Min idrottskarriär – en sammanställning (eller den gången jag fick reda på vad Google var för något)

Vi har alla haft en idrottskarriär. Här är min:

sports-fails-gifs-mariah

Handboll 1994-1996

Position: Olika, alltså jag var väl sju år och på den tiden fick alla göra exakt vad dom ville. Minns knappt att man hade regler? Kanske spelade man en ordentlig match.

Varför jag slutade: För att jag ville börja orientera! Det kändes som en skattjakt! Woop wooop!

Orientering 1997-1999

Varför jag ville börja med orientering: Kändes som sagt som en liten skattjakt! Wiii!

Hur det gick: VADÅ MÅSTE MAN SPRINGA??!!! Läsa kartor var en grej men att göra något som att springa kändes så himla jobbigt.

Vanligt beröm: “Tina, det som är bra med dig är att du alltid, alltid, tar dig runt banan… tillslut”

Placering: Oftast näst sist (och den som var sist hade oftast sprungit vilse eller blivit diskad)

Bästa placering: Trea…av fyra. Men jag vann en upplåsbar nackkudde! Very proud of that.

Pinsamt minne: Detta hände efter min orienteringskarriär. Jag hade precis fyllt 18 år. För er som inte kände mig när jag var mindre… på några år gick jag från det här:

bild 2

Till det här:

bild 1

Till det här:

bild 3

… till det här:

jagis och malis svartvit

Så nu har ni den bilden i huvudet.

Jag var alltså 18 år och hade precis börjat träffa en kille som var det snyggaste och coolaste någonsin (+ han hade körkort OCH bil).

OCH JAG VAR JU EN TÖNT?????!!!!!! Hur gick det här till???!!!

…antagligen jag i hans bil:

excited-baby

Vad hände då? Jo. Det här: 

Någon gång i Maj/Juni 2006:

Han: Eh, mina kompisar googlade dig igår

Jag: Öh, vadå, fattar inte? Vad är googling? Vadå googla? Vad är det?

Han: Ja, alltså Google, typ en skitbra söktjänst, det håller på att bli stort, dom har liksom allt. Mina kompisar skrev in ditt namn i Google för att luska fram vem du var…eftersom vi ses…på skoj.

Jag: Hehe, okej…det var nytt… hittade dom något?

Han: Nä… bara en massa..öh… orienteringsresultat.

Jag:

*sjunker ner till jordens magma* 

Screen Shot 2014-07-03 at 20.12.14

För er som undrar. Det höll en månad.

Handboll (igen) 2000-2004

Efter två år med orientering så spelade vi en handbollsfyran i örebro och vi vann vilket slutade med att vi vann två Big Mac & co. VAR! Om detta var vad man fick för att man var duktig i handboll så var jag självklart med. Plus så var det ganska tråkigt att springa själv i skogen, jag ville ju vara med i ett lag!

Position: Målis

Hur det gick: Bra! Till en början. Det var så att jag växte klart när jag var kanske 11 år. Och när jag var 11 så var jag ju normallång som alla andra. Ett tag var jag väldigt duktig. Sedan började alla växa om mig och då gick det lite sämre. Okej. Det gick sämst.

Den gången det gick superbra: När vi vann Örebrocupen (vann inte en Big Mac då men fick en medalj)

Pinsamt minne: Detta var i slutet av min handbollskarriär. Jag var 15 år, minst i laget och fortfarande målis. Nu sitter ni antagligen framför skärmarna och tänker “hmm.. minst i laget och målis det låter inte som någon bra idé?”

Nä…inte direkt.

Hur som helst. Vi hade spelat en match mot ett lag som också var från Örebro. Minns att det gick allmänt dåligt och vi visste att vi skulle förlora. När det var en kvart kvar av matchen kastar målisen från motståndarlaget (absolut inte minst) en långboll. Hon kastade så bra att bollen studsade precis några centimeter från mig.

Då händer allt i slowmotion. Jag ser hur bollen, som studsat några centimeter ifrån mig, får en sådan fart att den studsar över mig. Jag försöker att nå bollen men den har studsat för högt och den går in i… mål.

Och precis när jag (och all andra) förstår vad som faktiskt hänt så ser jag i ögonvrån hur några från Gumaeliusskolan (“som var något”) har sett vad som har hänt. Hela förloppet.

Everything-Hurts-and-Im-Dying-Parks-and-Recreation

*sjunker ner till jordens magma 2*

Så. Jag vet att ni just nu sitter framför skärmarna och tänker att “hände det här verkligen på riktigt?”.

Jo. Det gjorde det. Hör av er om ni vill ha flera berättelser från mina tonår………..jag hittar nog något………

Puss!/Tinis

 

OBS: Vill dock bara påpeka att Jacob både är snygg, har körkort och HADE bil när vi träffades. Och oavsett om denna bilen var lite, lite, oberäknelig så hade han en bil. Love you!

*gräver mig ur min egen grav*

 

 

 

Advertisements

Hur man får “road rage” vid fel tillfälle.

Jag har ett övergångsställe utanför mig där cyklar har företräde. Problemet är att INGEN förstår detta och igår blev jag och min kompis till och med utskällda??!!! Fast vi hade företräde??!!!

Så igår bestämde jag mig att om…jag menar… nästa gång jag är med om detta igen, DÅ ska jag minsann visa vad jag tycker och stå upp för mig själv.

Och så idag hände det igen. Jag cyklar hemifrån Jacob och ser hur en bil kör lite för fort. Och jag vet, jag vet att bilföraren ser mig. Och jag vet att bilen inte kommer hinna stanna i tid. Solen är i ögonen så jag ser inte vem det är som kör men jag kollar liksom rakt in i bilen för att visa var jag står. Jag är tuff och jag ska visa vem som har företräde i den här korsningen. Bilen verkar stanna, jag gjorde det! JAG GJORDE DET! Jag visade var skåpet ska stå. Jag visste att tre säsonger av Real Housewives of Beverly Hills och två säsonger av Real Housewives of Miami skulle lära mi….

*TUUUUUT*TUUUUUUUT*TUUUUUUUT*

Jag hinner knappt tänka. Jag går liksom på autopilot. Jag använder varenda gest jag kan tänka mig för att visa att jag tycker bilföraren är helt jävla dum i huvudet, att man aldrig ska bråka med mig (+ jag har företräde, jag vet inte om ni har förstått det, men jag hade företräde).

f73

Och precis när jag har använt 10 olika gester, pekat mot ränderna som visar att cyklar har företräde och mimat till “JAG HAR FÖRETRÄDE, IDIOT” får jag en känsla av att jag kanske känner det här personen.

Så jag kollar en gång till och ser…

… att det var en jobbarkompis… som bara ville säga hej…

Och vad gör jag?

Jo, jag visar fingret och cyklar därifrån. 

tumblr_mgbzio0Znp1r317bvo1_500

 

*hoppas på bra stämning imorgon*

 

 

Tina och Jacob på äventyr!

“Haru skitä påååu dig?”

Fick jag höra på jobbet idag.

“Nä”, svara jag, “Det har jag inte. Jag har…klättrat….uppför ett berg…”

Sådan är jag! Carpe diem! Fånga dagen! Låt dagen fånga dig! Klättra uppför Skuleberget!

gradering_karta_stor

*nope*

Ni vet när man ska hoppa från trean i Gustavsvik och inte kan för ett barn står precis vid kanten i fem minuter och ska försöka hoppa men börjar gråta istället så hela “hopp-kön” blir försenad.

Det var jag. Helt klart. 

Så. Jag är kanske inte optimalt anpassad för att klättra uppför ett berg som är 286 meter över havsnivån. Men. Jag har en kille (Jacob) som peppar mig att göra saker jag inte tror jag klarar (och korrekturläser min blogg).

Här är i alla fall förloppet:

11:02: Framme! Nu ska vi hyra utrustning!

11:10: Frågar en i personalen om man ska gå den vita leden ner och får till svars “HAHAHAHA, FAN HELLER, vad tror du det här är egentligen, en jävla vandringsled eller? Här har vi en klätterfirma!!!”

“Okej”

11:20: Jag och Jacob får hjälp med utrustningen och en i personalen frågar om någon av oss är höjdrädda.

Jag: Eh, jag tror inte det i alla fall!

Hen: Det är något du kommer märka…när du kommer… upp.

Älskar att möta sina rädslor spontant utan förberedelse, speciellt när man inte kan klättra ned igen från den vita leden, då DETTA INTE ÄR NÅGON JÄVLA VANDRINGSLED UTAN EN KLÄTTERFIRMA!!!

11:30: På g! Jacob tar foto på mig:

Bild 7065

11:40: Jag och Jacob kommer fram till det första riktiga hindret.

11:42: Jag inser att detta aldrig kommer gå.

11:43: Jag inser att jag inte kan komma ner heller

11:45: Ska. Inte. Börja. Gråta. Ska. Inte. Börja. Gråta. Ska. Inte. Börja. Gråta

11:46: “uäääääääääääääääääää… jjaagg kkoommerr iinttee kklaarra ddet hhär Jjacoob… vi kkommer..ddöö… “

11:50: Inser att det står på hemsidan att “4-åringar” och “82-åringar” har klättrat upp för berget och försöker ta mig upp.

11:55: JAG ÄR UPPE!!! Bara 80% av leden kvar då.

12:20: Halvvägs!

Bild 7077

12:45: Nästan uppe. Och jag har inte skadat mig än, förutom en skråma på knäet men jag är ju vad man kallar en “tuff tjej” så behövde inget plåster om man säger så.

11:50: Hittar en “intrycksbok” där man skriver in vilka “intryck” man får. Hög på adrenalin skrev jag:

HUR FAN KAN EN 82-ÅRING KLÄTTRA UPP FÖR DET HÄR BERGET??!!”

Japp. Det här känns bra.

13:02: Uppe på berget! Wiho! Jacob tar bilder på mig… mmmm…fint…

Bild 7105

13:30: Vi börjar gå nerför. Superlättad över att jag har klättrat uppför Skuleberget utan att ha skadat mig.

Bild 7113

13:31: Trampar snett med foten.

 

Och det var det. 14:03 var vi framme och som ni förstår så klockade jag allt… bara för er skull…

 

Pusshej!

/Tinis