Jag står vid bilen som ska ta mig till flygplatsen. Hela dagen har vart som ett töcken. Eller nej, hela helgen har vart som ett töcken. Ett töcken av känslor jag inte förstår mig på. Allt jag vet är att lika glad som jag är för att åka hem, lika ledsen är jag för att åka härifrån.

Jag hinner inte tänka så mycket mer på hur saker är och känns, istället känner jag en stickande lukt av alkohol i näsan. Jag vänder mig om och ser en full kille som kollar på mig. Jag har ingen aning om vem han är och vad han gör här men jag antar att han är kompis med dom som ska ta oss till flygplatsen. Jag orkar inte bry mig heller. Jag ska hem och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Den personen som skjutsar mig till flygplatsen säger:

“We’re going to miss you at the lodge.”

En tanke går snabbt in huvudet att jag borde säga att jag inte känner detsamma men den tanken försvinner lika snabbt. Jag säger något som låter bra istället.

“… I’m going to miss this place to… I think…”

Den fulla killen fortsätter kolla på mig och pratar med mig som om vi känner varandra. Men vi känner inte varandra. Jag har vart i Tanzania i åtta veckor och har aldrig någonsin sett honom.

“..*hick*…when…do…you…come…back…*hick*… to…*hick*…Tanzania?”

“I don’t know… someday… maybe, we will see”

Jag går in i bilen för att undvika den fulla killen som hickar. Jag hatar fulla personer som hickar. Det är det värsta jag vet.

Då går han in i bilen. Han går in i bilen.

Jag tänker att jag inte orkar med det här. Jag orkar inte ens funderar på vad han gör i bilen. Jag önskar att det bara är ett skämt, att han inte alls ska sitta i bilen till flygplatsen men han fortsätter att sitta där. Hicka. Prata med min pappa. Prata med mig som om vi känner varandra. Hicka igen. Jag tänker att fulla människor som hickar typ är en sekund från att spy ner dig eller dina saker och just nu finns både han, jag själv och mina saker i bilen.

Bilen startar, vi åker genom grindarna till lodgen, fortsätter ut på den gropiga vägen till huvudvägen. Jag kollar oroligt på den fulla killen i baksätet medan bilen gungar av det gropiga vägunderlaget. Mamma säger att jag bara ska ignorera honom. Att pappa kan hantera honom. Att jag bara behöver sitta kvar på min plats och lyssna på musik. Att det kommer att gå bra.

Vi kommer fram till huvudvägen. Jag ignorerar. Han hickar. Jag sätter på mig hörlurarna. Han hickar. Jag ignorerar. Han hickar.

Jag vet inte hur långt in på bilfärden till flygplatsen men helt plötsligt blir allt som himla klart. Det är som om jag inte har vetat något annat.  Den där fulla killen är Tanzania. Han är allt jag inte gillar med Tanzania. Det som finns kvar. Festen är över, alla jag tycker om har åkt hem och kvar finns ett fyllo som hickar. Jag kanske inte ens har gillat festen speciellt mycket ändå, bara människorna som finns där.

Som funnits där.

På en mikrosekund inser jag hur mycket jag faktiskt inte vill vara i Tanzania. Hur mycket jag inte kommer att sakna Tanzania. Allt jag inte gillar med mitt liv i Tanzania liksom kommer emot mig som en vägg och vid varje hickning är det som om jag minns allt jag har där hemma. Saker jag har förträngt, saker jag inte tillåtit mig själv tänka på. För, skulle jag ha gjort det, hade jag nog inte klarat mig här. Jag hade nog faktiskt inte ens orkat att vara kvar.

*hick*

JACOB. Jacob, Jacob, Jacob. Jag har inte orkat ta in hur mycket jag saknar och älskar Jacob de senaste åtta veckorna. Men nu gör jag det. Allt som är oss finns inom mig.  Det har det gjort hela tiden men nu orkar jag att känna av att det finns där.

…och om det finns där. Jag tänker på hur mycket jag älskar honom. Hur mycket jag saknar honom. Hur mycket jag behöver honom. Hur han får mig att känna att jag bara behöver vara det jag är och inget annat. Hur bra vi är tillsammans. Hur det som är vi är en av det finaste jag har.

*hick*

MALIN! Jag ska träffa Malin om typ två dagar! TVÅ DAGAR! Vi kan se på Teen Mom och härma Jenelles mamma när hon skäller ut Jenelle (är typ halva serien – “JEEEENEEEELLLEEEE”). Jag vill bara åka dit på en gång, ringa att hon ska öppna den röda portdörren (för jag har glömt koden fastän hon har gett mig den 100 gånger) och berätta om allt som har hänt. Saker jag förstår mig på. Saker jag inte förstår mig på. Allt som är mitt emellan.

*hick*

CICCI, LINA OCH JOSSE! Snart får jag träffa dom. Snart får jag fika på Linas uteplats. Snart får jag träffa Josse. Snart får jag träffa Cicci. Snart.

*hick*

MIN FAMILJ! Min bror, mormor och morfar och resten av min släkt.

Åh, sa inte mamma att mormor och morfar hämtar upp oss imorgon på stationen? Gud, vad jag saknar mormor och morfar. Snart får jag träffa dom.

*hick*

JACOBS FAMILJ! Jag vill gå ut med Jacobs hundar, äta Jacobs pappas mat, vara hos Jacobs mamma och bara vara.

*hick*

UMEÅ! Jag tänker på allt bra som finns i Umeå.  Mina kompisar, mitt jobb, min skola, min nya lägenhet. Allt. Åh, vad jag längtar dit.

*hick*

HEMMA! Om ett dygn kommer jag att vara hemma. På platsen där jag mår bäst och där jag alltid kan var mig själv.  Jag har aldrig känt att jag hör hemma i Tanzania och jag tänker att det ska bli så himla skönt att komma till platsen där jag faktiskt hör hemma.

*hick*

Jag tänker att jag ska hem. Hem, hem, hem, hem. Inte en jävla dag för tidigt.

Hickningarna har slutat. Bilen har stannat.  Vi är framme vid flygplatsen. Jag slänger en blick bakom axeln och jag kan se att den fulla killen har somnat i baksätet. Jag tar mina väskor, säger hejdå till min skjuts och går in till flygplatsen med mamma och pappa.

Vid ingången står en kvinna och kontrollerar pass. Hon ber om mitt pass och säger:

“What’s your final destination, miss?”

Jag fumlar efter mitt pass, ger det till henne och säger; “..eh…Stockholm… Sweden”.

Medan jag väntar på att få mitt pass tillbaka tar jag ett djupt andetag och när syret når mina lungor blir jag så himla förvånad över hur lätt det är att andas. Som om jag inte har kunnat andas ordentligt på två månader, fastän jag inte har märkt något.

När jag får tillbaka passet så inser jag att det kanske inte är så konstigt trots allt.

Ibland vet man inte att man har svårt att andas förrän att man får ordentligt med luft.

Hej,

Idag var det dags att säga hejdå. Jag åker härifrån på söndag kväll, men idag var sista dagen jag kunde spendera på barnhemmet. Så det var det jag gjorde idag. Allt gick bra. Stundtals hade jag en stor klump i halsen, stundtals grät jag men stundtals kändes det ändå helt okej och lättare än vad jag trodde att det skulle vara.

Det finns dock några saker som jag har velat säga men inte kunnat. Antingen, för att de som nämns i texten inte kommer att förstå på grund av språkbarriärer. Men det kan också vara så att jag helt enkelt inte orkar att säga det högt, det är för jobbigt.

Så då börjar vi. Gah, det här är …smärtsamt.

Jenny och Saga; tack för att ni är ni så vi tillsammans blev vi. Ni lyssnade alltid när jag behövde någon som lyssnade. Ni gav mig alltid en kram när jag behövde en kram. Tillsammans var vi så himla starka och jag är så stolt för vad vi individuellt och tillsammans har åstadkommit i Tanzania.

Alex, Johnson L, Isaya G, Christian och Junior; tack för att ni hjälpte till i klassrummet varje dag. Under min första dag var det ni som hjälpte mig att förstå hur saker fungerade. Ville jag att det skulle vara tyst i klassrummet, hjälpte ni till att säga till de andra eleverna, när mitt språkförråd inte räckte till. När de mindre eleverna behövde hjälp med något och jag inte kunde förklara på ett bra sätt, hjälpte ni alltid till, alltid. Ni är smartast och bäst och jag kommer verkligen att saknar er.

Faith, Johnson T, Dickson, Frahini, Samueli, Emanuel, Nelson, Aisha, Careen, Bright, Zawadi, Isajah, Abigaeli, Bryan, Nazra, Ayubu; tack för eran nyfikenhet och er vilja att lära, varje dag. Ni gjorde varenda dag rolig, spännande och fick mig alltid att känna mig uppskattad för den jag var och är (en lärare utan typ noll erfarenhet av barn och lärande alltså, hehe). Jag kommer att sakna er massor.

Mama Waridi; tack för att du bjöd in dig i mitt liv med öppna armar. Tack för att du visade en värld som jag aldrig skulle fått chans att se annars. Hade det inte varit för dig hade insamlingen inte fått det den förtjänar. Kanske skulle det inte finnas någon insamling alls. Kanske skulle bloggens innehåll vart något helt annat.

En sak som är säker är att min värld i Tanzania skulle vara mycket mindre om det inte vore för dig. Jag skulle inte lära känna några föräldrar till barnen, inte förstå hur barnhemmet fungerade (på riktigt) samt inte få insikt i hur levnadsvillkor ser ut i andra delar av världen. De lärdomar jag fått från vår vänskap kommer jag att ta med mig genom hela livet. Tack<3.

Waridi och Munira; en del av mig vill bara vara med er hela tiden, som om jag vill säkerhetsställa att ni får allt ni förtjänar i livet. Men det går inte, så det jag kan göra är att hoppas.

Hoppas att ni får bestämma över era egna kroppar, hoppas att ni får bestämma över era egna liv, hoppas att ni får en chans i livet. Hoppas att ni får mer än att precis få ihop det. Om det händer – ta hand om era mammor. De är en av de mest starkaste kvinnorna jag någonsin har träffat.

Slutligen, gud vad jag kommer att sakna er. Mer än ni anar.

Även under mina gråaste dagar i Tanzania, var stunderna med er alltid i färg. 

  

Kram/Tina

Hej!

Tillbaka från safarin.

Tre frågor:

(Som ingen ställt men jag svarar på ändå.)

1. Hur var safarin?
Helt sjukt bra!!! Jag kände på mig att safarin skulle vara bra men förväntade mig inte såhär bra. Sett alla djur man kan se (+lite till) samtidigt som vi har bott på så himla fina ställen.

När vi bokade safari visste vi att vi inte bokade det absolut enklaste men inte heller det mest lyxigaste man kan boka. Därmed så fick vi en chock när vi insåg att det var ju superlyxigt för vad vi är vana vid. Hela första dygnet gick mammma runt och kommenterade allt:

“Välkomnande med juice och varma handdukar?! Vad är det här för lyxigt ställe?

“Trerätters middag, nää??!!! Mitt ute på savannen!? Det är inte sant??!!!”

“Uppbäddningsservice, va??!! Är ju som att bo på Hilton”

(Vår familj har aldrig någonsin bott på Hilton men vi antar att det är så här det är att bo där.)

Hur mår du?
Eh, inte så bra.

Det började när vi anlände till Arusha. Jag smsar Mama Waridi att jag kommer och säger hejdå imorgon (fredag). Ville grina. Vilket jag gjorde.

Efter det gick jag mest runt och var arg på allt och alla.

…när den “charmiga perioden” väl var över (*varsågod mamma*), så bestämde jag mig för att sminka mig för att fokusera på något annat.

Inser nu att det var något som fungerade när jag var typ 16 år och kanske lite…pmsig. Har fortfarande en massa känslor inom mig som gör att jag bara vill skrika och grina på samma gång.

Enda skillnaden nu är att jag har en massa smink jag måste ta bort.

*värt*

Hur går det med safari-inlägget?
Eftersom safarin var så himla, himla bra och jag verkligen vill göra inlägget så bra att man typ “var där” så väntar jag tills jag har snabbt internet och en snabb dator.

Då jag heller inte är så stabil just nu, så kanske det är lika bra att vänta några dagar med just safari-inlägget också (hehe).

(andra inlägg kommer dock att läggas upp!)

Skål på det då. Hehehehe.

  

Hej!

Vet ni vad jag har gjort idag?

Gått till kyrkan!

Mama Waridi har velat så himla länge att jag ska gå med henne till kyrkan. Oavsett om jag inte direkt är troende, så tänkte jag att det skulle bli en intressant och rolig upplevelse. Kyrkan och tro är också en så  stor del av Mama Waridis liv så det kändes som en självklarhet att följa med dit och uppleva en gudtjänst med henne.

Även om jag inte förstod någonting av vad som sades så var det så himla kul att vara där. Var ju sjukt mycket roligare än de gudtjänster jag gick på för att kunna konfirmerades (och då förstod jag varenda ord). Att gå till kyrkan i Tanzania är typ som en fest…fast med gud. Oavsett om man är troende eller inte, är man intresserad och har chansen att gå – GÅ!

Nog om det, inte det viktigaste jag skulle nämna… imorgon ska jag ju på….

SAFARI!!!!!!!!!!!!!!

Jag återkommer självklart med en redogörelse så ni också typ var där (fast ändå inte). Dock så finns det inget wifi på savannen så vi får hörs tidigast på torsdag.

Pusshej/Tina

Hejhej!

Igår var det äntligen dags att få köpa lite skolmaterial. Hur mycket skolmaterial kan man köpa för 539.650 TZS (2515 SEK)?

Jo, det här:

– 240 block (120 rutlinjer + 120 dubbelsidiga linjer)

– 144 blyertspennor

– Massor med färgpennor (okej, glömde räkna men var massor, lovar.)

– 50 läroböcker (25 – Swahili + 25 – Engelska).

– 10 målarböcker

– 40 sudd

Och vad innebär det här då?

Jo, förutom att vi kunde köpa så himla mycket grejer för pengarna så har alla barn fått VARSIN lärobok för engelska OCH swahili.

Och därav så kan jag visa er ett av det finaste som finns, när ett barn, som typ aldrig någonsin haft egna skolböcker, äntligen har det.

Glöm kattungar på YouTube, det är inte söthetsdöden. Kattungar på YouTube är gulligt men barn som aldrig har haft egna skolböcker som helt plötsligt får det, det är söthetsdöden. På riktigt.

Bright, Aisha och Careen håller upp sina nya, alldeles egna böcker:

*dör söthetsdöden*

Munira bläddrar superförsiktigt i sin egna bok och studerar den som det inte fanns något annat där och då:

*dör söthetsdöden x 2*

Zawadi sitter och studerar sin egna bok och kan typ inte hålla sig eftersom hon är så himla glad!!!!!!!!!!!!

*dör söthetsdöden x 10000*

Sa ju att kattungar på YouTube inte är söthetsdöden på riktigt.

Hur som helst! Vi måste avsluta inlägget med en fulländad redovisning, eller hur?

Totalt fick vi in 2 571 000 TZS (det kom in en till slant från en bloggläsare)

Gasflaskor: – 760 000

Bidrag till skåp: – 80 000

Mat + transport: – 1 150 000

Plastpåsar: – 10 000

Skolmaterial: – 539 650

Transport (skolmaterial): – 15 000

= 16 350 TZS

Vi har alltså 16 350 TZS var. Det är 76 SEK. För de pengarna tar jag mig friheten att ge lite dricks till den person som har hjälpt mig med insamlingen på plats. Det tycker jag hen förtjänar!

Så, det var det. Mina föräldrar har kommit hit nu och eftersom insamlingen är klar behöver inte pappa vara någon potatishandlare eller någon representant från ett företag. Han behöver bara vara min pappa (*varsågod pappa*).

… och till sist, ett tack. Tack för allt stöd med insamlingen, tack för engagemanget och tack för peppen (tro mig, det behövdes verkligen). Tack för att ni gjorde det här möjligt, för utan er hade inte fyra kvinnor fått en varsin uppsättning köksgas, ingen mat skulle vara utdelad och framförallt, inga barn på barnhemmet skulle ha fått egna skolböcker.

Tack <3.

Pusshej/Tina

Hej!

Börja aldrig en hejdå-middag med dina kompisar med att säga:

“Ohhhh…jag tar nog hamburgare…det är nog det säkert kort!”

*var det inte*

Vet inte vad som suger mest. Att jag mår piss eller att alla i personalen vet att jag ligger inne på rummet pga, ja, jag dålig i magen. Och här, i Tanzania, om man är sjuk så går typ alla fram och säger “pole, sana”.

Vilket är supergulligt…MEN..jobbigt om man typ är magsjuk och allt man hör är:

“Pole, sana…” (jobbigt med magsjuka!)

“Pole, sana…” (hoppas diarrean blir bättre!)

“Pole, sana…” (det där var visst en dålig hamburgare, va? Hehe.)

…

Jaja, det kunde ha varit värre. Typ som när jag var i Indien, blev magsjuk (*tack Indien*), blev bra igen (trodde jag), fick jobb på en snabbmatskedja och gjorde ett bajstest (ALLA får görat! Vilket är tur det. Hehe):

Jag minns det som igår. Jag var 18 år, två månader från studenten, hela livet framför mig, satt i datarummet i skolan med mina klasskompisar och min telefon ringde.

“Hej Tina, du ska ju börja hos oss idag…”

“Ja!”

“…men det kan du inte…för du har…salmonella…”

“Eh, när kan jag börja då?”

“När det är helt borta.”

Vilket det var efter två månader.

Jag började alltså min snabbmatskarriär som “tjejen-som-fick-börja-två-månader-senare-för-hon-hade-visst-salmonella”.

Alternativt “salmonella-tjejen”.

:)))))))))))))

…och nu sitter Josse och Lina och läser detta och tänker “Jag minns också det här från igår???!!!!!!!!!”

Jo..ni var också i datarummet. Tack för jag fick dela det här ögonblicket med er ❤ (*saknar*).

Pusshej/Tina

Det är så mycket jag aldrig trodde jag skulle göra här, och mycket av de sakerna är på grund av insamlingen.

Som att träffa föräldrarna till barnen som går på barnhemmet. Jag kan så himla lite swahili och de kan ingen engelska överhuvudtaget men ändå förstår Muniras mamma exakt vad jag menar när jag visar hur Munira brukar leka med mitt hår och le på ett speciellt sätt. Eller när jag berättar (med lite översättninghjälp från Mama Waridi) att barnen ville att jag skulle vässa pennor och ropade “kichongeeeooooo” i 20 minuter tills jag var nära ett psykbryt och ropade:

“…aaaaaah…..whaaaat is kichongeooo….Mama Waridi…help me….”.

*livet som lågstadielärare i Tanzania*

Hehe.

Ju mer jag pratar med barnens föräldrar, desto mer förstår jag hur mycket jag känner barnen, på riktigt. Fastän vi knappt kan kommunicera ordentligt, vet jag exakt hur vissa barn kommer att bete sig. Haha, åh herregud,  min historia med barn typ skriker ut att jag inte alls vet hur barn ska bete sig överhuvudtaget (hehe). Det är ungefär som om vi fungerar tillsammans fastän alla förutsättningar (ALLA!!!) säger att vi inte kommer att göra det.

Gah, jag kommer sakna de här barnen så himla mycket. När allt har har varit skit här, när jag bara har velat ge upp, har jag kunnat gått in i klassrummet, fått tusen kramar utan att ens fråga om det och bara vara. Klassrummet har ibland varit det enda rummet som var fritt från allt det jobbiga och fungerat som ett andrum i Tanzania.

Men samtidigt orkar jag inta ta in det här, att min relation med barnen är så himla stark och… på riktigt. För tar jag in det på riktigt så vet jag knappt hur jag ska klara av att lämna dom. Hur kan jag det? Om det är på riktigt? Om de är fästa vid mig och jag bara åker därifrån? Det får inte vara på riktigt. Jag tror inte jag orkar det.

I fredags åkte jag förbi där Mama Waridi bor för att köpa plastpåsar (till maten som köptes in via insamlingen). Vi står vid busshållsplatsen och jag har Waridi i famnen. Mama Waridi ser på mig och Waridi, sedan säger:

“…she will be so sad when you leave”

Jag står vid busshållplatsen och jag känner hur Waridis händer liksom är fastklamrade runt mig. Men jag kan inte ta in det, det här får inte vara på riktigt. Jag tänker på hur glad Waridi blev när hon insåg att jag hälsade på efter skoltid, men jag orkar inte ta in det, det här får inte vara på riktigt. Jag tänker på hur hon springer mot mig med öppna armar nästan varje gång vi ses, men jag orkar inte… det här får inte vara på riktigt.

Jag sväljer klumpen i halsen. Tröstande ord väller ur min mun. Jag säger något i stil med att det är okej att vara ledsen men att det går över. Att jag kommer sakna dom också men att jag bara är glad att vi träffats. Att allt kommer att ordna sig.

Orden fortsätter att välla ur mig på ett sätt som förvånar mig. Jag behöver inte ens anstränga mig för att inte börja gråta. Som om det inte finns någon klump i halsen att svälja bort längre. Jag säger alla ord som om allt är så självklart. Som om jag sitter inne med några svar.

Men jag har inga svar. Ingenting är självklart.

Jag vägrar bara inse att någonting är på riktigt.

Det här kommer bli en jobbig vecka.

Kram/Tina

ps. lite mat blev utdelat i lördags – familjerna tackar massor ❤ ds.

 

“Det är så skönt att du är glad igen Tina. Det gör mig glad”

Jag och Jenny sitter på soffan på vår lilla uteplats. Jag tänker att nog är jag glad. Det är som att jag har fått lite mer skinn på näsan och Tanzania med lite mer skinn på näsan är typ kul, spännande och roligt. Nu orkar jag att skämta. Jag orkar att vara positiv och glad. Jag orkar att vara jag. Istället för att bara längta hem till mitt rum på lodgen så jag kan prata med er därhemma. Istället för att luta mig mot något därhemma för att klara av tiden i Tanzania, så är jag mer närvarande här.

Jag tänker inte längre på hur lång tid det är kvar, jag tänker på hur lite tid jag har kvar. Jag tänker inte på allt det jobbiga i Tanzania, jag tänker bara på allt det roliga jag kan uppleva. Det spelar ingen roll om något hinder är på vägen, för oavsett vad som händer, vet jag om att jag klarar det.

Första tiden i Tanzania var jag helt säker på att jag inte var byggd för det här. Det var som om jag var gjord av tunn, tunn bomull. Allt det jobbiga trängde sig igenom huden och jag var så himla rädd att jag inte skulle kunna bli densamma igen. Går jag sönder här så kanske jag inte kan fixa det. Och ibland tänkte jag att jag faktiskt kunde rädda mig själv om jag åkte härifrån.

Men när jag insåg att oavsett om jag ser den skit som finns i världen eller inte – så finns den kvar. När jag insåg att all skit i världen inte behöver vara en del av mig, för världen kommer vara vad den är, och då har jag rätt att vara den jag är, då var det som om marken under mig blev stabil. Och när marken blev stabil var det som om jag fann mig själv igen.

Förutom med lite mer skinn på näsan. Men det känns helt okej.

Ganska bra faktiskt.

Pusshej/Tina

Hejhej!

För några veckor sedan var jag och hälsade på i en massaj-by. Det var….speciellt.

Men innan ni läser detta. Massaj är en kultur precis som vilken som helst. Jag har exempelvis träffat massajer som är emot att män ska vara gift med flera fruar och har en annan (bättre) kvinnosyn. Min upplevelse i den här byn är därför ingen måttstock på hur alla massaj-byar har det.

Men ja, att vara i den här byn…var ju….kul.

08:30: Påväg!

*taggad*

09:30: Framme. Bli välkomnade av kvinnorna från byn med en sång.

09:32: Går in till byn. Saga tar den här coola bilden:

09:35: Kvinnorna börjar att sjunga igen och dansa!

09:40: Guiden säger “…now you dance”. Vi ignorerar.

09:41: Guiden säger igen “Its ok, just dance!”. Vi ignorerar.

09:42: Guiden säger en tredje gång “Dance it will be fun”. Vi kan inte ignorera längre, vi börjar dansa.

09:43: Guiden säger:“…now also wear this”. Hoppar och dansar i fem minuter till (med ett stort halsband runt halsen).

Det här var den bästa bilden som togs på mig i denna stund.

*varsågoda*

09:45: Dansen är slut. Alla andas ut.

09:46: Vi får besöka ett typisk hydda för en massajby. Kvinnorna bygger husen (*girl power*) på en månad och sedan håller hyddorna typ i 10 år (*bygg-garanti gäller*). Vi får reda på att i varje hydda bor en kvinna med sina barn. Och mannen roterar, en hydda per natt.

“Rotate?”

“Yes…”

“This village has one man which is married to 15 women. And he has 70 children. It takes about a month to rotate between all the houses”

…och helt plötsligt så kändes den där hyddan extra klaustrofobiskt och ingen visste vad de skulle säga

Jag utanför ett massaj-hus medan jag tänkte att, vara kvinna här, måste vara som att vinna på lotto.

(fast tvärtom)

10:00: Vi får träffa ledaren för byn (mannen med 15 fruar och 70 barn). Vi får dricka massajte som smakar  superkonstigt. Ber en bön att min mage pallar detta (hehe, undra hur många gånger jag bett en bön att min mage ska palla detta i Tanzania). Samtidigt säger vår guide något i stil med: “den här innehåller en rot som gör att man kan bli frisk mot typ ALLT!!!”

Fyra timmar senare började jag känna av förkylningen från helvetet.

😀

10:15: Vår guide förklarar lite mer om hur giftermål sker, kvinnan gifts bort när hon är 16 (*yay*) med en äldre man (*yay*). Pappan till kvinnan anordnar giftermålet och kvinnans familj får några getter/lamm/kor som tack. Antalet getter/lamm/kor som ges bort beror på hur söt kvinnan är.

Jag medan jag lyssnar  på guiden samtidigt som jag funderar på hur många kor och getter jag själv är värd.

10:30: Vi får vara med när en get slaktas!

…kul.

Nej, har inte så mycket att säga till om här. Äter kött och den där geten har med stor sannolikhet haft en friare liv än de kor som befinner sig i Sverige just nu.

Hur som helst, Jenny tog massor med fina bilder.  På varenda en ser jag ut såhär:

…och då kollade jag knappt på.

11:30: Lunch! (perfekt timing efter slakten).

11:52: En skalbagge placerar sig på min fot. Jag skriker och  springer runt som en idiot medan jag säger “JEEEENNNYYYYYY JAG EEE INTE GJORD FÖR DEN AFRIKANSKA STÄPPEN”

12:00: Kommit över “skalbagge-händelsen” men har fortfarande bestämt mig för att inte bosätta mig på den afrikanska stäppen. Eller i en massaj-by överhuvudtaget.för den delen.

12:30: Killarna i byn ska dansa för oss! En kvinna i vårt sällskap undrar:

“eh…..this dance will not like… lead to marriage or something”  (misstanken är legitim då typ samma personer som ska dansa för oss såg på oss på ett…speciellt…sätt…när geten slaktades)

Vår guide säger: “eh…..well….kind off….maybe they dance and fall in love with you…”

Jag:

12:35: Dansen börjar. Jag har står kvar. Skulle vilja beskriva det typ som dansringen på mellanstadiediscot fast man ska hoppa så högt man kan. Och den som hoppar högst får typ ligga mest.

Det är ju skönt att det är okomplicerat i alla fall. Att allt man behöver gå på är den som hoppar högst istället för  en komplicerad mix av att personen ska vara snäll, snygg och rolig. Vi är ju så sjukt oeffektiva i Sverige (på den fronten)!!!

12:50: Dansen är slut. Man kan köpa lite smycken och göra brännmärke om man vill. Köper några armband för 40 kronor men gör inget brännmärke.

13:15: Heeeeem! Kul med att se nya saker men jävligt skönt att komma hem.

14:00: Vår guide säger: “…now we are going to the massaj market”.

14:01: ….inte hem.

14:30-15:15: “strosar” på massaj market. Hör “mzungo” varannat steg jag tar (typ viting). Slår sönder min tå igen (länk). Blir nästad stångad av en get.

Jenny och jag fastnar på bild:

15:15: Heeeem (på riktigt).

(…tack…och….lov)

…så, det var det. Hoppas ni gilla det! Vill passa på att tacka Jenny och Saga för jag fick låna några bilder till inlägget, tack <3.

Pusshej!

Tina