Ibland vet man inte att man har svårt att andas förrän att man får ordentligt med luft.

Jag står vid bilen som ska ta mig till flygplatsen. Hela dagen har vart som ett töcken. Eller nej, hela helgen har vart som ett töcken. Ett töcken av känslor jag inte förstår mig på. Allt jag vet är att lika glad som jag är för att åka hem, lika ledsen är jag för att åka härifrån.

Jag hinner inte tänka så mycket mer på hur saker är och känns, istället känner jag en stickande lukt av alkohol i näsan. Jag vänder mig om och ser en full kille som kollar på mig. Jag har ingen aning om vem han är och vad han gör här men jag antar att han är kompis med dom som ska ta oss till flygplatsen. Jag orkar inte bry mig heller. Jag ska hem och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Den personen som skjutsar mig till flygplatsen säger:

“We’re going to miss you at the lodge.”

En tanke går snabbt in huvudet att jag borde säga att jag inte känner detsamma men den tanken försvinner lika snabbt. Jag säger något som låter bra istället.

“… I’m going to miss this place to… I think…”

Den fulla killen fortsätter kolla på mig och pratar med mig som om vi känner varandra. Men vi känner inte varandra. Jag har vart i Tanzania i åtta veckor och har aldrig någonsin sett honom.

“..*hick*…when…do…you…come…back…*hick*… to…*hick*…Tanzania?”

“I don’t know… someday… maybe, we will see”

Jag går in i bilen för att undvika den fulla killen som hickar. Jag hatar fulla personer som hickar. Det är det värsta jag vet.

Då går han in i bilen. Han går in i bilen.

Jag tänker att jag inte orkar med det här. Jag orkar inte ens funderar på vad han gör i bilen. Jag önskar att det bara är ett skämt, att han inte alls ska sitta i bilen till flygplatsen men han fortsätter att sitta där. Hicka. Prata med min pappa. Prata med mig som om vi känner varandra. Hicka igen. Jag tänker att fulla människor som hickar typ är en sekund från att spy ner dig eller dina saker och just nu finns både han, jag själv och mina saker i bilen.

Bilen startar, vi åker genom grindarna till lodgen, fortsätter ut på den gropiga vägen till huvudvägen. Jag kollar oroligt på den fulla killen i baksätet medan bilen gungar av det gropiga vägunderlaget. Mamma säger att jag bara ska ignorera honom. Att pappa kan hantera honom. Att jag bara behöver sitta kvar på min plats och lyssna på musik. Att det kommer att gå bra.

Vi kommer fram till huvudvägen. Jag ignorerar. Han hickar. Jag sätter på mig hörlurarna. Han hickar. Jag ignorerar. Han hickar.

Jag vet inte hur långt in på bilfärden till flygplatsen men helt plötsligt blir allt som himla klart. Det är som om jag inte har vetat något annat.  Den där fulla killen är Tanzania. Han är allt jag inte gillar med Tanzania. Det som finns kvar. Festen är över, alla jag tycker om har åkt hem och kvar finns ett fyllo som hickar. Jag kanske inte ens har gillat festen speciellt mycket ändå, bara människorna som finns där.

Som funnits där.

På en mikrosekund inser jag hur mycket jag faktiskt inte vill vara i Tanzania. Hur mycket jag inte kommer att sakna Tanzania. Allt jag inte gillar med mitt liv i Tanzania liksom kommer emot mig som en vägg och vid varje hickning är det som om jag minns allt jag har där hemma. Saker jag har förträngt, saker jag inte tillåtit mig själv tänka på. För, skulle jag ha gjort det, hade jag nog inte klarat mig här. Jag hade nog faktiskt inte ens orkat att vara kvar.

*hick*

JACOB. Jacob, Jacob, Jacob. Jag har inte orkat ta in hur mycket jag saknar och älskar Jacob de senaste åtta veckorna. Men nu gör jag det. Allt som är oss finns inom mig.  Det har det gjort hela tiden men nu orkar jag att känna av att det finns där.

…och om det finns där. Jag tänker på hur mycket jag älskar honom. Hur mycket jag saknar honom. Hur mycket jag behöver honom. Hur han får mig att känna att jag bara behöver vara det jag är och inget annat. Hur bra vi är tillsammans. Hur det som är vi är en av det finaste jag har.

*hick*

MALIN! Jag ska träffa Malin om typ två dagar! TVÅ DAGAR! Vi kan se på Teen Mom och härma Jenelles mamma när hon skäller ut Jenelle (är typ halva serien – “JEEEENEEEELLLEEEE”). Jag vill bara åka dit på en gång, ringa att hon ska öppna den röda portdörren (för jag har glömt koden fastän hon har gett mig den 100 gånger) och berätta om allt som har hänt. Saker jag förstår mig på. Saker jag inte förstår mig på. Allt som är mitt emellan.

*hick*

CICCI, LINA OCH JOSSE! Snart får jag träffa dom. Snart får jag fika på Linas uteplats. Snart får jag träffa Josse. Snart får jag träffa Cicci. Snart.

*hick*

MIN FAMILJ! Min bror, mormor och morfar och resten av min släkt.

Åh, sa inte mamma att mormor och morfar hämtar upp oss imorgon på stationen? Gud, vad jag saknar mormor och morfar. Snart får jag träffa dom.

*hick*

JACOBS FAMILJ! Jag vill gå ut med Jacobs hundar, äta Jacobs pappas mat, vara hos Jacobs mamma och bara vara.

*hick*

UMEÅ! Jag tänker på allt bra som finns i Umeå.  Mina kompisar, mitt jobb, min skola, min nya lägenhet. Allt. Åh, vad jag längtar dit.

*hick*

HEMMA! Om ett dygn kommer jag att vara hemma. På platsen där jag mår bäst och där jag alltid kan var mig själv.  Jag har aldrig känt att jag hör hemma i Tanzania och jag tänker att det ska bli så himla skönt att komma till platsen där jag faktiskt hör hemma.

*hick*

Jag tänker att jag ska hem. Hem, hem, hem, hem. Inte en jävla dag för tidigt.

Hickningarna har slutat. Bilen har stannat.  Vi är framme vid flygplatsen. Jag slänger en blick bakom axeln och jag kan se att den fulla killen har somnat i baksätet. Jag tar mina väskor, säger hejdå till min skjuts och går in till flygplatsen med mamma och pappa.

Vid ingången står en kvinna och kontrollerar pass. Hon ber om mitt pass och säger:

“What’s your final destination, miss?”

Jag fumlar efter mitt pass, ger det till henne och säger; “..eh…Stockholm… Sweden”.

Medan jag väntar på att få mitt pass tillbaka tar jag ett djupt andetag och när syret når mina lungor blir jag så himla förvånad över hur lätt det är att andas. Som om jag inte har kunnat andas ordentligt på två månader, fastän jag inte har märkt något.

När jag får tillbaka passet så inser jag att det kanske inte är så konstigt trots allt.

Ibland vet man inte att man har svårt att andas förrän att man får ordentligt med luft.

Advertisements

Det jag inte orkade att säga högt.

Hej,

Idag var det dags att säga hejdå. Jag åker härifrån på söndag kväll, men idag var sista dagen jag kunde spendera på barnhemmet. Så det var det jag gjorde idag. Allt gick bra. Stundtals hade jag en stor klump i halsen, stundtals grät jag men stundtals kändes det ändå helt okej och lättare än vad jag trodde att det skulle vara.

Det finns dock några saker som jag har velat säga men inte kunnat. Antingen, för att de som nämns i texten inte kommer att förstå på grund av språkbarriärer. Men det kan också vara så att jag helt enkelt inte orkar att säga det högt, det är för jobbigt.

Så då börjar vi. Gah, det här är …smärtsamt.

Jenny och Saga; tack för att ni är ni så vi tillsammans blev vi. Ni lyssnade alltid när jag behövde någon som lyssnade. Ni gav mig alltid en kram när jag behövde en kram. Tillsammans var vi så himla starka och jag är så stolt för vad vi individuellt och tillsammans har åstadkommit i Tanzania.

Alex, Johnson L, Isaya G, Christian och Junior; tack för att ni hjälpte till i klassrummet varje dag. Under min första dag var det ni som hjälpte mig att förstå hur saker fungerade. Ville jag att det skulle vara tyst i klassrummet, hjälpte ni till att säga till de andra eleverna, när mitt språkförråd inte räckte till. När de mindre eleverna behövde hjälp med något och jag inte kunde förklara på ett bra sätt, hjälpte ni alltid till, alltid. Ni är smartast och bäst och jag kommer verkligen att saknar er.

Faith, Johnson T, Dickson, Frahini, Samueli, Emanuel, Nelson, Aisha, Careen, Bright, Zawadi, Isajah, Abigaeli, Bryan, Nazra, Ayubu; tack för eran nyfikenhet och er vilja att lära, varje dag. Ni gjorde varenda dag rolig, spännande och fick mig alltid att känna mig uppskattad för den jag var och är (en lärare utan typ noll erfarenhet av barn och lärande alltså, hehe). Jag kommer att sakna er massor.

Mama Waridi; tack för att du bjöd in dig i mitt liv med öppna armar. Tack för att du visade en värld som jag aldrig skulle fått chans att se annars. Hade det inte varit för dig hade insamlingen inte fått det den förtjänar. Kanske skulle det inte finnas någon insamling alls. Kanske skulle bloggens innehåll vart något helt annat.

En sak som är säker är att min värld i Tanzania skulle vara mycket mindre om det inte vore för dig. Jag skulle inte lära känna några föräldrar till barnen, inte förstå hur barnhemmet fungerade (på riktigt) samt inte få insikt i hur levnadsvillkor ser ut i andra delar av världen. De lärdomar jag fått från vår vänskap kommer jag att ta med mig genom hela livet. Tack<3.

Waridi och Munira; en del av mig vill bara vara med er hela tiden, som om jag vill säkerhetsställa att ni får allt ni förtjänar i livet. Men det går inte, så det jag kan göra är att hoppas.

Hoppas att ni får bestämma över era egna kroppar, hoppas att ni får bestämma över era egna liv, hoppas att ni får en chans i livet. Hoppas att ni får mer än att precis få ihop det. Om det händer – ta hand om era mammor. De är en av de mest starkaste kvinnorna jag någonsin har träffat.

Slutligen, gud vad jag kommer att sakna er. Mer än ni anar.

Även under mina gråaste dagar i Tanzania, var stunderna med er alltid i färg. 

  

Kram/Tina

Tina är tillbaka från safarin (*rawr*):

Hej!

Tillbaka från safarin.

Tre frågor:

(Som ingen ställt men jag svarar på ändå.)

1. Hur var safarin?
Helt sjukt bra!!! Jag kände på mig att safarin skulle vara bra men förväntade mig inte såhär bra. Sett alla djur man kan se (+lite till) samtidigt som vi har bott på så himla fina ställen.

När vi bokade safari visste vi att vi inte bokade det absolut enklaste men inte heller det mest lyxigaste man kan boka. Därmed så fick vi en chock när vi insåg att det var ju superlyxigt för vad vi är vana vid. Hela första dygnet gick mammma runt och kommenterade allt:

“Välkomnande med juice och varma handdukar?! Vad är det här för lyxigt ställe?

“Trerätters middag, nää??!!! Mitt ute på savannen!? Det är inte sant??!!!”

“Uppbäddningsservice, va??!! Är ju som att bo på Hilton”

(Vår familj har aldrig någonsin bott på Hilton men vi antar att det är så här det är att bo där.)

Hur mår du?
Eh, inte så bra.

Det började när vi anlände till Arusha. Jag smsar Mama Waridi att jag kommer och säger hejdå imorgon (fredag). Ville grina. Vilket jag gjorde.

Efter det gick jag mest runt och var arg på allt och alla.

…när den “charmiga perioden” väl var över (*varsågod mamma*), så bestämde jag mig för att sminka mig för att fokusera på något annat.

Inser nu att det var något som fungerade när jag var typ 16 år och kanske lite…pmsig. Har fortfarande en massa känslor inom mig som gör att jag bara vill skrika och grina på samma gång.

Enda skillnaden nu är att jag har en massa smink jag måste ta bort.

*värt*

Hur går det med safari-inlägget?
Eftersom safarin var så himla, himla bra och jag verkligen vill göra inlägget så bra att man typ “var där” så väntar jag tills jag har snabbt internet och en snabb dator.

Då jag heller inte är så stabil just nu, så kanske det är lika bra att vänta några dagar med just safari-inlägget också (hehe).

(andra inlägg kommer dock att läggas upp!)

Skål på det då. Hehehehe.

  

Ett inlägg innan Tina åker iväg på…SAFARI!!!

Hej!

Vet ni vad jag har gjort idag?

Gått till kyrkan!

Mama Waridi har velat så himla länge att jag ska gå med henne till kyrkan. Oavsett om jag inte direkt är troende, så tänkte jag att det skulle bli en intressant och rolig upplevelse. Kyrkan och tro är också en så  stor del av Mama Waridis liv så det kändes som en självklarhet att följa med dit och uppleva en gudtjänst med henne.

Även om jag inte förstod någonting av vad som sades så var det så himla kul att vara där. Var ju sjukt mycket roligare än de gudtjänster jag gick på för att kunna konfirmerades (och då förstod jag varenda ord). Att gå till kyrkan i Tanzania är typ som en fest…fast med gud. Oavsett om man är troende eller inte, är man intresserad och har chansen att gå – GÅ!

Nog om det, inte det viktigaste jag skulle nämna… imorgon ska jag ju på….

SAFARI!!!!!!!!!!!!!!

Jag återkommer självklart med en redogörelse så ni också typ var där (fast ändå inte). Dock så finns det inget wifi på savannen så vi får hörs tidigast på torsdag.

Pusshej/Tina

Insamlingen – avslutad och klar (söthetsdöden x 1000)

Hejhej!

Igår var det äntligen dags att få köpa lite skolmaterial. Hur mycket skolmaterial kan man köpa för 539.650 TZS (2515 SEK)?

Jo, det här:

– 240 block (120 rutlinjer + 120 dubbelsidiga linjer)

– 144 blyertspennor

– Massor med färgpennor (okej, glömde räkna men var massor, lovar.)

– 50 läroböcker (25 – Swahili + 25 – Engelska).

– 10 målarböcker

– 40 sudd

IMG_0557

Och vad innebär det här då?

Jo, förutom att vi kunde köpa så himla mycket grejer för pengarna så har alla barn fått VARSIN lärobok för engelska OCH swahili.

Och därav så kan jag visa er ett av det finaste som finns, när ett barn, som typ aldrig någonsin haft egna skolböcker, äntligen har det.

Glöm kattungar på YouTube, det är inte söthetsdöden. Kattungar på YouTube är gulligt men barn som aldrig har haft egna skolböcker som helt plötsligt får det, det är söthetsdöden. På riktigt.

Bright, Aisha och Careen håller upp sina nya, alldeles egna böcker:

IMG_0551

*dör söthetsdöden*

Munira bläddrar superförsiktigt i sin egna bok och studerar den som det inte fanns något annat där och då:
IMG_0543

*dör söthetsdöden x 2*

Zawadi sitter och studerar sin egna bok och kan typ inte hålla sig eftersom hon är så himla glad!!!!!!!!!!!!

IMG_0540

*dör söthetsdöden x 10000*

Sa ju att kattungar på YouTube inte är söthetsdöden på riktigt.

Hur som helst! Vi måste avsluta inlägget med en fulländad redovisning, eller hur?

Totalt fick vi in 2 571 000 TZS (det kom in en till slant från en bloggläsare)

Gasflaskor: – 760 000

Bidrag till skåp: – 80 000

Mat + transport: – 1 150 000

Plastpåsar: – 10 000

Skolmaterial: – 539 650

Transport (skolmaterial): – 15 000

= 16 350 TZS

Vi har alltså 16 350 TZS var. Det är 76 SEK. För de pengarna tar jag mig friheten att ge lite dricks till den person som har hjälpt mig med insamlingen på plats. Det tycker jag hen förtjänar!

Så, det var det. Mina föräldrar har kommit hit nu och eftersom insamlingen är klar behöver inte pappa vara någon potatishandlare eller någon representant från ett företag. Han behöver bara vara min pappa (*varsågod pappa*).

… och till sist, ett tack. Tack för allt stöd med insamlingen, tack för engagemanget och tack för peppen (tro mig, det behövdes verkligen). Tack för att ni gjorde det här möjligt, för utan er hade inte fyra kvinnor fått en varsin uppsättning köksgas, ingen mat skulle vara utdelad och framförallt, inga barn på barnhemmet skulle ha fått egna skolböcker.

Tack <3.

Pusshej/Tina

De förtjänar mer än det här.

Jag sitter på säckar med bönor och ris som har stått i barnhemmets kök sedan i lördags. Mama Waridi pekar på säckarna och säger:

“There is a lot of food there, its good.”

“I know, hehe, it makes me happy.”

Jag vet inte hur vi kommer in på det. Jag minns bara sekunden där ilskan växer inom mig. Kanske började det när jag frågade varför Alex pappa inte finns med i bilden. Varför Muniras pappa inte finns med i bilden. Varför Johnsons pappa inte finns med i bilden. Varför Greyhams pappa inte finns med i bilden. Varför Juniors pappa inte finns med i bilden. Varför Waridis riktiga pappa inte finns med i bilden. Varför ungefär en tredjedel av barnen på barnhemmet inte har någon kontakt med sin riktiga pappa.

Han har valt det.

Jag frågar om det inte går att leta upp papporna för att kunna kräva underhåll. Det går, men många kvinnor är kanske rädda att bli misstrodda. Eller kanske inte har råd. Eller rentav är rädda att något dåligt ska hända.

Ilskan väller inom mig, så mycket, att jag känner hur tårarna rinner ner för mina kinder. Jag trodde jag var klar med ilskan som får en att gråta. Jag trodde jag endast hade kvar den torra ilskan, den utan tårar, i Tanzania. Men, när jag får vetskapen att en tredjedel av barnen på barnhemmet antagligen är där för att pappan valt att inte vara där, valt att inte ta sitt ansvar, valt att inte ge sitt eget barn en chans, då brister det. När allt jag kan tänka på är hur fina det här barnen är, att jag inte kan förstå hur man bara kan skita i det här barnen, då brister det igen.

…och när jag vet att de förtjänar så mycket mer än det här, då väller tårarna fram som det inte fanns något annat än ilska som får en att gråta.

Det går en stund. Jag känner Mama Waridis händer på mina axlar och hon säger:

“Its ok Tina, you know we always survive.”

“I know, you just…deserve more.”

Sedan reser jag mig upp. Torkar mina tårar. Gör klart mina timmar på barnhemmet. Kommer hem till lodgen, försöker kolla upp mer hur mammor kan kräva underhåll av pappor som stuckit. Och det går. Det är gratis.

Men, det finns alltid ett men. Det är gratis “men kanske behövs en advokat för att det ska fungera” (och det är inte gratis). Det går att göra det “men Tanzania är ett stort land och det är svårt ibland hitta en pappa som inte vill bli hittad”. Jag frågar om det ligger något i att mammor inte stämmer papporna på grund av att det rent av känner rädsla för att något dåligt ska hända, och jag får ett svar att “det kan hända”.

Två dagar senare befinner jag mig på barnhemmet. Det är eftermiddag och bara några av barnen är kvar på hemmet. Jag puttar Waridi och Munira vid gungorna. De skrattar och jag tänker på hur mycket jag kommer att sakna deras skratt. De pratar om allt möjligt och även om jag inte förstår så mycket, tänker på hur mycket jag kommer att sakna deras röster. Jag tänker på att när jag lämnar de här ungarna kommer nog mitt hjärta att gå sönder.

Men den tanken som alltid kommer vara starkast är inte hur mycket jag kommer att sakna deras skratt och röster, eller hur mitt hjärta kommer att gå sönder när jag lämnar dom.

Det är tanken om att de en dag måste få mer än att bara överleva. Tanken att de måste få mer än att bara precis få ihop det.

De förtjänar mer. Snälla.

Live från sjuk-sängen med Tina.

Hej!

Börja aldrig en hejdå-middag med dina kompisar med att säga:

“Ohhhh…jag tar nog hamburgare…det är nog det säkert kort!”

*var det inte*

Vet inte vad som suger mest. Att jag mår piss eller att alla i personalen vet att jag ligger inne på rummet pga, ja, jag dålig i magen. Och här, i Tanzania, om man är sjuk så går typ alla fram och säger “pole, sana”.

Vilket är supergulligt…MEN..jobbigt om man typ är magsjuk och allt man hör är:

“Pole, sana…” (jobbigt med magsjuka!)

“Pole, sana…” (hoppas diarrean blir bättre!)

“Pole, sana…” (det där var visst en dålig hamburgare, va? Hehe.)

Jaja, det kunde ha varit värre. Typ som när jag var i Indien, blev magsjuk (*tack Indien*), blev bra igen (trodde jag), fick jobb på en snabbmatskedja och gjorde ett bajstest (ALLA får görat! Vilket är tur det. Hehe):

Jag minns det som igår. Jag var 18 år, två månader från studenten, hela livet framför mig, satt i datarummet i skolan med mina klasskompisar och min telefon ringde.

“Hej Tina, du ska ju börja hos oss idag…”

“Ja!”

“…men det kan du inte…för du har…salmonella…”

“Eh, när kan jag börja då?”

“När det är helt borta.”

Vilket det var efter två månader.

Jag började alltså min snabbmatskarriär som “tjejen-som-fick-börja-två-månader-senare-för-hon-hade-visst-salmonella”.

Alternativt “salmonella-tjejen”.

:)))))))))))))

…och nu sitter Josse och Lina och läser detta och tänker “Jag minns också det här från igår???!!!!!!!!!”

Jo..ni var också i datarummet. Tack för jag fick dela det här ögonblicket med er ❤ (*saknar*).

Pusshej/Tina