Flytta på ett sovande barn; ett drama i flera delar (DET HÄR SKOJAR MAN FAN INTE BORT)

*ny dag*

*nya tag*

*okej natt*

*uppgång 04:50*

Jag är en morgonpigg MEN jag måste ändå säga att gå upp innan fem är så omänskligt. Borde vara olagligt. Försökte verkligen förklara det för gullisen. Jag sa; “Det här är inte rimligt!!!”. Och han bah: “eeh jo”. Och jag bah; “dina sovtider blir helt konstiga nu och du kommer somna i vagnen på g till mormor och morfar”

Okej. Kan väl erkänna att jag kanske hade kunnat gått lite tidigare. Typ en timme tidigare om jag inte hade somnat framför Frost (det som är jättebra är att gullisen brukar sätta sig på mitt huvud när jag sovit för länge så jag har alltid koll på var han är) (*sååå smidigt*).

Hur som helst. Jag hade rätt. Han somnade i vagnen även om promenaden dit är superkort.

Och om det är något som fungerar avseende mitt barns sömn så är det dagvilan. 90 minuter på dagen där jag 1. kan sova ikapp 2. förebygga ett mentalt breakdown (gäller mest mig, hehe). Man kan säga att dom här 90 minutrarna är, jag vet inte, min livslina när Jacob jobbar hela helgen. Det är alltså 90 minuter man absolut inte skojar bort. OM MAN SÄGER SÅ.

Så, en förflyttning behövde ske. Förflyttningarnas förflyttning.

Först ringer man hem till sina föräldrar och ber dom reka resespjälsängen.

Sedan går man in i hissen och BER (TYST.) att ens barn inte vaknar av det starka ljuset och jävla plingandet.

Sedan öppnar man dörren försiktigt.

Om ens pappa säger “ska jag tända??!!” titta då argt tillbaka och väs “…absssssoooluuut intteeeee”.

Ta av skor, strumpor och mössa med oerhörd precision.

Lyft upp ditt barn och lååångsamt (gärna lite samtidigt) försök ta av hans jacka.

Gå med lugna steg. Tänk på något *zen*.

Lägg ner barnet i resespjälsängen.

Titta dig omkring i sovrummet och notera att gardinerna inte är fördragna. Försök att behålla lugnet.

Väs något i stil med “gardineerna..ssssstääängaaa…någooon…bebisssss…vakna..”

Be lite.

Gå iväg.

Andas.

Man kanske kan anta att jag ställer lite höga krav på min familj. Men, ärligt, jag tycker inte jag ställer så höga krav.

Bara en hiss som slutar pipa (inga problem???).

Konstant mörker i lägenheten vid ankomst (oavsett ankomsttid).

Gärna optimal sovtemperatur på 21.5 grader celcius.

Till sist; tyst i lägenheten i ca 90 minuter efter läggning.

Mer än så förväntar jag mig inte.

DAY IN THE LIFE OF A VERY TRÖTT MAMMIS (*exclusive content*) (*much complaining*)

Nu får mammisen kämpa!!! Om man säger så!!!

Jacob jobbar nämligen mkt i helgen så då är det bara för mammisen att bryttta…menar BITA… ihop (så nära dock, hehe).

Mammisen vars bita-ihop-gräns redan börjar vid en avsaknad av delicatobollsätande framför 90 day fiance. Så att vakna varje timme från 23 fram till uppgång 06, känns så att säga.

Det här har jag gjort för att få tiden att gå:

Kollat på tv med gullisen

Lagt gullisen tidigt för att inte ngn av oss ska gå under (visste ni förresten att barn som sover piss också kan bli asgriniga av sömnbrist???!!!! *bästa kombon*)

Gått till min mamma och pappa och hoppas att någon kommer hem snart.

Rensat mammas och pappas skafferi efter godis och chips och bjudit gullisen på linschips framför Sunes Sommar.

Ätit sista magnumglassen från mammas och pappas frys + bjudit min 1.5 åring på glass (*AuTenTisk FöRälDRer. SE*).

Tittat på Bolibompa baby (*går ens barn inte på förskola får man förlita sig på Bolibompa* *hehe*).

Byggt med klossar inkl. GÖMT alla klossar efter att någon visat att hen inte kan hantera ett kloss-ansvar (inga. namn. nämnda).

Läst en bok om Barbapapa. Inte för någon lyssnade speciellt mkt. Men men, låter iaf *bildande* + hann inte få någon kloss i huvudet. Så ändå, BRA, betyg.

Och ja. Sedan kom min mamma och pappa hem och nu har jag låst in mig ett sovrum igen.

Favorit. I. Repris.

…något som också har varit favorit-i-repris idag:

– ångesten över mitt barns sömn även om hen sover ganska “normalt dåligt”, tror jag???

– googlat “spådam + barns sömn” (har någon tips???)

– grinat lite pga noll ork.

– ev. besökt familjeliv.se

Mindfulness + *mItt aUTenTisKa jAg*

Vaknade ca 04.50 av en GULLIS (inga.namn.nämnda) efter två mornar med sovmorgon och jag började genast träna på *MiNdFulLnESs* + intala mig att vara på bra humör resten av dagen. Sen somnade gullisen om MEN jag, aka. Mammisen gjorde inte det!!!!! Menmen!!!! Tur att man blivit jättebra på mindfulness!!!

Har nämligen läst en del böcker på senaste, och en av böckerna är Mindfulness för föräldrar och tkr redan den är bra. Exempelvis säger boken att man ska vara 100% sig själv.

Jag säger inte att jag ska börja äta delicatobollar till frukost MEN nu vet jag att det är helt OK eftersom jag då är mitt autentiska jag.

Sedan läste jag att ett barn känner av om man är upptagen med något men ändå försöker leka och att det är då bättre att avsluta det man håller på med – och sen leka. Så nästa gång jag tittar på 90 day fiance så kan jag bara säga “älskling, mamma är upptagen med ett viktigt tv-program och jag kommer om fyra timmar igen, för du vill väl att din mamma ska vara sitt AUTENTISKA jag??!!!”. Sååååå SMIDIGT iaf. SÅÅÅ smidigt.

Idag har jag och gullisen iaf hängt mestadels av dagen och bland annat varit på lekparken tills jag inte råkade jaga gullisen mer!!! Är bara så mkt man orkar jaga sitt barn över parkeringar etc.

Och nu har jag stängt in mig i sovrummet tills Jacob frågar om jag vill komma tillbaka. Vilket är…

…inte på ett tag.

*AlLt hAnDlar oM mAMmiSEn*

15 timmar senare och jag har ätit fyra delicato bollar (två till frukost och två till mellis) samt svarat på Jacobs fråga “varför är det ett tomt delicatopaket i kylen?” med “DET DU!!!”.

Som man brukar säga, gullisen e borta på äventyr men mammisen är på g!!!!! Hehe.

Åh, nu kom Jacob tillbaka från en frisbeegolf-runda och undrar var “dom sista delicatobollarna är” (fanns ev. två olika paket). Och känner bara att jag kan inte ta ansvar över det är. Han gjorde ett val att gå ut och spela frisbeegolf och jag, jag gjorde ett val att äta upp delicatobollarna.

Så går det när man prioriterar olika!!! JACOB!!!

Det blir extremt tydligt hur mycket man biter ihop när man är hemma med sitt barn. Inte för jag inte är mig själv jag bara eh….undviker att äta fyra delicatobollar en f.m. Det blir ju alltid asdålig stämning då jag inte vill att mitt barn ska få ont i magen (1.5-åringar ska inte ha mer än tre delicatobollar per dag, ANTAGLIGEN).

(Om jag tycker att ett minskar intag av delicatobollar är “att bita ihop”; JA. Och det är något jag står för.)

Och blir jag frustrerad så kan jag bara inte slänga en jacka på golvet för ja, HÖR OCH HÄPNA, barn lyssnar aldrig på vad man säger utan härmar bara det man gör???!!! (*ChOcKeR*).

Den SÄMSTA myten om att bli mamma är att man blir en bättre människa att få barn.

Och jag vet inte vilken psykopat som kom på det.

För det är absolut inte sant.

Jag är, eller jag känner mig som exakt samma person sen jag fick barn. Skillnaden är att jag har sömnbrist och utsätts för ett “x antal stressiga situationer per dag”. Så, jag skulle kunna säga att jag ev. också upplevs som bittrare än vanligt (*hehe* *mOmGoAlz*).

Jag säger inte att jag är världens sämsta person. Jag har bara eh, inte blivit bättre, om man säger så.

Jag kan fortfarande vilja äta delicatobollar till frukost.

Eller bara vilja slänga jackan på golvet när jag inte hittar hörlurarna.

Eller bara gör ingenting istället för att gå ut till lekparken för 1000101 gången.

Eller titta på tv en hel dag.

Idag handlar allt om mig!!!!!!!! Helt enkelt!!!!! Som det gjort fram till den 10:e september 2018!!!!

Och medan allt handlar om mig så är gullisen i en miljö där allt handlar om honom så idag är vi båda där vi ska vara.

Ändå något man blir lite varm i hjärtat av. ❤

Och just ja Jacob. Oki. Det har aldrig handlat om Jacob i det här hushållet så allt är precis som vanligt för honom (*det man inte vet mår man inte dåligt av*)

Nej, men då var man barnfri dårå!!!!

Oki. Var ett evigt tjat om sömn men än är inte det tjatet över!!!

Om jag ringde BVC igår ang. mitt barns sömn men fick ingen telefontid? Ja.

Om jag grina? Ja.

Om jag ringde BVC idag? Nej.

Om mitt barn sov helt okej inatt? Ja.

Om jag har sett hela serien Normala människor på SVT-play istället för att vila? Ja.

Om jag känt igen mig i 99.999% av inspelningsplatserna i Dublin i serien Normala människor? Ja.

Om jag har börjat planera att flytta hela familjen till Dublin? Kanske.

Om jag ångrade mig när jag insåg att det alltid är kallt och fuktigt inomhus? Ja.

Om jag och Jacob har barnvakt i två dygn för att vila upp oss (obs *CorOnA SaFE*): JAAAAAAAA!!!!!

Mitt i ångesten av att ens barns sömn suger, i utmattningen, bland inköpta tyngdtäcken som inte gjorde någon själva så glömmer man en sak.

Det finns en sak som alltid fungerar.

Och det är att be om hjälp.

Och det har vi gjort.

Om jag fick kraftig separationsångest när jag sa hejdå till mitt barn? JA.

Om jag umgåtts med Jacob trots att vi är barnfria? Nej.

Men det kanske jag gör imorgon!!!!!!!!!! Nu kan jag släppa Normala människor på SVT-play och återgå till det jag kan bäst.

*90 dAy fiANcE BABy*

Sen kan jag umgås med Jacob.

131 dagar senare: *mAmMisEn iN dA hOuSe*

*hallå allihopa*

*MamMiSen in Da hOuSe*

Jag är 100001111% en föräldrer som kallar sig själv för mammisen. Och sitt barn för gullisen!!! Det är den jag är och det STÅR jag för.

(Jacob har hittills inte namngett sig som pappisen men men. Vi är alla olika. ANTAR jag)

För övrigt så har jag väl inte super koll på vem jag är. Eller hur många hjärnceller jag har kvar. Om man säger så.

Mitt liv har den senaste tiden kretsat kring mitt barn och att sova ikapp. Amen ni vet som man gör! När man tar på sig ett livslångt ansvar!!! Över en annan människa!!! (Försöker inte bli överväldigad!!! Går sådär!!!)

Först kretsade allt kring amning även om jag inte ens var säker på att jag ville amma. Sen kretsade allt kring min bröstpump. Och att försöka känna sig någorlunda normal.

Här mådde man piss. Hehe.

Och PÅ det så skulle jag hålla min bebis vid liv???!!! Alltså förstår ni vilka krav???!!!

När sedan projekt amning och pumpning var klart så började min bebi…jag menar GULLISEN…sova sämre och sämre. Vissa perioder var helt okej. Men mina dagar bestod av att söva bebis och försöka följa sovscheman.

Och sedan kom helt plötsligt nya krav som typ att introducera mat och få ett barn att typ äta vanlig mat? Det var så himla kämpigt att jag nästan längtade tillbaka till min bröstpump (som jag egentligen hatade).

Det kändes som att jag misslyckades på så många plan. Amningen gick skit. Mitt barn sov sämst. Mitt barn gnällde vid matbordet och vägrade att äta mat. Skrek vid blöjbyten. Min energi var helt slut, hela tiden. Och på det gå upp flera grr per natt.

Jag var så bitter. Bitter över att inte få sova och att allt var så svårt. Och alla andra hade det så lätt. Eller inte lätt. Men typ mer koll på läget. Och jag, hade minst koll av alla.

…när det kändes som att alla andra tyckte att föräldraskapet blev lättare (oklart vilka alla andra är, men det är andra människor, som finns ngnstans!!!) så tyckte jag att föräldraskapet blev svårare och svårare. Och jag var nog för utmattad att söka hjälp.

MEN nu ska vi blicka framåt!!! Jag sökte hjälp och har prioriterat om så nu mår jag så mycket bättre. Mitt barn sover fortfarande inte jättebra. Typ många gånger “åh-vad-gör-jag-för-fel-vill-grina-dåligt” och “nu-köper-jag-ett-tyngdtäcke-för-barn-på apotea-för-899kr-och-du-kan-inte-stoppa-mig-Jacob-dåligt”. Och det är mycket som känns utmanande och som jag och Jacob får brottas med. Men jag känner ändå att gullisen är mitt barn och jag är gullisens mamma och att vi till 95% har det bra tillsammans. Vilket är bra nog. Jag förstår det nu.

Och nu är jag nog redo att hitta min lilla plats igen. Jag har inte skrivit ett enda ord på 131 dagar. Men jag sa precis till Jacob “nuuuuu börjar jag blogga igen” och han bah; “omg babe u R going go be a comedic star”.

Nej. Han fråga om jag orkade vara med under nattningen.

…och jag sa nej för jag har inte tid med att natta mitt barn. Jag ska ägna mig åt viktiga saker som att blogga och googla 90 day fiance – gifs.

Gullisen kmr att förstå. En dag förstår gullisen.

“En dag ska jag visa dig dom allra roligaste gifs:en från 90 day fiance, det lovar jag dig, och det kommer att vara en av de bästa dagarna i ditt liv”

Den gången jag födde barn (och det var ganska nice) (ändå) (det här är alltså en positiv förlossningsberättelse)

Hej.

Som några av er kanske vet så var jag inte jättesugen på att föda barn. Det verkade ju mest JOBBIGT och KRÄVANDE och man bah; *usch för krävande saker i livet*. Helst av allt ville jag ju gå på SPA. Jag ville ju bara gå på SPA – och sen få min bebis.

Men ärligt talat var det ganska kul att föda barn. Det är det absolut coolaste jag gjort. Tänk er känslan av att gå på världens bästa konsert. Fast på steroider. Och det gjorde svinont.

För även om det var MAGISKT så kan jag inte förneka att det gör jätteont.

Att föda barn.

Genom………………….en………….själv………

SKOJA.

MENA SÅKLART GENOM VAGINAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

*caUzE tHaTs HoW iT hApPeNed*

Nu till min förlossningsberättelse:

Allt började söndagen den 9:e september. Egentligen trodde jag att vattnet hade gått vid två tillfällen innan det. Men jag hade visst bara kissat på mig. Detta är något som blir viktigt senare i min berättelse. Så ha på minnet att jag var extremt inkontinent på slutet av graviditeten. Det blir viktigt sen!!! Lovar!!!

Hur som helst, den 9:e september vaknade jag på morgonen och var nästan taggad på att föda barn. Eller inte taggad, mest så liiite otaggad jag någonsin varit under graviditeten. Jag tände till och med ett doftljus, lyssnade på Joshua Radin och tänkte på min bebis och kände mig sååå *zen*.

Sedan bestämde jag mig för att städa. Och vid lunchtid, efter att ha skrubbat kaklet i badrummet i en kvart, så fick jag en liten, liten, liten värk. Det var typ som en förvärk.

Vid två-tre på eftermiddagen fortsatte värkarna att komma och nu gjorde dom lite ondare. Så då började jag att tänka att kanske, kanske, skulle något dra igång. Men det kunde vara dagar bort. Men av någon anledning duschade jag håret, ifall att. Vilket jag är sjukt tacksam för idag eftersom jag hade en supebra hårdag, bara timmar efter förlossningen

Bevis:

*sex timmar efter förlossningen* *bra hår – inga problem* *har duschat*

Vid klockan fem började det att göra ännu ondare och jag förstod att jag kanske typ skulle föda barn redan imorrn. Så jag började hantera smärtan med värmekudde och TENS (typ elstötar som ger smärtlindring) medan jag lyssnade på avslappningsspår från min förlossningskurs. TENS fungerade för mig då det gjorde att jag kunde slappna av och vila mellan värkarna. Vilket är superbra då det räcker med smärtan under värkarna, kan man ju tycka (hehe). Och just ja, Jacob kom hem och jag vräkte i mig pizza och chips (mycket tacksam för det) (mer tacksam för det än duschen) (ät så mycket ni kan innan ni trycker ut en bebis) (det gör skillnad).

Vid nio på kvällen så förstod jag att jag kommer att få åka in till förlossningen på morgonen men är samtidigt helt inställd på att jag måste sova hemma. Jag ringer då in till förlossningen för att kolla läget. Jag kan då komma in om jag vill men värkarna verkar inte vara tillräckligt långa och jag blir rekommenderad att ta alvedon.

Vilket hjälpte….

…INTE. Alltså rekommendationen att ta alvedon måste vara för att man typ ska ha något att göra. Det hjälper ju inte ens mot mensvärk?!

Vid 23 så inser jag att jag inte kommer få någon sömn alls. Samtidigt börjar det trycka på i rumpan (wtf?). Jag ringer in till förlossningen igen och vi får komma in på en koll. Kan ha varit att dom ville vara snälla då mina värkar inte var tillräckligt långa. Eller att jag jämrade “…….uhööööööö rumpan…..” och dom bah “hehehehe….hon kanske ska in nu…”.

Sedan åkte vi bil och ja……….att ha värkar samt ett tryck i rumpan var ju SÅDÄR. Hela bilfärden så råmade jag typ som en ko samtidigt som jag sa “tuuuuuungggggg”. Min förlossning hade förvånansvärt lite “exorcisten-feeling” men här var det ändå pyttelite “exorcisten-feeling”. Liksom “pre-exorcisten-feeling”. Men å andra sidan var det, det enda sättet jag kunde hantera värkarna och smärtan på, och det hjälpte verkligen så mitt tips är att råma som en ko. Som föder barn.

….och jag är superglad att jag och Jacob hade åkt in till förlossningen några dagar tidigare på grund av misstänkt vattenavgång (men som var mitt eget urin) (*if u remember*) eftersom man ska ladda ner någon jävla parkeringsapp för att parkera vid USÖ. Hade seriöst brutit ihop av att sitta och vänta på att Jacob ska ladda ner en app och lägga in betalningskort (plus lite till). Rekommenderar därmed att antingen kissa på sig så mycket att man misstänker tidig vattenavgång. Eller bara ladda ner den där parkeringsappen i förväg (nu när jag tänker efter räcker det absolut med att ladda ner appen. Du behöver inte kissa på dig!!! Du behöver inte göra båda!!!).

Vid midnatt (ganska exakt) kom vi fram till förlossningen . Och innan jag fortsätter vill jag bara nämna att förlossningen inte alls är som jag trodde. Det är tyst och mysigt och liksom…SPA:igt. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig innan men hmm…kanske…mer skrik….och typ födande kvinnor som sprang i koridoren och liksom ropade saker som “GÖR DET INTE!!! DET ÄR HEMSKT!!! UÖÖÖÖHHHHHHHHHHHHHHHHHH”. Jag hade alltså tänkt att det typ var som en zombiefilm i efterhand. Och lite som filmen Exorcisten (inkl. uppföljare).

…men det är ju tvärtemot det. Så nu vet ni det. Förlossningen är inte som en Zombiefilm. Eller som Exorcisten 1 eller Exorcisten 2 eller Exorcisten 3. Det är mer som ett SPA!!! LOVAR!!!

Hur som helst. Vi fick gå in i ett undersökningsrum och därifrån har jag ganska svaga minnen. Jag tror jag jämrade mig och typ sa saker som “jjjaaag behööööver laaaveeemanggg” och sedan kom en barnmorska in som tidigare i veckan luktat på mina kissiga bindor (på grund av misstänkt vattenavgång) (men som var mitt urin) (*if u remember*) (*igen*) och jag sa; “neeej inte duuu…uöööhhh” och hon trodde jag ville byta barnmorska men det ville jag ju inte. Jag ville ju bara inte bli hemskickad igen. Sedan undersökte hon mig och då får jag beskedet att jag är 5-6 centimeter öppen och min bebis är jättelångt ner och det är därför jag är bajsnödig typ hela tiden. Jag behövde alltså inget lavemang. Jag behövde ju bara föda barn!!! Vaginalt!!!!!! (man bah; *lätt som en plätt dårå, hehe*)

Och då jävlar var tillvaron inte så suddigt längre. Från och med den sekunden fick jag världens energi för jag bara visste att min kropp gjorde precis som den skulle och min bebis gjorde precis som han skulle och allt jag behövde göra var att ha en okej mental inställning.

Jag blev inskriven, satte på mig landstingets nättrosor och sjukhusskjorta (aldrig hoppat in i något så fort!!!!!!!! Jag var så taggad!!!!!!!).

Och jag bad Jacob ta en bild:

img_71465785680929354194645.jpg

Min barnmorska frågade om jag hade något förlossningsbrev och jag tog fram mitt brev som var TRE SIDOR REN ÅNGEST. Och nu tänker ni kanske, ah men tre sidor handskrivet är ju inte så mycket text.

DET VAR DATORSKRIVET I TIMES NEW ROMAN PT. 12!!!! TIMES NEW ROMAN PT.12!!!!

Min barnmorska förstod snabbt att mitt barn skulle födas innan hon läst klart brevet så hon rekommenderade mig att skippa för mycket bedövning eftersom jag ändå tyckte att trycket i rumpan var värst och det finns ingen bedövning mot just det (*hehe kul*). Och jag bah; “OKKEEJ”. Jag hade alltså valet att få bedövning om jag ville men jag var så otroligt taggad på att föda barn att jag bara gick med på allt min barnmorska rekommenderande. Har aldrig varit så medgörlig i hela mitt liv.

Så. Hon hjälpte mig med lustgasen och TENS och från typ halv ett på natten till halv tre/tre på natten så hanterade jag värkarna med lustgas och TENS. Ibland sittandes på en pilatesboll och ibland på en gåstol. Jag och Jacob var mest själva, förutom ibland, när barnmorskan kom in och kollade min bebis hjärtslag. Vid en tidpunkt så tänkte jag verkligen “åh, herregud, det här var ju inte alls så farligt?! Jag skulle typ kunna kolla på Love Island nu?!”. Men jag bad Jacob att sätta på Spotify istället. Vilket jag i efterhand är jätteglad för då det lite senare blev väldigt intensivt och ja, då kanske min bebis hade fötts till “SSSSMMSSSSSS” istället för Joshua Radin.

Under den här tiden tog vi också en bild:

img_6933

*föda barn* *inga problem* *ut kommer det*

…och sedan tog vi ingen mer bild då vattnet gick. Klockan 02.47 för att vara exakt. Och då JÄVLAR tryckte det på. Jacob tryckte på den röda knappen (efter jag jämrat “uöhhhhhhhhhhh tryck på den röda knappen Jacob, uööööhhhhh”) och min barnmorska kom in, undersökte mig och sa att jag var helt öppen. Jag krystade tre gånger och så var min bebis ute.

Hehehehe…nej….(*i mina drömmar*).

Jag fick börja med att provkrysta. Vilket jag aldrig hört talas om men jag fick alltså prova att krysta en stund för att se hur det gick. Och antingen var min bebis lite för högt upp eller så fick jag inte in tekniken eller så var det båda delarna. Jag tror det kanske var liiiiteeee min teknik för jag liksom krystade med öppen mun eftersom en tjej på YouTube hade sagt; “krysta med öppen mun och be till gud så kommer du inte spricka” (man ska alltså inte lita på ALLT som finns på YouTube?!). I efterhand så borde jag förstått att allt hon sa kanske inte var sant eftersom hon också rekommenderade att jag specifikt skulle be gud “att expandera min vagina så mycket som möjligt” och “gnägga som en häst medan jag krystade”. Men vad skulle jag gjort?! När man är i vecka 20 och börjar förstå att man ska föda barn så tar man ju fan till VAD SOM HELST!!!!! Jag var ju fucking desperat!!!

Mellan typ 3.30-05.00 fick jag i alla fall ligga på sidan och typ ta krystvärkarna utan att krysta. Det var liksom inte så att det var farligt om jag tryckte för mycket (tror jag, tänkte inte ens på det) och jag vrålade ju ändå i lustgasmasken så jag fick ju ingen kraft ändå (som hon på YouTube rekommenderade) (hehe). Här kan jag väl säga att värkarna SÖG. Det var ungefär som att bli omkastad av en våg om och om igen och kroppen liksom hade spasmer av värkarna. Men lustgasen tog ganska bra om man säger så, utan att jag var helt borta, så jag kunde ändå uppskatta hur mysigt det var, hur Jacob tryckte på min panna (han var en jättebra pann-tryckare) och att undersköterskan kom in och gav mig beröm och sa att jag var “helt retraherad” och jag som visste att “helt retraherad” betydde “du är typ super-mega-öppen” sa; “tihihihihhi tack” (fast det lät som “öhhuuuu…tack…..öuhhhhh”)

…och äntligen…vid fem på morgonen så sa min barnmorska att min bebis låg lite längre ner och jag kunde börja krysta aktivt igen. Jacob frågade då om han fick “gå på toa en snabbis” och jag som varit så himla medgörlig i fem timmar sa:

“NEJ. ABSOLUT INTE.”

Kl. 05.09 började jag att krysta aktivt. Och ni vet att man ibland hör “att föda barn är som att bajsa ut en vattenmelon”. Och det är nästan EXAKT så. Fast jag skulle vilja specifiera lite och säga att det är som att bajsa ut en squash. Eller en butternutpumpa.

Dvs – en sån här:

Skärmavbild 2019-01-06 kl. 10.40.00.png

Informativ referensbild tagen från Google

Så. Ni kan ju tänka er att trycka ut ett barn typ är ganska så “segt”. Så segt att tiden står stilla och att man hinner tänka att det kanske blir sugklocka. Men jag trodde ju att det skulle kännas som att jag gick av på mitten så jag hade aldrig panik. Och sedan kändes det lite som om min bebis liksom var gjord för mig. Vilket är det nästan alla barnmorskor säger till en förlossningsrädd gravid kvinna, typ; “din bebis är gjord för dig” och varje gång jag hörde det blev jag extremt provocerad (man bah; “VAD FAN VET DU OM MIN BEBIS, HEN KANSKE HAR ETT HUVUDOMFÅNG PÅ 50 CM???!!!). Men, det kändes verkligen som min bebis var gjord för mig, och allt jag behövde göra var att följa med min egen kropp och min bebis och våga trycka på. Även om det var jätteläskigt.

Så. Jag vågade. Vågade lite till. Min barnmorska bad mig hålla fast i handtag i sängen för att få mer kraft. Och sedan vågade jag lite till.

Helt plötligt, frågade barnmorskan om jag ville ta på huvudet. Vilket jag gjorde. Vilket är så himla sjukt och coolt! Man tror att det känns superkonstigt och kanske lite äckligt på något sätt. Men det var bara peppande och spännande. Liksom, hur ofta trycker man ut ett huvud mellan benen???!!!

(*inte tillräckligt ofta om ni frågar mig*) (*skoja) (*skoja inte*) (*hehe*).

Kort därefter så säger min barnmorska att jag inte ska trycka på nästa värk och då förstår jag att det typ bara är någon värk kvar. Medan mitt barn precis är vid “ring of fire” så flåsar jag för att inte trycka på. Och ja, det gör skitont. Men jag trodde att det skulle kännas som om jag skulle gå av på mitten (eller dö) (hade en jättebra attityd ang. att föda barn) så när det inte kändes så blev jag positivt överraskad och tänkte bara “gu’, det här var ju inte så farligt! Det känns inte som jag ska dö!!! (*bonus*). Men jag tror det också kändes okej på grund av att min barnmorska la varma handdukar mellan benen. Man tror inte att det gör sån skillnad men det gör det. Hann till och med tänka att det nästan är lite SPA:igt att föda barn. Typ så bra är varma handdukar mellan benen.

Vid nästa värk får jag trycka på igen och min bebis kommer ut. 05.36 för att vara exakt.

Sedan blev jag undersökt och sydd. Det som inte var så mysigt dock var att barnmorskan måste stoppa upp ett finger i baken för att kolla så allt är intakt. Vilket känns sådär när man precis fött barn. Men samtidigt är det tacksamt att någon kollar eftersom man en dag kommer att behöva gå på toa (så, ändå omtänksamt!!! Och nödvändigt!!!).

Och sen blev jag sydd. Vilket är konstigt eftersom man inte känner någon smärta (på grund av att man får bedövning) men man känner liksom att någon syr…i…en. Men eftersom man har en bebis på bröstet så bryr man sig inte så himla mycket. Man är bara så himla lättad att allting har gått bra och att man klarade det. Man är liksom upptagen med att känna sig så himla grym. Ärligt talat så blir jag hellre sydd efter en förlossning än typ lagar ett hål hos tandläkaren. Eller egentligen föder jag nog hellre barn överhuvudtaget än att lagar ett hål hos tandläkaren. Det är alltid sååå mycket sämre stämning när man lagar ett hål hos tandläkaren, än att när man föder barn. Liksom “ohhhhhhhhhhh……..du har visst inte borstat tänderna ordentligt….det var ju inte bra….” jämfört med “åååhhh du är så duktig? vill du ha lite äppeljuice under tiden? här är lite äppeljuice? Du är ju helt retraherad! Åh, vad duktig du är. Du är typ bäst i världen.”.

Amen ni fattar.

Sedan så bad en annan barnmorska mig att kissa (min barnmorska som varit med under hela förlossningen hade gjort klart sitt skift). Och jag försökte men det gick inte alls så jag sa; “heheheh…jag har väl inget i blåsan…” och hon sa; “heheh…jooo det tror jag”.

Kort därefter blev jag tappad på en halv liter urin.

Fortfarande bättre än tandläkaren dock.

Summerat:

Förlossningen:

  • kan vara kul (om allt går bra)
  • mycket positiv energi
  • generöst med positiv feedback
  • man får lustgas
  • man får en gullig bebis på slutet
  • gratis

Laga ett hål hos tandläkaren

  • tråkigt
  • mycket negativ energi
  • snålt med positiv feedback (bara personliga påhopp!!!)
  • man får oftast ingen lustgas
  • ingen bebis på slutet (antagligen inte ens ett jävla klistermärke efter man fyller 21??!!!)
  • dyrt

Så föd barn!!!! Det är kul!!! Mycket roligare än att gå till tandläkaren!!!

img_6935

Pusshej!/Tinis

ps. förstår att jag har en drömförlossning och att förlossningar kan vara piss och det får dom också vara ❤ alla som föder barn är bäst även om det suger eller är helt magiskt ❤ ds.