Hejhej!
Tänkte börja med en ny serie som heter “Tina pratar med barn”.
*hope you like*
Jag: Vad tycker du om att göra då?
Min kusins barn (4 år): Bygga!
Jag: Ja men vad kul, jag jobbar ju med bygg!
Min kusins barn (4 år): ok
Jag: …. skador
Min kusin barn (4 år): ?!
Jag: Öh… jag är typ skadereglerare…
Min kusins barn (4 år): ??!!
Jag: Du vet…försäkringar.
Min kusins barn (4 år): ???!!!
Så jau. Det gick ju bra. Tror vi förstår varandra på ett annat sätt nu.
Hehehehe.
Pusshej!
Tina
För varje gång jag besvarar frågan “Hur långt är det kvar till Tanzania?” blir veckorna och dagarna bara färre och färre. Och idag är det nästan bara en månad kvar.
Försöker ej låta dramatiskt men eh….. man har ju varit “lite panikig” över detta (hehe). Mest för att allt kommer vara så sjukt annorlunda och jag gör något som är så långt borta från mitt vanliga liv. När kompisar säger till mig hur kuuul Tanzania kommer bli så vill jag bara lägga mig ner och gråta. Eller kräkas. Eller både och.
“VIIIIIII KAN BYYYYYTAAA OMMM DU VILLLL….. uääääääääääää…… *kräkreflex*…….hhar åttterbbbettallningsbaar… biljeettt…uäääääääää *kräkreflex*….”
Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte orkar spendera energi på att vara orolig längre. Jag får bara ta och göra detta. Resa mig upp och bara göra det.
…precis som när jag var 19 år och skulle åka till USA i ett år. Jag hade förberett mig i flera månader och trots det kände jag mig så himla, rädd och…oförberedd. Det kändes fruktansvärt att åka så himla långt bort i ett år. Som om jag gick sönder i tusen bitar. La mitt hjärta i en mixer och satte på högsta läget. Frivilligt.
Jag minns att jag satt med mamma och pappa vid säkerhetskontrollen på Arlanda. Klockan var typ fem på morgonen och vi hade åkt till Arlanda under natten. Jag hade checkat in mitt baggage och både jag och mamma storgrät.
Och pappa, han kollade mest på.
Jag minns också att jag verkligen inte ville åka. Världen kändes så himla stor och läskig och… ensam. Jag förstod inte ens varför jag hade ens tänkt tanken att åka från början. Jag var ju knäpp. Allt jag ville göra var att åka tillbaka till Örebro, krypa ner i min säng igen och bara göra det som kändes tryggt och säkert. Bara vara där allt var precis som jag visste det skulle vara.
Men något jag inte minns var hur vi sa hejdå. Kan vara för jag var nära ett psykbryt (men vad vet jag). Men pappa (som mest kollade på) minns och har berättat hur det var.
Det var nämligen så att helt plötsligt fick jag bara nog av att grina. Jag slutade gråta, torkade mina tårar, reste mig upp och såg mamma och pappa i ögonen medan jag sa:
“Nä, nu går jag, hejdå”
Och så gick jag genom säkerhetskontrollen, till gaten, satte mig på flyget och bara gjorde det.
Och 6.5 år senare är det precis det jag ska göra. Bara göra det.
Hej!
Julen är här (typ)! Och det betyder att jag är hemma i Örebro med min familj<3.
Det här hände igår:
Min bror: Vet du att julbelysningen på uteplatsen tänds och släcks när man klappar händerna?
Jag: Näää….går väl inte.
Min bror: Jo, det går! Kom igen, prova!
*klappar en gång* – belysningen släcks
*klappar en gång till* – belysningen tänds
*klappar en gång till igen* – belysningen släcks
Jag: Nääää, seriöst?! Vart kan man köpa sånt här? Och att det går igenom husväggen! Jag står här i vardagsrummet och liksom det funkar härifrån. Helt sjukt?!!!!
Min bror: Sa ju det…
Sedan stod jag typ i fem minuter, frågade ut pappa var belysningen kom ifrån (inget svar) och började testa hur tyst jag kunde klappa för att få det att funka. Jag liksom stod mitt i vardagsrummet och klappade först jättetyst, sedan liiiite högre… sedan liiite högre igen, tills min bror avbröt mig.
Min bror: Men du klappar ju för tyst förstår du väl, det måste ändå var en stark klapp. Du måste ta i lite!
Jag: Okej! Det är ju klart! Kan ju inte klappa hur tyst som helst.
Min bror: Nej, precis. Du får klappa högre igen.
*fortsätter klappa som en idiot i vardagsrummet*
….
*två minuter senare*
Min bror: Nä, jag skoja bara. Har haft en kontroll i handen hela tiden. HAHA, att du ens gick på det. Herregud, HUR kan det funka genom en isolerad husvägg?
Jag: …
Och under dom här 10 minuterna har min mamma, och pappa, och mormor, och morfar, suttit i vardagsrummet och försökt hålla masken medan jag har klappat i 10 minuter för att tända och släcka julbelysningen på uteplatsen.
Fast jag i själva verket inte alls har tänt eller släckt någonting.
Eller möjligtvis deras hopp till mig.
Pusshej/Tina
Hejhej!
Ni vet när man lär känna nya kompisar och det liksom finns en brytpunkt där man typ släpper på allt och helt plötsligt har man blottat hela sig själv.
Det hände mig när jag såg på filmen The Fault in our Stars (trailer HÄR) med mina kompisar Evelina och Amanda.
Jag: Vi borde ha filmkväll!
Amanda: mm, vi kan se The Fault in our Stars!
Jag: Öh, alltså, nä, eller, jag vet inte hur jag kommer reagera när jag ser den. Jag måste varna er i så fall. Det kan bli ganska så, eh, känslosamt.
Evelina: Eh, hur farligt kan det vara! Vi kommer alla gråta typ. Det är ju lugnt! Vi känner ju dig.
Trodde…dom….hehe.
40 minuter in i filmen:
Jag (orkar inte mer): UUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ *hulk hulk* UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ… *hulk hulk*…UUUUUUÄÄÄÄÄHHHHHHH.
Evelina och Amanda: Oj…..
Jag: ssaaa..jjjuuu…aatt…….ddeet….sskuulle…bbli….kkänsslossamt….
Evelina: …mm, men vi var nog inte beredda. Vi trodde inte att du skulle bli öh såhär… det är inget vi har sett förut någonsin. Typ som… som…
Jag: EEEMMMOTTIONELL…DDIAARREEE….jjaaag…vveeeet…..UUUÄÄÄÄÄÄÄ *hulk hulk*
Amanda och Evelina: PRECIS SÅ! Exakt som emotionell diarré! Exakt så!
Jag:…niii..kkkaaan…ttaaa..kkort…oommm….nniii….vvvill….mminnaasss….dde.hhääärr
Amanda och Evelina: OK.
*klick*
*varsågoda*
Hehe. Och det är precis nu som jag inser hur mycket Jacob verkligen, verkligen älskar mig.
Jag: Ällsskkliingg….jjjaagg…hhar…ttyp…ggråååttit….i… en haalvv..timme….nnu….jjag…mååsttee…see…helt…hhemsk…uut… uääääääääääääääääää…
Jacob: Nej, älskling, okej, du är lite röd. Men du är jättefin. Lovar! Du är alltid jättefin! Man tror knappt att du har gråtit. Nästan. I alla fall.
Jag:..åh…vvaad…ssköönt…att…ddet…knnaappt….synnss…ttroddde…jjag…ssåg…hhelt…förstörd…ut…. *hulk*
Hehe.
:)))
Kramis/Tina
ps. Evelina och Amanda är ju förutom superbra kompisar också SINGLAR… if you kno’ what I mean….ds.
Maila mig om ni är intresserade. Hehe.
Skojar.
Skojar inte.
Skojar igen.
Skojar inte igen.
Här är två bilder:
1. Bli ihop med mig:
“Jacob, bli ihop med mig, jag är jätterolig, och typ glad hela tiden. Det är ungefär som att åka en berg-och-dalbana som ALDRIG går ner! Lovar! Blir askul!!!!”
…tre månader senare:
“SKOJA BARA! HAHAHAHA!”
*Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii*
2. Åka el-bil i en park i Kina:
Jo. Det var såhär. Jag och Jacob var i en park i en mindre by i Kina (alltså bara runt 1 miljon invånare) och gjorde lite sightseeing. I parken så kunde man hyra små el-bilar och jag som aldrig hade hyrt en el-bil förut blev helt till mig:
“Jacob, vi MÅSTE, göra det här! Det här händer bara en gång i livet älskling! Det är nu eller aldrig, fånga dagen! Carpe Diem!”
Jacob gick med på detta efter lite tjat. Precis innan vi skulle börja köra så fick vi en genomgång om gula linjer. Problemet var att jag inte riktigt förstod (pga kinesiskan) om jag skulle köra över gula linjer eller om jag absolut, absolut, absolut inte, under några som helst omständigheter fick köra över gula linjer.
Så här gick min tankegång:
Talar för att åka över gula linjer:
– Min magkänsla!
Talar för att absolut inte, under några som helst omständigheter köra över gula linjer:
– Att en varningsskylt var placerad vid varje gul linje.
– Att det alltid blev brant vid en gul linje och en el-bil som går på ett batteri lika stort som en radiostyrd bil samt kan åka som snabbast i 20 km/h inte är så pass stark för att kunna köra upp för (flera) branta backar.
Vad jag körde på? MIN MAGKÄNSLA!!! HELT KLART!!!
Resultatet?
Det här:
…och det här:
…plus minst tre utskällningar på kinesiska:
….
3. Gå på SPA i Kina (och få massage):
Precis innan min och Jacobs resa till Yangshuo så fick jag ett stipendium (Tack Adolf Lindgren!!! Nu kan jag åka till Tanzania!!!) så jag kände mig liksom lite extra rik och ville göra något fint för Jacob.
När vi var i Yangshuo så fanns det massor med SPA-ställen så jag tänkte, varför inte bjuda Jacob på en 90 minuters massage? Han har ju aldrig upplevt en professional massage på ett SPA förut?
Så… jag sa till Jacob att han skulle få en överraskning och gick till receptionen och frågade vilket SPA i närheten som var bra.
“The one opposite the hostel… is very good”
Några minuter senare gick jag dit och bokade tid. Alltså skrev på en lapp när vi kunde komma till SPA’t samtidigt som jag höll upp tre fingrar och sa “T-H-R-E-E O-C-L-O-C-K, ok?”
Lite senare visade jag överraskningen till Jacob (alltså gick till huset på andra sidan gatan, sträckte ut händerna och sa “VIIII SKA PÅ SPAAAAA!”).
Vi gick in till SPA’t och när vi kom till receptionen så fick vi varsin massage-pyjamas.
Haha. Ja. Ni läste rätt. En massage-pyjamas. Såhär såg det ut:
Jacob skrattade nervöst men var ändå taggad (tror jag?) och jag gick och la mig på britsen innan massörerna kom in till rummet (är lite mer van vid SPA än Jacob, hehe) och tänkte inte på att något var konstigt.
…tills jag frågade Jacob hur han tyckte det gick:
Jacob: Öh… alltså, det var jättegulligt att du bjöd på det här men eh, jag var lite spänd bara.
Jag: Spänd?! Vadå, vad menar du?
Jacob: Du såg inte för du vände dig om så fort. Men, massörerna som kom in hade typ läkarrockar på sig.
Jag: Okej….
Jacob: Och så tog dom fram massage-olja ur…en….liten låda.
Jag: Okej, men alltså, var det något konstigt med lådan?
Jacob: …det var en liten låda… en första-kit låda… som om dom kom in och skulle leka doktor.
Jag: …
…och precis där insåg jag att Jacobs första upplevelse på ett spa var som draget ur en dålig porrfilm.
Så ja. Det var det. Har ej bjudit Jacob på SPA efter det. Hehe.
Och dagens tips! Vill ni gå på SPA i Yangshuo (eller Kina allmänt) så skulle jag rekommendera att säga “the no-porno version, pls”.
Blir så HIMLA spänt annars.
Pusshej/Tina
Hej!
Idag var jag på en friluftsbutik i Umeå och frågade om vilken typ av myggspray som är bra (för jag vill ej få malaria).
Butiksbiträde: Den aktiva ingrediensen i myggspray är ju DEET.
Jag: Ok
Butiksbiträde: Men det betyder inte att det är bra med att ha en spray med 100% DEET utan det är typ farligt för huden. Du ska ha det endast på kläderna. Så köp en vanlig roll-on med myggmedel som inte är så stark.
Jag: Ok, det låter bra, jag ska ju till Tanzania och det är SVINVARMT så kommer KNAPPT ha några kläder alls!
Butiksbiträde: Öh. Ok.
Sen blev det tyst! Hehe.
*varsågod – butiksbiträdet på en friluftsbutik i Umeå – för den bilden*
Och grejen är att jag ska ju ha kläder på mig. Tänkte jag i alla fall. Vet inte ens varför jag sa så. Jag reagerar bara extremt dåligt under press (prata om myggmedel=press antagligen).
Jaja. Nu släpper vi det. Jag tänkte också köpa julklappar på stan men är så himla stressande! Så blev inget! Förutom det här då:
Ångrar. Ingenting.
Och om jag har några fler julklappstips till katter? Ja, det har jag faktiskt! Tack för att du frågade.
Den här:
För er som inte orkar kolla filmen, här är några extra fina ögonblick:
0:50: “Look how the sunny seat holds up to MORE than 50 pounds…easily holding the largest cats” (tjockis-katter kan också få plats!)
1:14 “So get rid of that big and ugly old cat beds….”
*kattskrik i bakgrunden*
1:27 “And as a special bonus you also get this laser cat toy of 15 dollar value…ABSOLUTELY FREE!”
1: 30 “BUT WAIT! Act now and get a second sunny seat bed and a cat laser toy for free!” (OMG 2 FÖR 1!!! Man behöver bara betala en “processing fee” och “packaging cost” för den andra!!!)
Så ja, det var det. det var det jag hade att gå igenom idag. Hoppas ni har lärt er något nytt. Hehe.
Pusshej/Tina
Jättetråkig blogg (SKOJA.) 