Det är idag exakt 67 dagar kvar till gullisens inskolning på förskolan.

MEN VEM RÄKNAR DET ÄR JU ASLÄTT ATT AKTIVERA EN 1.5-2 ÅRING MED STARKT SOCIALT BEHOV MED NOLL SÖMN???????????

Egentligen så ansökte vi om plats i april men eh, låt oss säga att det ungefär lät såhär:

“HAHAHA hur tänkte ni när ni ansökte om plats i April???? Det är FUCKING fullt. Förskolan bredvid er -FULLT. Förskolan på andra sidan parken – FULLT. ALLT ÄR FULLT FÖRUTOM EN KÄLLARLOKAL I ADOLFSBERG DÄR VI DUMPAR BARN VARS FÖRÄLDRAR HAR NOLL KONSEKVENSTÄNK OCH SKRIVER IN APRIL???!!! HAHAHAAH.”

Jag vet att det låter osannolikt att kommunen skickar ut brev med så många versaler. Men det är helt sant. Lovar.

Iaf. Idag ringde äntligen en pedagog som verkar så gullig och proffsig och bestämde en dag.

“Första dagen brukar bara vara en timme ungefär…barnen brukar bli så trötta“, sa pedagogen (typ) (utan versaler). Och jag svarade; “heheheeh….visst…supertrött…blir han…säkert”.

Jag säger inte att jag hoppades på en 10-timmars bootcamp som introduktion till förskolan MEN om, jag ska vara helt ärlig, om första dagen skulle vara på åtta timmar så klarar han av det. Det är allt jag menar (*Mommy approves*).

Hur som helst, det är nog fler därute som just nu har barn hemma från förskolan pga rådande omständigheter (*pga det som inte får nämnas vi namn i den här bloggen*). Och trots *DeT sOm InTE fÅr nÄmnAs vId nAmn* + att det säkert är bra att vara hemma lång tid med sitt barn innan förskolan, så har det varit tufft av två anledningar.

1. Vi har sovit piss.

Förskolan hade kanske inte hjälpt supermkt. Men kanske lite.

2. Det kan vara ganska ensamt för både dig och ditt barn (om du inte är superaktiv med att skaffa nya vänner) (vilket man inte är pga PISS-sömn)

För det första börjar dom flesta barnen på förskola vid 1.5 års ålder så inga mammakompisar eller pappakompisar kan ses (*kul*).

För det andra har öppna förskolan mest öppet för bebisar upp till 15 månader. Efter den lilla milstolpen så är ens barn endast välkommen på torsdagar och fredagar. Då alla som går är 1. föräldralediga med små och stora barn och 2. föräldrar som arbetar deltid med större barn.

Så, det är lite fullt och ev. oharmoniskt. Och med ett barn som älskar andra stora barn och föräldrar så är man typ eh…..överallt. Och jag vill inte vara den stressade föräldrern som bara springer efter sitt barn men DET ÄR JAG. Och det är mentalt jobbigt + tärande på självförtroendet. Heh.

Jag säger inte att öppna förskolan (i mitt område) är som flugornas herre på torsdagar och fredagar. Jag säger bara att det är lite som eh, mental tortyr. Amen, typ så. Ibland 5% tortyr. Ibland 99%. Men alltid, lite, lite mental tortyr.

Dock är Cirkelgym Mamma på Friskis och Svettis som flugornas herre för bebisar. HELP. ME. LORD.

Okej kmr bli stämd av Friskis och Svettis (*superbra annars*) + öppna förskolan i mitt område (pedagogerna är jättesnälla där!!! Obs!!!) + Örebro kommun (*hejhej bästa handläggarn* *gulligt att du kunde fixa vårt förstahandsval tillslut* *tack till dej*)

Pusshejdå!

Förra veckan, när vi var helt förstörda efter flera månader av pissig sömn så fick vi lite avlastning (eller lite och lite, hehe = massor). När vi skickade gullisen till sin farmor så var så jobbigt att jag typ grät.

En vecka senare sa Jacob att Sixten kunde vara hos sin farmor igen så då packade jag hans grejer på 10 min och bah; “OKEJ DET GÅR BRA!!!” *här är han*. Och sen beställde jag hem pizza till bara mig och gjorde ingenting.

Så den här veckan har jag 1. upplevt att vara helt utvilad men också sett Jacob utvilad vilket är första gången på ett år???!! Blev så chockad när han kom in i köket och såg så utvilad ut och typ fräsch…ut???!! Vi liksom osade livsglädje???!!!

I flera månader har vi i princip släckt bränder. Antingen är Jacob så trött att han typ får migrän. Eller så är jag så trött att jag bryter ihop mentalt (mental migrän?!). Hehe *kul liv*

Så den här veckan är jag väldigt tacksam över att vi fått så mycket hjälp av Jacobs familj och att gullisen haft det så bra.

Det var nog allt för den här gången. Ett positivt inlägg på ca två veckor. Hehe.

Just det. Nu när vi ändå är lite positiva så har gullisen börjat ta min hand, leder mig till Jacob och vill att vi ska kramas.

Det var nog allt.

*gilla och dela om ert barn tar mer ansvar för din och din partners relation än du själv*

*ny dag*

*nya tag*

*okej natt*

*uppgång 04:50*

Jag är en morgonpigg MEN jag måste ändå säga att gå upp innan fem är så omänskligt. Borde vara olagligt. Försökte verkligen förklara det för gullisen. Jag sa; “Det här är inte rimligt!!!”. Och han bah: “eeh jo”. Och jag bah; “dina sovtider blir helt konstiga nu och du kommer somna i vagnen på g till mormor och morfar”

Okej. Kan väl erkänna att jag kanske hade kunnat gått lite tidigare. Typ en timme tidigare om jag inte hade somnat framför Frost (det som är jättebra är att gullisen brukar sätta sig på mitt huvud när jag sovit för länge så jag har alltid koll på var han är) (*sååå smidigt*).

Hur som helst. Jag hade rätt. Han somnade i vagnen även om promenaden dit är superkort.

Och om det är något som fungerar avseende mitt barns sömn så är det dagvilan. 90 minuter på dagen där jag 1. kan sova ikapp 2. förebygga ett mentalt breakdown (gäller mest mig, hehe). Man kan säga att dom här 90 minutrarna är, jag vet inte, min livslina när Jacob jobbar hela helgen. Det är alltså 90 minuter man absolut inte skojar bort. OM MAN SÄGER SÅ.

Så, en förflyttning behövde ske. Förflyttningarnas förflyttning.

Först ringer man hem till sina föräldrar och ber dom reka resespjälsängen.

Sedan går man in i hissen och BER (TYST.) att ens barn inte vaknar av det starka ljuset och jävla plingandet.

Sedan öppnar man dörren försiktigt.

Om ens pappa säger “ska jag tända??!!” titta då argt tillbaka och väs “…absssssoooluuut intteeeee”.

Ta av skor, strumpor och mössa med oerhörd precision.

Lyft upp ditt barn och lååångsamt (gärna lite samtidigt) försök ta av hans jacka.

Gå med lugna steg. Tänk på något *zen*.

Lägg ner barnet i resespjälsängen.

Titta dig omkring i sovrummet och notera att gardinerna inte är fördragna. Försök att behålla lugnet.

Väs något i stil med “gardineerna..ssssstääängaaa…någooon…bebisssss…vakna..”

Be lite.

Gå iväg.

Andas.

Man kanske kan anta att jag ställer lite höga krav på min familj. Men, ärligt, jag tycker inte jag ställer så höga krav.

Bara en hiss som slutar pipa (inga problem???).

Konstant mörker i lägenheten vid ankomst (oavsett ankomsttid).

Gärna optimal sovtemperatur på 21.5 grader celcius.

Till sist; tyst i lägenheten i ca 90 minuter efter läggning.

Mer än så förväntar jag mig inte.

Nu får mammisen kämpa!!! Om man säger så!!!

Jacob jobbar nämligen mkt i helgen så då är det bara för mammisen att bryttta…menar BITA… ihop (så nära dock, hehe).

Mammisen vars bita-ihop-gräns redan börjar vid en avsaknad av delicatobollsätande framför 90 day fiance. Så att vakna varje timme från 23 fram till uppgång 06, känns så att säga.

Det här har jag gjort för att få tiden att gå:

Kollat på tv med gullisen

Lagt gullisen tidigt för att inte ngn av oss ska gå under (visste ni förresten att barn som sover piss också kan bli asgriniga av sömnbrist???!!!! *bästa kombon*)

Gått till min mamma och pappa och hoppas att någon kommer hem snart.

Rensat mammas och pappas skafferi efter godis och chips och bjudit gullisen på linschips framför Sunes Sommar.

Ätit sista magnumglassen från mammas och pappas frys + bjudit min 1.5 åring på glass (*AuTenTisk FöRälDRer. SE*).

Tittat på Bolibompa baby (*går ens barn inte på förskola får man förlita sig på Bolibompa* *hehe*).

Byggt med klossar inkl. GÖMT alla klossar efter att någon visat att hen inte kan hantera ett kloss-ansvar (inga. namn. nämnda).

Läst en bok om Barbapapa. Inte för någon lyssnade speciellt mkt. Men men, låter iaf *bildande* + hann inte få någon kloss i huvudet. Så ändå, BRA, betyg.

Och ja. Sedan kom min mamma och pappa hem och nu har jag låst in mig ett sovrum igen.

Favorit. I. Repris.

…något som också har varit favorit-i-repris idag:

– ångesten över mitt barns sömn även om hen sover ganska “normalt dåligt”, tror jag???

– googlat “spådam + barns sömn” (har någon tips???)

– grinat lite pga noll ork.

– ev. besökt familjeliv.se

Vaknade ca 04.50 av en GULLIS (inga.namn.nämnda) efter två mornar med sovmorgon och jag började genast träna på *MiNdFulLnESs* + intala mig att vara på bra humör resten av dagen. Sen somnade gullisen om MEN jag, aka. Mammisen gjorde inte det!!!!! Menmen!!!! Tur att man blivit jättebra på mindfulness!!!

Har nämligen läst en del böcker på senaste, och en av böckerna är Mindfulness för föräldrar och tkr redan den är bra. Exempelvis säger boken att man ska vara 100% sig själv.

Jag säger inte att jag ska börja äta delicatobollar till frukost MEN nu vet jag att det är helt OK eftersom jag då är mitt autentiska jag.

Sedan läste jag att ett barn känner av om man är upptagen med något men ändå försöker leka och att det är då bättre att avsluta det man håller på med – och sen leka. Så nästa gång jag tittar på 90 day fiance så kan jag bara säga “älskling, mamma är upptagen med ett viktigt tv-program och jag kommer om fyra timmar igen, för du vill väl att din mamma ska vara sitt AUTENTISKA jag??!!!”. Sååååå SMIDIGT iaf. SÅÅÅ smidigt.

Idag har jag och gullisen iaf hängt mestadels av dagen och bland annat varit på lekparken tills jag inte råkade jaga gullisen mer!!! Är bara så mkt man orkar jaga sitt barn över parkeringar etc.

Och nu har jag stängt in mig i sovrummet tills Jacob frågar om jag vill komma tillbaka. Vilket är…

…inte på ett tag.

15 timmar senare och jag har ätit fyra delicato bollar (två till frukost och två till mellis) samt svarat på Jacobs fråga “varför är det ett tomt delicatopaket i kylen?” med “DET DU!!!”.

Som man brukar säga, gullisen e borta på äventyr men mammisen är på g!!!!! Hehe.

Åh, nu kom Jacob tillbaka från en frisbeegolf-runda och undrar var “dom sista delicatobollarna är” (fanns ev. två olika paket). Och känner bara att jag kan inte ta ansvar över det är. Han gjorde ett val att gå ut och spela frisbeegolf och jag, jag gjorde ett val att äta upp delicatobollarna.

Så går det när man prioriterar olika!!! JACOB!!!

Det blir extremt tydligt hur mycket man biter ihop när man är hemma med sitt barn. Inte för jag inte är mig själv jag bara eh….undviker att äta fyra delicatobollar en f.m. Det blir ju alltid asdålig stämning då jag inte vill att mitt barn ska få ont i magen (1.5-åringar ska inte ha mer än tre delicatobollar per dag, ANTAGLIGEN).

(Om jag tycker att ett minskar intag av delicatobollar är “att bita ihop”; JA. Och det är något jag står för.)

Och blir jag frustrerad så kan jag bara inte slänga en jacka på golvet för ja, HÖR OCH HÄPNA, barn lyssnar aldrig på vad man säger utan härmar bara det man gör???!!! (*ChOcKeR*).

Den SÄMSTA myten om att bli mamma är att man blir en bättre människa att få barn.

Och jag vet inte vilken psykopat som kom på det.

För det är absolut inte sant.

Jag är, eller jag känner mig som exakt samma person sen jag fick barn. Skillnaden är att jag har sömnbrist och utsätts för ett “x antal stressiga situationer per dag”. Så, jag skulle kunna säga att jag ev. också upplevs som bittrare än vanligt (*hehe* *mOmGoAlz*).

Jag säger inte att jag är världens sämsta person. Jag har bara eh, inte blivit bättre, om man säger så.

Jag kan fortfarande vilja äta delicatobollar till frukost.

Eller bara vilja slänga jackan på golvet när jag inte hittar hörlurarna.

Eller bara gör ingenting istället för att gå ut till lekparken för 1000101 gången.

Eller titta på tv en hel dag.

Idag handlar allt om mig!!!!!!!! Helt enkelt!!!!! Som det gjort fram till den 10:e september 2018!!!!

Och medan allt handlar om mig så är gullisen i en miljö där allt handlar om honom så idag är vi båda där vi ska vara.

Ändå något man blir lite varm i hjärtat av. ❤

Och just ja Jacob. Oki. Det har aldrig handlat om Jacob i det här hushållet så allt är precis som vanligt för honom (*det man inte vet mår man inte dåligt av*)

Oki. Var ett evigt tjat om sömn men än är inte det tjatet över!!!

Om jag ringde BVC igår ang. mitt barns sömn men fick ingen telefontid? Ja.

Om jag grina? Ja.

Om jag ringde BVC idag? Nej.

Om mitt barn sov helt okej inatt? Ja.

Om jag har sett hela serien Normala människor på SVT-play istället för att vila? Ja.

Om jag känt igen mig i 99.999% av inspelningsplatserna i Dublin i serien Normala människor? Ja.

Om jag har börjat planera att flytta hela familjen till Dublin? Kanske.

Om jag ångrade mig när jag insåg att det alltid är kallt och fuktigt inomhus? Ja.

Om jag och Jacob har barnvakt i två dygn för att vila upp oss (obs *CorOnA SaFE*): JAAAAAAAA!!!!!

Mitt i ångesten av att ens barns sömn suger, i utmattningen, bland inköpta tyngdtäcken som inte gjorde någon själva så glömmer man en sak.

Det finns en sak som alltid fungerar.

Och det är att be om hjälp.

Och det har vi gjort.

Om jag fick kraftig separationsångest när jag sa hejdå till mitt barn? JA.

Om jag umgåtts med Jacob trots att vi är barnfria? Nej.

Men det kanske jag gör imorgon!!!!!!!!!! Nu kan jag släppa Normala människor på SVT-play och återgå till det jag kan bäst.

*90 dAy fiANcE BABy*

Sen kan jag umgås med Jacob.

❤

*hallå allihopa*

*MamMiSen in Da hOuSe*

Jag är 100001111% en föräldrer som kallar sig själv för mammisen. Och sitt barn för gullisen!!! Det är den jag är och det STÅR jag för.

(Jacob har hittills inte namngett sig som pappisen men men. Vi är alla olika. ANTAR jag)

För övrigt så har jag väl inte super koll på vem jag är. Eller hur många hjärnceller jag har kvar. Om man säger så.

Mitt liv har den senaste tiden kretsat kring mitt barn och att sova ikapp. Amen ni vet som man gör! När man tar på sig ett livslångt ansvar!!! Över en annan människa!!! (Försöker inte bli överväldigad!!! Går sådär!!!)

Först kretsade allt kring amning även om jag inte ens var säker på att jag ville amma. Sen kretsade allt kring min bröstpump. Och att försöka känna sig någorlunda normal.

Och PÅ det så skulle jag hålla min bebis vid liv???!!! Alltså förstår ni vilka krav???!!!

När sedan projekt amning och pumpning var klart så började min bebi…jag menar GULLISEN…sova sämre och sämre. Vissa perioder var helt okej. Men mina dagar bestod av att söva bebis och försöka följa sovscheman.

Och sedan kom helt plötsligt nya krav som typ att introducera mat och få ett barn att typ äta vanlig mat? Det var så himla kämpigt att jag nästan längtade tillbaka till min bröstpump (som jag egentligen hatade).

Det kändes som att jag misslyckades på så många plan. Amningen gick skit. Mitt barn sov sämst. Mitt barn gnällde vid matbordet och vägrade att äta mat. Skrek vid blöjbyten. Min energi var helt slut, hela tiden. Och på det gå upp flera grr per natt.

Jag var så bitter. Bitter över att inte få sova och att allt var så svårt. Och alla andra hade det så lätt. Eller inte lätt. Men typ mer koll på läget. Och jag, hade minst koll av alla.

…när det kändes som att alla andra tyckte att föräldraskapet blev lättare (oklart vilka alla andra är, men det är andra människor, som finns ngnstans!!!) så tyckte jag att föräldraskapet blev svårare och svårare. Och jag var nog för utmattad att söka hjälp.

MEN nu ska vi blicka framåt!!! Jag sökte hjälp och har prioriterat om så nu mår jag så mycket bättre. Mitt barn sover fortfarande inte jättebra. Typ många gånger “åh-vad-gör-jag-för-fel-vill-grina-dåligt” och “nu-köper-jag-ett-tyngdtäcke-för-barn-på apotea-för-899kr-och-du-kan-inte-stoppa-mig-Jacob-dåligt”. Och det är mycket som känns utmanande och som jag och Jacob får brottas med. Men jag känner ändå att gullisen är mitt barn och jag är gullisens mamma och att vi till 95% har det bra tillsammans. Vilket är bra nog. Jag förstår det nu.

Och nu är jag nog redo att hitta min lilla plats igen. Jag har inte skrivit ett enda ord på 131 dagar. Men jag sa precis till Jacob “nuuuuu börjar jag blogga igen” och han bah; “omg babe u R going go be a comedic star”.

Nej. Han fråga om jag orkade vara med under nattningen.

…och jag sa nej för jag har inte tid med att natta mitt barn. Jag ska ägna mig åt viktiga saker som att blogga och googla 90 day fiance – gifs.

Gullisen kmr att förstå. En dag förstår gullisen.