Det börja närma sig min och Jacobs tre-års dag Jag vet! Tre år!
(För att kolla vad jag skrev förra året, klicka HÄR).
…så, vad skrev jag om innan jag träffade Jacob?
Jo, när jag var 20 år, Au pair i New York, så skrev jag det här (japp):
Notis. 1: Älskar att jag var så målinriktad “Nu har jag varit singel ett tag… SÅ NU ÄRE DAGS ATT SKAFFA EN NY MAN?!”
Notis. 2: “Vi kan inte solsemestra tillsammans…”, “Han har redan fru och barn…, “Död…”, HAHA, jag älskar min förmåga att tänka kritiskt som 20-åring. En känsla för detaljer hade jag i alla fall. Garanterat.
Och vad hände efter inlägget då? Det gick det några år. Jag hann åka till Dublin. Åka ifrån Dublin. Åka till Umeå. Träffade Jacob och nu är vi här. Tre år har det gått.
Så…hur många plus och minus får Jacob då?
+ Kan solsemestra tillsammans
+ Har ej fru och barn
+ Lever
+ Kan korrekturläsa bloggen
– INGENTING, ABSOLUT INGENTING!!!??? (Får jag fotmassage nu…Jacob?)
..och älskling, jag har försökt tänka ut vad du gett mig. Och förutom massor av kärlek, respekt och en världens finaste relation så har jag fått något som jag trodde var svårt att få. Att kunna leva i en relation som både är tvåsamhet och självständighet. Att kunna vara med dig och samtidigt bli peppad att gå min egen väg. Och för det älskling, är jag för alltid tacksam.
Att vara med dig är som att komma hem. Jag älskar dig Jacob.
Jo, detta år var inte bara ett supervalår utan också det året som jag supervaccinerade mig!
Tre sprutor på 10 minuter. En i högra arm, en i vänstra och en i högra lår.
Illustrativ bild på detta:
Så. Jag måste erkänna att jag var lite nervös för så många sprutor på en gång men antagligen så kan man ta fyra olika sprutor på en dag? Sedan så känns det helt okej om ni undrar. Känner av en liten, liten smärta i låret men hey, jag gillar att leva farligt.
Hände något annat kul då?
Jo, jag pratade med en läkare om malariaprofylax och läkaren var väldigt för lariam för antagligen är inte ALLT på Flashback sant?! Inte helt objektivt?! Fungerar inte som ett statistiskt underlag?!
Jo, jag vet.
Hur som helst. Han tipsade mig att prova ta några doser av Lariam för att se om jag får några bieffekter. Får jag inga bieffekter när jag tagit tre dosor, ja då är det bara att köra. Och det blir sjukt mycket billigare…så, det är vad Tinis jag ska göra.
Även om denna konversation ägde rum:
*jag ska precis gå*
Läkare: Vänta, öh, glömde berätta en sak, om du kräks inom en halvtimma efter du tagit tabletten så måste du ta en ny. Okej?
Jag: Öh, vadå, är det vanligt att man kan krräkk..a..s..?
Läkare (*svarar inte på min fråga): Och, ja, just det, kräks du inom 45 minuter så behöver du bara ta en halv tablett.
Jag: ok….ej…
Läkare (*svarar fortfarande inte på min fråga*): Men om du kräks efter en timma så behöver du inte göra något alls! Hoppas allt går bra nu, vi kanske hörs!
Och jag har världens rädsla för att spy?!
En gång när jag och Jacob var och dök i Thailand så gungade båten så himla mycket att Jacob var nära på att spy. Så jag gjorde det enda rätta….och satte mig så långt bort från Jacob jag kunde, blundande, och höll för öronen.
:))
Pusshej!
ps. Snart har jag och Jacob varit ihop i tre år och i morgon tänkte jag posta ett TBT-inlägg med tema Jacob. Det får ni inte missa .ds.
Ibland saknar jag er, er som läser. Varje gång som jag lägger upp ett inlägg är jag livrädd (okej, jag dör inte men ni fattar) att jag inte kommer komma på något mer. Att nu är det slut på det roliga. Jaha. Kul. Åter till att göra ingenting och kolla på Real Housewives då. Mitt Real Housewives tittande har gått ned drastiskt sedan jag började blogga igen. Så nu vet ni vad jag prioriterar framför Real Housewives (bloggen och er antagligen).
Tänk om Jacob visste det när vi precis träffades. Att jag bara behövde blogga lite så slapp Jacob höra introduktionen till Real Housewives of Beverly Hills varje onsdag: “Life isn’t all about diamonds and Rosé, but it should be“. Hehe, och nu sitter han ner och läser det här och tänker “VAD DET ALLT DET KRÄVDES??!!”
Ja. Jacob. Det var det.
*puss*
Hur som helst. Tanzania. Jo. Jag hade ett skype-möte idag med min kontaktperson på Skandinaviska institutet. Vi pratade lite om projektet, vad jag borde förbereda innan jag åker och så vidare. Här är några saker jag borde börja kolla på:
– Lära mig Swahili (Någon som kan? Jag bjuder på kladdkaka)
– Lära mig lite om lagar och situationen för kvinnor i Tanzania (Om någon har ett bra tips på böcker gällande ämnet så tveka inte och kontakta mig!)
– Pedagogiska och roliga sätt att lära ut engelska på. Igen, om någon har bra erfarenhet av att lära ut engelska så får man gärna dela med sig av lite knep. Jag bjuder på kladdkaka (igen).
Jag vill också passa på och tacka er som läser igen. Ni är så himla bra! Tack vare att ni gillade mitt inlägg på Facebook har en person (tack Camilla!) delat det vidare till hennes kompis som bott i Tanzania. När hon sedan delat inlägget med sin kompis fick hon ett mail från en annan person som också varit i Tanzania och gärna ville hjälpa till. Tre okända personer har alltså ansträngt sig för att hjälpa till angående Tanzania.
Och till sist, för er som är nyfikna om projektet så kan ni läsa mer om det HÄR.
Två månader till julafton (nästan), man kan hitta julmust i affär’n och det är därför dags för mig att presentera:
“Tinas önskelista nu och då – en sammanfattning mellan åren 1994-2004”
Då kör vi!
1994-1996: Super Nintendo (gärna tillsammans med Lejonkungen-spelet)
Varför ville jag ha det: VARFÖR INTE??!!
Om jag fick det?: “Typ”, skulle jag vilja säga. Jag och min bror fick Sega Mega Drive, från: 1988. Jag och min bror blev ju dock sjukt glada. Vi hade ju aldrig haft ett tv-spel förut och detta var det största som hänt oss (hittills). Att spelkonsolen hade samma ålder som mig var inget vi insåg då, utan i efterhand, när vi var i leksaksbutiken och jag hittade nya spel.
Hehe, kan tänka mig att det var lite av en vadslagning om vem av mamma och pappa som fick berätta för mig att: “Öh, du kan nog inte köpa nya spel till den…där… den är lite av en…äldre modell…meeeen hemma har vi ju 35 spel…från 1988.”.
1997: Treasure rocks
Varför jag önskade mig det: Ja, ni ser ju själva. Man la stenar i vatten och dom blev till juveler. Man kunde ju bli rik? Jag tror jag önskade mig det här kanske fyra år i rad och blev lika förvånad varje gång att mina föräldrar inte tog chansen? Det var ju en sjukt bra investering?! Känns som en lätt grej att komma undan skatt också? Man kunde bara säga “det här är ju bara en leksak” och få ut rena pengar. Det var ju genialiskt.
Om jag fick det?: Nej. Antagligen ville inte mina föräldrar bli rika utan ansträngning. Och sen kanske det inte var riktiga diamanter. Vad vet jag.
1998: Furby
Varför jag önskade mig det: Jo, jag minns när jag såg en Furby för första gången. Jag var med mamma och pappa och kollade i leksaksbutiken i Gallerian i Stockholm. Och… det var en Tamagotchi… fast ett gossedjur! Helt genialt! Man var ju tvungen att ha en. Var bara så.
Om jag fick den? Nej, alltså den kostade liksom 500 kronor. Jag hade en tamagotchi redan (som jag och min bror tröttnade på efter några månader) och mina föräldrar var smarta nog att förstå att det skulle bli samma sak med en Furby.
Och dom hade rätt (igen).
Det var nämligen så att min “supersnälla” kompis i lågstadiet hade en Furby (såklart) och hon var såååå himla “snäll” att jag fick låna Furbyn i en vecka. För 50 öre per dag. Jag betalade självklart (Vad hade jag för val? Ville ju prova hur det var att ta hand om en Furby liksom) men insåg efter en dag att den var sjukt irriterande. DEN KRÄVDE JU FAN LIKA MYCKET TID SOM EN TAMAGOTCHI MEN VAR LIKSOM NÄSTAN LEVANDE?!
Och. Den. Slutade. Aldrig. Låta.
…så nästa dag gick jag till min kompis och lämnade tillbaka den. Och fick betala. 1.50 kr. I “straffavgift”.
Man var ju inte högst upp på den sociala trappan under låg och mellanstadiet. Hehe
2002-2004: “Asså, ge mig ett presentkort bara”
Varför jag önskade mig det: Ja, som fjortonåring, femtonåring och sextonåring, kan man absolut, absolut, absolut, inte lita på sina föräldrar gällande presenter. Får man fel present kunde man ju lika gärna gå och dö.
Hehe, kan inte varit speciellt kul att köpa julklappar till mig då. Till och med när jag önskade mig någon specifikt som en we-tröja 2003 (vi ville alla ha en we-tröja 2003) så kunde jag absolut inte lite på att mina föräldrar kunde köpa rätt färg på tröjan. VEM VET VAD SOM HADE HÄNT DÅ??!! Ingen vet. Men antagligen något hemskt.
Så. Det var den lilla sammanställningen. Nu till vad vi alla väntar på. Vad jag önskar mig i julklapp 2014.
Först vill jag säga tack till alla som har gillat och kommenterat mitt inlägg på Facebook. Det gjorde mig så himla pepp och glad. En person som jag inte känner delade till och med mitt blogginlägg till hennes väninna, som tidigare bott i Tanzania, för att se om väninnan kunde ge mig några råd. Även om jag är mogen och redo för det här så vet jag självklart att detta kommer bli en utmaning och varenda litet stöd betyder otroligt mycket.
Hur som helst. Jag började mina förberedelser igår kväll med att kolla upp malaria och malariaprofylax. För så’n är jag.
Hehe, nu sitter Jacob framför datorn och tänker “Gah, hon sa att hon inte var framför datorn och kollade upp grejer inför Tanzania”.
*ohpsie*
Jaja…nu har det hänt Jacob, så låt mig får presentera förloppet:
21:20: Googlar “malariatabletter”. Får tips om en medicin som heter “Malarone”.
21:25: Kollar priset på Malarone och inser att jag kommer att få betala 342 kronor för 12 tabletter. Behöver sex kartor och inser att det blir typ 2200 kronor.
21:30: Söker på “malariatabletter billigt” (HAHA, inser nu i efterhand att den här sökningen inte kändes så legitimt, ungefär som sökningen “silikonbröst + billigt”)
21:40: Hittar ett tips om ett profylax som heter “Lariam”.
21:45: Kollar priset på Lariam och tänker “500 kronor för två månader, åh, det är ju sjukt mycket billigare” och “Varför tar alla Malarone för? Det är ju sjukt oekonomiskt och osmart?!”
22:01: Hittar en tråd på familjeliv.se om Lariam och ser detta:
Okej. Så Malarone blir det då.
Hehe. Ska erkänna en sak. I en minut… kanske två minuter… tre minuter… kanske… en…dag så kanske, kanske, jag övervägde att inte ta något alls som ett levande experiment. Jag kunde impregnera mig i myggmedel innan jag åkte, vara supernoga med myggmedel och myggnät och köpa en… myggdräkt?
*snyggt och praktiskt*
Ändrade mig snabbt efter att ha frågat några kompisar (som varit i Tanzania) om det är värt med malariatabletter. Och det var inga frågetecken där inte!!!! Ta malariatabletter!!!!. Plus, så känns det ganska osmart att åka till ett område med hög risk för malaria, utan malariatabletter. Speciellt med anledningen “det är för dyrt” och “nu kommer jag inte ha råd med ett par nya höstskor” när en fattig familj i Tanzania skulle göra allt för en karta tabletter.
Så, för typ en vecka sedan postade jag ett inlägg om att jag planerade att åka som volontär. Och det gick ju inte så bra.
…men igår fick jag ett mail: Så, var ligger Arusha någonstans då?
Här: Jag ska alltså till… TANZANIA!!!! HELT SJÄLV!!!! JAHAAA… VARE SJÄLV? OKEJ, VAR JAG INTE BEREDD PÅ. VARFÖR SKRIVER JAG BARA I CAPS LOCK FÖR. HEHEHEHEHEHEHEHEHEHE…
*spontan panik*
Nä, nu var det slut på paniken och dags för lite mer allmän info. Som ingen frågat efter men som jag ger ut ändå:
Vad ska jag göra?
Jag har fått en volontärplats via organisationen Skandinaviska Institutet och ska arbeta på ett hem för unga kvinnor (Pippi House Foundation for Girls). Syftet med projektet är att utbilda unga kvinnor som kommer från tuffa och fattiga förhållanden så att dom i framtiden kan försörja sig själva. Mina arbetsuppgifter kommer att vara allt från att lära ut engelska, hitta på roliga aktiviteter samt lite kontorsarbete inkl. marknadsföring.
Hur länge ska jag vara borta?
Två månader (slutet på januari-slutet på mars). Jag ska jobba med projektet i sex veckor och är borta två veckor extra för att resa. Alla tips tas emot om Tanzania!
…förutom att “Klättra uppför Kilimanjaro”. Det tar sex dagar och man behöver träna flera månader innan!? Och man behöver syrgas?!
Nä.
Är det förresten någon som vet om det finns några expeditioner som bara är någon dag lång och går till hälften av berget?… 30%?… 20%?… 10%?
Och varför gör jag detta?
Åh herregud. Detta höll ju på att bli en personlig uppsats. För att göra det kortfattat. Jag tror på att göra saker för andra. Jag vill göra något som är viktigt för mig. Projektet involverar uppgifter som jag tycker är viktiga och uppgifter som jag tror jag klarar av på ett bra sätt. Slutligen mår jag väldigt bra och känner mig trygg i mig själv vilket gör att jag att jag känner mig mogen och vet att jag kan göra ett bra jobb .
Ska Jacob med?
Nä. Han kanske kommer ner dom två sista veckorna och reser med mig men annars så är det bara jag. Vilket känns precis rätt. Jag älskar att resa med Jacob men jag tror jag kommer få ut mer om jag gör detta själv. Och det är ju bara 6 veckor. Högst 8 veckor. Tror vi får klara det :))).
Hur som helst. Hoppas ni är med mig på den här resan, det blir kul!
Vi kan börja om från början. Den gången jag såg Martin för första gången i mitt liv (19:e April 1990). Jag minns inte så mycket (jag var två år) men enligt mamma så hände detta:
1. Jag kommer in till rummet på BB där mamma (och Martin) befinner sig.
2. Jag ser min mamma.
3. Jag ser Martin i mammas famn.
4. Jag petar Martin i ögat (kanske, mamma minns inte så mycket men enligt henne finns det en chans att detta hände.)
5. Jag RYMMER!
6. En sjuksköterska springer ifatt mig.
Och det är vad jag kallar en “bra start”. Är också sjukt imponerad av mig själv att jag som tvååring använde mig av dramatik för att försöka få min vilja igenom. Tyvärr kunde man inte ta tillbaka ett barn men vad ska man göra liksom?!
2. Den gången då jag och Martin gjorde vår första “photoshoot” tillsammans:
…och jag försökte (antagligen) kväva honom. Det här känns bra.
3. Den gången “jag” var sämst:
Så, året var 1998 och vår skola hade en tävling som var exakt som småstjärnorna på TV4 (förutom att det inte var på TV och man kom inte ut ur en rökfylld dörr och var proffsigt utklädd till Robyn).
Och ni vet, när man var liten så fanns det två sorters människor. Dom som fick vara med och mima i låtarna på småstjärnorna och dom som inte fick vara med och mima eller fick äran att vara statist.
Kolla på nedan bild så kan ni lista ut vilken kategori jag tillhörde:
Ja. Precis.
Under småstjärnorna 1998 var det en klasskompis till mig som uppträdde till låten “Avundsjuk” av Nanne Grönwall. Och jag var självklart med. Som statist alltså. Eller närmare bestämt en “avundsjuk statist med keps åt sidan”.
Hur gick det då? Jo, vi kom tvåa och detta var vad min bror skrev i sin skoldagbok* några dagar efteråt:
OCH JAG VAR INTE ENS MED OCH MIMADE???!!!! Jag var en “avundsjuk statist med keps åt sidan” = inte ens med på riktigt.
…och nu då?
Jag kom över att Martin tyckte jag var “sämst” 1998 och idag är han en av dom smartaste och roligaste personerna jag känner. Han kan också stava till “Backstreet Boys” (inte: “Bak stritBoys”), vilket är positivt. Samt så går han ju går Sveriges typ bästa utbildning i juridik. Vet inte om ni minns det men han hjälpte mig lite när jag läste juridik i en halv termin:
Nä. Nu ska jag sluta skryta om min bror. Hehe.
SKOJA!
…här är ett vikingaskepp som Martin gjorde på slöjden i trean:
Ser ni arkitekturen och hur älg-temat möter det blåa färgvalet?
Gah. Vilket geni.
Pusshej!
Tina
*skoldagbok = en “dagbok” man skrev i skolan några gånger per år. Ex: “Jag har åkt finlandsfärja på sommarlovet. Det var kul. Jag träffa Mumin. Han var snell. Jag åt glass” . Ingen personlig dagbok alltså:)).
Om man har läst bloggen ett tag så vet man att jag har funderat på att åka som volontär i två månader. Och ja, det börjar närma sig hörrni så jag har gjort lite efterforskningar. Men. Eftersom jag är så himla velig så kan jag inte bestämma mig vad jag ska göra då det finns så himla mycket projekt som verkar roliga, intressanta och vettiga.
Så. I lördags så nådde jag min “tipping point” eller vad man ska säga och tänkte “JAG ORKAR INTE MER!!!!!!!!!! JAG SKITER I DET HÄR!!!! JAG ÅKER BARA!!!!”
Jag: Älskling, jag har bestämt mig nu! På riktigt!
Jacob: Öh, va? Hade du inte…precis…bestämt dig… igår.
Jag: Öh, du menar Indien. Jooo… men….
Jacob: …och så innan det Sydamerika… och så innan det… Kenya… och så i fem minuter igår så var du helt säker på att du skulle bo bredvid en elefantfarm i Sri Lanka.
Jag: Öh, minns inte det här. Men okej. Jag ska typ göra samma sak! Jag kan ju göra allt det där?
Jacob: Hur menar du?
Jag: Nä, jag tänkte att jag har så himla mycket att välja på så jag åker bara! Köper en biljett till något land i Sydostasien, typ Thailand, och liksom letar volontärplatser på plats. Superenkelt. Och om det går dåligt så kan jag alltid blogga om det! Och dokumentera typ allt! Som ett levande experiment liksom. Helt själv.
Jacob: …
Jag: Du är så tyst… ÄR DET INTE EN BRA IDE ATT JAG ÅKER HELT SJÄLV TILL SYDOSTASIEN UTAN NÅGON SOM HELST PLAN I TVÅ MÅNADER???!!!! Du kan ju läsa min blogg. Lovar att uppdatera när jag har internet. Om jag har internet. Hehe.
Jacob: Alltså jag tror du fixar det men öh, det är bara det att du har ändrat dig 10 gånger nu och att det kanske inte är så enkelt att hitta en seriös volontärplats… spontant…
Jag: Äh, det går ju visst. Man kan ju…googla?
Så… jag googlade:
…hittade inget och gick in på Flashback (HAHA, japp), sökte på “voluntär” och hittade det här:
*ohps*
Sökte på “volontär” istället och får tips om två webbsidor! Wiiii! Visste att Flashback kunde leverera ;)))
Går in på en av sidorna och den första annonsen som jag hittar är denna:
På riktigt.
…och efter denna lilla “sökning” så insåg jag att jag inte blev klokare av kolla upp varenda volontärprojekt i hela världen (no shit) och istället söka lite volontärplatser på riktigt. Kanske får ni reda på något kul snart!
Jättetråkig blogg (SKOJA.) 
