*hallå allihopa*

*MamMiSen in Da hOuSe*

Jag är 100001111% en föräldrer som kallar sig själv för mammisen. Och sitt barn för gullisen!!! Det är den jag är och det STÅR jag för.

(Jacob har hittills inte namngett sig som pappisen men men. Vi är alla olika. ANTAR jag)

För övrigt så har jag väl inte super koll på vem jag är. Eller hur många hjärnceller jag har kvar. Om man säger så.

Mitt liv har den senaste tiden kretsat kring mitt barn och att sova ikapp. Amen ni vet som man gör! När man tar på sig ett livslångt ansvar!!! Över en annan människa!!! (Försöker inte bli överväldigad!!! Går sådär!!!)

Först kretsade allt kring amning även om jag inte ens var säker på att jag ville amma. Sen kretsade allt kring min bröstpump. Och att försöka känna sig någorlunda normal.

Och PÅ det så skulle jag hålla min bebis vid liv???!!! Alltså förstår ni vilka krav???!!!

När sedan projekt amning och pumpning var klart så började min bebi…jag menar GULLISEN…sova sämre och sämre. Vissa perioder var helt okej. Men mina dagar bestod av att söva bebis och försöka följa sovscheman.

Och sedan kom helt plötsligt nya krav som typ att introducera mat och få ett barn att typ äta vanlig mat? Det var så himla kämpigt att jag nästan längtade tillbaka till min bröstpump (som jag egentligen hatade).

Det kändes som att jag misslyckades på så många plan. Amningen gick skit. Mitt barn sov sämst. Mitt barn gnällde vid matbordet och vägrade att äta mat. Skrek vid blöjbyten. Min energi var helt slut, hela tiden. Och på det gå upp flera grr per natt.

Jag var så bitter. Bitter över att inte få sova och att allt var så svårt. Och alla andra hade det så lätt. Eller inte lätt. Men typ mer koll på läget. Och jag, hade minst koll av alla.

…när det kändes som att alla andra tyckte att föräldraskapet blev lättare (oklart vilka alla andra är, men det är andra människor, som finns ngnstans!!!) så tyckte jag att föräldraskapet blev svårare och svårare. Och jag var nog för utmattad att söka hjälp.

MEN nu ska vi blicka framåt!!! Jag sökte hjälp och har prioriterat om så nu mår jag så mycket bättre. Mitt barn sover fortfarande inte jättebra. Typ många gånger “åh-vad-gör-jag-för-fel-vill-grina-dåligt” och “nu-köper-jag-ett-tyngdtäcke-för-barn-på apotea-för-899kr-och-du-kan-inte-stoppa-mig-Jacob-dåligt”. Och det är mycket som känns utmanande och som jag och Jacob får brottas med. Men jag känner ändå att gullisen är mitt barn och jag är gullisens mamma och att vi till 95% har det bra tillsammans. Vilket är bra nog. Jag förstår det nu.

Och nu är jag nog redo att hitta min lilla plats igen. Jag har inte skrivit ett enda ord på 131 dagar. Men jag sa precis till Jacob “nuuuuu börjar jag blogga igen” och han bah; “omg babe u R going go be a comedic star”.

Nej. Han fråga om jag orkade vara med under nattningen.

…och jag sa nej för jag har inte tid med att natta mitt barn. Jag ska ägna mig åt viktiga saker som att blogga och googla 90 day fiance – gifs.

Gullisen kmr att förstå. En dag förstår gullisen.