man får.

Eftersom jag är superbra på att hålla hemlisar som inkluderar roliga saker så…höll jag mig endast till mamma och Malin PRECIS som jag och Jacob hade kommit fram till.

Förutom den lilla detaljen att jag…eh…inte…gjorde…det.

Först så var jag ju tvungen att säga till Sofia, hon bor ju i Melbourne och en gång i tiden så var vi med varandra varje dag! Går inte en dag utan att jag saknar henne. Hon var helt enkelt tvungen att få veta. Jag hade inget val.

Sedan pratade jag med Lina i telefon och för en gång skull så kunde vi prata i telefon i mer än tio minuter utan att “Lina junior” (det vill säga Ronja) ville ha Linas uppmärksamhet. Jag var helt enkelt TVUNGEN att berätta för Lina då.

Sedan var jag på fika hos mina gamla korridorkompisar. Och jag vet inte, man måste ju säga det då, eller??!!! ELLER??!!

Sedan kanske jag berättade det för Josse. Men hon hälsade på mig och hade åkt ända upp till Umeå från Örebro så jag var TVUNGEN helt enkelt.

Så…eh…det var det. Inga fler visste, tror jag. Kanske har jag råkat nämnt det till någon busschaufför eller frisör eller så. Kanske i förbifarten när jag råkade stöta ihop med någon på stan.  Men det är sånt som händer. Kan inte hålla koll på alla gånger jag har berättat att jag och Jacob ska förlova oss fastän jag inte ska. Herregud.

Jacob han höll dock vad han lovade. Precis som alltid. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Jag och Jacob är ju liksom som Yin och Yang.  Jag startar brandvarnaren han stänger av den. Jacob kan hålla hemlisar och jag gör…inte det.

Vi kompletterar varann helt enkelt.

10. Sätt på dig ringen:
Nu kanske ni trodde att allt var klart men grejen är att nej, det är inte över än.

Min mamma undrade om jag och Jacob skulle göra något “speciellt” när vi skulle växla ringar men jag känner bara, nej, jag har inte tid. Mitt tips är därför att helt enkelt bara göra det. Låt det gå fort. Innan din partner ångrar sig. När Jacob hade hämtat ut våra ringar så ryckte jag bokstavligen paketet ur Jacobs hand, rev upp presentpappret och tvingade på mig och Jacob ringen.

Man behöver inte fira med en dyr middag eller planera något annat romantiskt. Det tar ju bara tid! Själv “twerkade” och bara runt lägenheten samtidigt som jag ropade:

*twerk twerk* “Nu kan du inte ångra dig älskling!  *twerk twerk*

Det räcker,  jag lovar.

(Kräver ingen planering heller. Bara att köra på.)

giphy-2

…klart!

Jacob hälsar förresten. Han informerar att han inte ångrar sig alls och att han ser fram emot att leva med mig varje dag!

Eller, han hälsar inte. Han är upptagen med att spela tv-spel. Men hade han inte vart det så hade han sagt det.  Typ helt säker på det.

Pusshej!

Tina

Min dagliga rutin! (inkl. gifs)

Hittar ingen inledning så tänkte att jag börjar med något som verkligen förklarar hur jag känner just nu:

“afjdlasdjajcsklfjsdlkjfsdjkckjdfdjsklfsdhjlfjklsdfjsfjsdlhk
fdhklgkfsdhldjklsdjf.jdlasjdladjkal849238203rdjklasrjlkfj
lfkjaslkfhsdfgjösadöklaslökdklödfsdljkflajksdjaslfjksdk
fljsdjkfdsjklfdsjklfdjskfljkdsfjksfjklsdjklfsdjklfsdjklfhsad
jadkhlfsdhjfajkgdljakdjadjklfsldksfsdfkjdsjdfsdkjfdsfjksd
fjksdjfjsdjkffdsjkfjfjsdlkfjsdfjkdfsjkdjfskksdjf”

Jaja, nu är jag på exakt samma ställe igen. Ett litet ställe där jag får plugga dubbelt, igen. Jag går typ mellan att totalt bryta ihop men samtidigt känna att det går framåt varje dag.

Exempel: 

08:15: ” jag kommer att krackelera, jag kommer att krackelera, kommer krackelera…jag komm…”

anigif_enhanced-31449-1444338153-9

08:20: “…pjuh…okej, falskt alarm. Nu sätter jag mig här och pluggar. Det är okej! Jag kan det här. Jag klarar det här. Det här är okej”

Cool-Cat-Bride

08:25: “…SKOJA BARA, GAAAAH, JAG KRACKELERAR…NU PÅ RIKTIGT!!!!”

of-nervous-breakdown

08:30: “NEJ, jag kommer ej krackelera för jag är 27 (och ett halvt) år samt vuxen. Jag. Tänker. Inte. Krackelera.”

tumblr_nlol54zeez1qkmnx8o1_400

“…by the power vested in me…will not crack. Not take crack or crack. Taking crack is bad for your and cracking is not good because I have an ugly crying face…so. Also I am in public. Thats all.” /Anonym.

(Skoja, var jag. Jag skrev det.)

08:35: Letar gömställe i bibblan där jag lätt kan krackelera utan att någon ser.

(Ser ingen så spelar det ju ingen roll om jag är 27 och halvt eller inte! Bara att köra på! *tihi*)

wine-crying-desk

*drömscenariot*

08:40: Hittar inget gömställe. Intalar mig själv att allt är okej och att jag bara ska sitta vid mitt bord i bibblan och andas. Det kanske hjälper.

08:41: *andas in, andas ut*

tumblr_m0c970t8KR1rqfhi2o1_500

08:42: *andas in, andas ut*

tumblr_m0c970t8KR1rqfhi2o1_500

08:43: *andas in, andas ut*

tumblr_m0c970t8KR1rqfhi2o1_500

08:44: Tänker; “ohh… där här går ju nästan bra… allt är okej… bara jag andas.. bara…jag..and…”

08:45: “…as…hjälper inte…krackelerar, jag krackelerar…HELP ME LORD!!!”

giphy

08:50: Letar gömställe i bibblan igen. Hittar ingenting. Människor överallt. Provar mindfulness istället.

08:51: Kollar ut genom fönstret. Ser att det regnar.

08:52: Tänker att det vädret är deppigt.

269

08:53: Tänker att flera saker är deppiga.

08:54: …typ som omprov.

08:55: …blir påmind att jag har omprov igen…vv..ill..kkra…ckk..e…ller…a..igen.

kimstress

Ja.

Det här fortsätter tills ungefär 17:00 , då brukar jag bara lägga ner.  Vilket är bra! Känner bara såhär mellan 8-17 varje dag! Vilket är 40 timmar i veckan. Vilket i sin tur bara är 2080 timmar per år. Vilket in sin tur bara är  en tredjedel av mitt liv.

Okej, det hjälpte inte.

Nä, gu’ vad jag klagar. Det kunde verkligen vara värre. Typ som när jag var 13 år. Året var 2001 och jag hade precis bytt skola. Absolut, absolut ingenting fick gå fel. Men så hände det som alltid händer varje år.

Skolfotograferingen.

Screen Shot 2015-11-17 at 12.16.13

Jag kan ta vilket omprov  som helst för att slippa genomgå känslan av att vara 13 år, få hem skolkatalogen och…se…det här. Garanterat.

Pusshej!

/Tina

 

 

 

När ens mamma… påminner en…om saker. 

Så..ni…vet…mammor är ju bra på att påminna en på saker som man inte tänkt på tidigare.

Som när jag var 14: “Ska du verkligen köpa tre maskara på rad för din månadspeng?”  

(Köper en maskara i halvåret numera.)

…eller när jag var 16: hm…ja…det var väl inte så himla smart att ha hemmafest när pappa är på jobbresa…och slänga en påse med tomma ölburkar in till dagiset som ligger bredvid oss var ju heller inte så…bra…” 

(Tyckte då på riktigt att det var en genialisk ide då jag slapp slänga påsen i våra egna sopor. Glömde att dagiset låg precis bredvid och att det syntes ganska väl ändå, heh.)

…eller när jag var 19: “hmm, den där killen som tycker om sitt proteinpulver mer än dig… har du tänkt på att kanske, jag vet inte, att du är värd mer än det?” 

(Är nu ihop med Jacob som garanterat värderar mig mer än det. Till och med när jag har psykbryt. Vilket är bra.)

…eller, som i fredags: “hm, du får skriva vad du vill i din blogg… men har du tänkt på hur det kan påverka dig negativt om du lägger upp mer personliga  och privata inlägg?.”

Tre sekunder senare inser jag att jag tänkt på det. Men inte mer än fem minuter. Jag borde ha tänkt på det i mer än fem minuter…och…eh…GAAAHH!!!

200

Detta ledde till att jag i lördags (helt naturligt) funderade på hur jag ska kunna balansera mellan att vara personlig och inte samtidigt för privat. Hur personlig kan jag vara för att inte gå över gränsen så det blir jobbigt för mig själv, senare? Det vill säga, ska jag skala bort inlägg som är mer personliga och på gränsen på privata?

…och det är ju supersvårt!!! Att veta. Jag hittar styrka i att vara sårbar och ärlig. När jag hittar styrkan i det så känns inte saker så privat heller. Det rör ju bara mig ändå. Men samtidigt kanske det inte behöver vara värt det, senare.

Hur som helst, allt detta ledde i sin tur till en “liten process” gällande om jag skulle ta bort två/tre inlägg jag lagt upp de senaste veckorna.

Detta var förloppet:

8:14: *jag gör inläggen privata*

8:32: *jag gör inläggen publika*

8:43: *jag gör inläggen privata*

9:01: äter frukost (måste äta helt enkelt, annars kan jag ju inte bestämma mig!)

9:13: *gör inläggen publika*

9:23: inser att jag ska iväg på spa/relax med mina kompisar och att jag inte rakat benen på två månader.

9:30: rakar benen.

9:35: rakar fortfarande benen.

9:40: rakar fortfarande benen.

9:41: är irriterad över att jag inte rakat benen på superlänge för detta tar…ANTAGLIGEN TID!

9:45: Klar.

9:50: *gör inläggen privata* (var klar med att raka benen inte bestämma mig, obvi.)

9:52: *gör inläggen publika*

10:33: inser att jag måste åka typ, nu om jag ska hinna, OCH NU MÅSTE JAG BESTÄMMA MIG??!!!!!!!!!!! DET ÄR JU INGET LIVSVIKTIGT DIREKT?! Publikt, privat, publikt, privat?! Ja, nej, ja, nej?

10:59: Framme på relaxen…*ignorerar beslut*

11:00: *ignorerar*

12:00: *ignorerar*

13:00: *ignorerar*

13:34: Frågar en kompis. Eller två. Eller tre. Alla var i samma utrymme så lika bra att bara köra på! Hehe.

14:01: Bestämmer mig!

Vad blev det då?

…så…ja…jag har gjort tre inlägg som var väldigt personliga, privata.

Jag skrev av mig. Och det fick mig att må mycket bättre. Men jag tror att vara superpersonlig inte är en lösning på precis allt. Det var en bra lösning då, och dagarna efter. Det känns inte konstigt eller fel att någon har fått tagit del av något så personligt men samtidigt så räcker det där. Det behövs inte längre på något sätt och därmed blir det onödigt att ha kvar det och dela det med fler personer.

Att skriva personligt är lite som ett privilegium man ger sig själv, att våga vara sårbar. Jag vill liksom inte ta det privilegiet för givet. Då kanske jag inte ens kan vara sårbar när jag väl behöver det på riktigt.

Slutligen, innan jag glömmer, tack mamma.

Pusshej/Tina

Hatar när det händer! (shoppa med barn. del 1)

Hej!

Idag åker jag hem till Örebro för några dagar.

giphy

Morgondagen är redan bokad. Först ut är shopping på Marieberg Köpcentrum med Lina och lil’ Lina (dvs. Ronja),  gå på TGR (vill köpa billiga saker) och IKEA (vill köpa billiga saker igen).

Igår ville Lina dock förbereda mig på “att shoppa med Ronja” (en liten person på typ 1.5 år) är lite som ett “jackass-maraton” (oklart vad det betyder, beror på vilket Jackass-avsnitt hon refererar till).

Sedan frågade jag om det inte finns burar på barn. Finns ju koppel (har sett IRL) och jag har sett något liknande på en hemsida.  Men då sa Lina att “…det är mest för djur” och jag bah; “…ok…måste ha vart på fel hemsida helt enkelt…”.

Åh, HATAR när det händer. Allt man vill är att hitta bebisprylar till sina kompisar (som har barn) och så har man befunnit sig på webbshop med saker för husdjur, HELA TIDEN!?

Screen Shot 2015-11-12 at 09.18.38

Antar jag måste lämna tillbaka den där vattenflaskan som man kan fästa mot ett galler. Skulle egentligen vara en julklapp till Ronja men nu kanske jag måste byta ut den mot något annat. Tyckte det var konstigt att det var en kanin på förpackningen, men tänkte typ:“åh, en kanin, det gillar barn, såklart de har det på framsidan, det är ju självklart.”

Jaja. Kan inte vara bra på allt.

Pusshej!

Tina

 

 

 

 

Plastpåse-rivar’n och stresshanteraren här:

Hejhej!

Idag är det måndag! *woop woop*

Igår var en seg dag. Ni vet när man är så seg att man inte pallar med några. som. helst. krav. Det var min söndag det.

*jag sitter på toaletten och hör Jacobs röst i vardagsrummet*

“VAD VILL DU??!!! SLUTA STÄLL KRAV PÅ MIG!!!!!!!”

“…jag undrade bara om du kunde stänga toadörren efter dig…”

“eh, jaha… var den öppen…ok…antar det..då….”

*ohps*

hmmmm…vad har jag mer gjort… jooo…just det… jag har rev sönder en bit av en plastpåse. Fick ett litet utbrott (relaterat till min andra omtenta) (typ ni vet 30 sek) och tog tag i en plastpåse och rev den i bitar. Hjälpte lite faktiskt! Bara jobbigt att plastpåsbitar hamnar typ ÖVERALLT. Jacob har hittat minst en under soffan och igår hittade han lite i mitt hår. Blev antagligen “ett” med plastpåsen. Måste hitta ett sätt att förfina mina färdigheter att “riva sönder (billiga) saker”. Speciellt om jag bestämmer mig för att börja riva sönder Jacobs macka (igen), eller rent av en limpa. Tvättar bara håret en gång i veckan så vore tråkigt om jag fick brödsmulor i håret fem dagar innan det ska tvättas.

Nu låter det som jag är på väg neråt igen (stress relaterat), men det är jag inte! Riva sönder (billiga) saker har blivit vardag i mitt liv nu! Säg till om ni vill ha ett inlägg om “stresshantering”…’cause I am becoming quiet the expert…if you know what I mean.

Photo on 2015-11-09 at 20.25

Jag och mitt (eventuellt) nästa offer.

Pusshej!

Tina

Konsten att misslyckas:

Hejhej!

Skulle egentligen posta ett inlägg om när jag sjunger med kändisar (* woop woop*) men så fick jag redan på tenta-resultaten för provet i den kursen jag precis gjort färdigt.

….och jag fick underkänt….igen….

Gjorde därför det mest självklara, la mig på sängen och grina. Är så himla trött och frustrerad. Jag har kämpat så hårt hela den här månaden för att få ihop det men omtenta och tentor och allt som finns däremellan. Det har vart så himla mycket att jag bara velat lagt mig på golvet och grina (vilket jag gjort), tagit sönder något (vilket jag gjort, dock en brödbit, så inget av värde), ringa hem (vilket jag…eh…också…gjort).  Typ hela mitt liv är på paus. Jag har så mycket att jag inte kan vara det jag brukade. Jag vill så gärna ha tid med Jacob, ha tid med vänner, ha tid med att bara vara jag. Men jag kan inte. För jag måste komma i kapp, hela tiden.

Men grejen är att jag har aldrig behövt bry mig om något sånt här förut. Jag har gått fyra år i universitetet utan att ens behöva tänka på att jag kommer att få godkänt eller inte. Det har alltid löst sig… och helt plötsligt, från ingenstans, så måste jag hantera hur det är att inte få godkänt. Två gånger på rad. Jag vet ju inte hur man gör, jag har ju bara behövt hantera mitt liv med när jag  lyckas med något (oftast).

Jag är liksom programmerad att känna en ro och harmoni i mitt liv  när allting går som det ska, men att misslyckas, då är det som att jag inte ens vet hur jag ska börja.

Men det kanske är det som är grejen. Vi lär oss hur det är att lyckas, att prestera, i relationer, på jobbet, i skolan, på gymmet. Men vi lär oss inte en enda sak om hur det är att hantera att inte lyckas. Så, ja, kanske ska jag vara tacksam. I värsta fall får jag klara kursen om typ ett år. Eller gå om. Tillslut så går det ju (…hoppas….jag…). Och när jag är klar så kommer jag kunna allt superbra! Precis som när jag tog mitt körkort. Jag fick ta flera omprov (både praktiskt och teoretiskt) men till slut blev jag ju expert!

…jag har ju bara repat tre bilar och mamma envisas alltid med att skjutsa mig överallt (när jag är i Örebro)… MEN ÄNDÅ!!!

Okej, dåligt exempel…eh…jaja…om någon har bra tips vid en….eller…två…omtentor, så kan ni gärna kommentera nedan. Behöver alla tips jag kan få!

Lägga sig ner och grina på golvet kan jag meddela inte fungerar. Om man inte känner att man måste nå botten för att sedan ta sig upp igen. Då funkar det. För du kommer definitivt nå botten då.
Photo on 2015-11-05 at 14.27 #3

*tihi*

Pusshej!

Tina

 

Min nya sport-bh (eller när allt hamnar på plats, på riktigt):

Hej!

Vet inte hur det är för er men en utmaning jag har i mitt liv är att hitta en jävla bh som passar. Speciellt en sport-bh.

Jag har typ kollat överallt. I Umeå. I Örebro. I Sverige. Utomlands.

…okej, jag åkte inte endast till Spanien för att hitta en sport-bh och det var en ren tillfällighet att jag hittade en sportaffär där…MEN ÄNDÅ! Jag har letat typ överallt.

Jag har till och med provat superdyra sport-bh(:ar) men ingenting har fungerat. De gjorde bara tuttarna typ mer…hängiga.  Vilket är okej. Men känns bara meningslöst att betala 500 kronor för att något ska hända, som “händer” varje dag, av sig själv, ändå.

(Vill jag ha hängigare tuttar går jag bara utan BH i en månad. Jag betalar inte 500 kronor för det.)

Anywho, i Lördags var jag ledig (för en gångs skull) och efter att deppat hela dagen (*ThAtS Me*), bestämde jag mig för att cykla ner på stan.

Hur som helst, jag gick in till en sportaffär och provade någon dyr sport-bh (igen) och blev lika besviken (igen). Där och då bestämde jag mig för att leta på en plats jag inte letat förr, nämligen Åhlen’s underklädsavdelningen.

…och där…där fanns den. Jag förstod det inte först men efter att ha spenderat ca en kvart på att få den på mig så förstod jag att jag nu har hittat rätt. Jag har aldrig i mitt liv fått uppleva hur det kännas när ni vet…ah…eh…allt är på…plats. Men nu gör jag det. Och det är ju helt sjukt! Jag kan hoppa, springa, klättra, vara med in hungerspelen (om det anordnas något liknande i framtiden, blir ju bara som en mer extrem version av “toughest” kan jag  tänka mig). Jag kommer ju att dö på en gång om jag vore med i Hungerspelen (definitivt) men då kan jag i alla fall dö med vetskapen om att allt satt på plats, hela tiden! (det vill säga de första sekunderna i spelet, för jag är garanterat död efter det).

…och jag är inte färdig än! För om jag känner att jag vill ha ett tight fodral när jag tränar så behöver jag inte vara rädd för att mina ni vet..nip..ples.. syns. Har aldrig tänkt på att ha ett riktigt tight fodral när jag tränar. Men nu kan jag det!

Som Miranda Kerr nedan (bildlänk). Nu kan vi vara tvillingar på gymmet, jag och hon. Oklart dock vilket form av träningsform hon gillar för har svårt att tyda på bilden vad hon faktiskt tränar för något (…Yoga?)

Miranda-Kerr-by-Rankin-for-Reebok-1

 “Looking forward to wear matching outfits with you babe! xoxo”

…ohps, glömde visst berätta att jag fick 20% rabatt med restaurangchansen också. Herregud, så himla bra att hungerspelen inte är något som finns på riktigt (i nuläget) för det finns så mycket att leva för!

 Här är några bilder förresten (om någon är intresserad):

IMG_1581

IMG_1580

IMG_1582

IMG_1583

IMG_1587

IMG_1610

Hade svårt att välja.

Nej, nu har jag inte tid med det här längre.

Pusshej/Tina