När revanschlusten äter upp dig inifrån då finns jag här för att hålla din hand.

Jag trodde inte att jag behövde revansch.

Tills jag fick det.

När glåpord byttes ut mot att jag var snygg, smart och rolig. Då insåg jag att revansch var det som fattades. Min självkänsla var som ett pussel, ett pussel som inte ens var halvfärdigt. Men varje gång jag fick revansch var det som om pusslet blev helt. Revanschen var som den magiska pusselbiten som var lösningen på allt. I alla fall ett tag.

Jag har träffat fler människor som är som mig. Som vill ha revansch. Som letar efter det. Fler personer som har gått i skolkorridorer med snus och tuggummi på väggarna och tänkt att det måste finnas något mer.

Något mer än det här.

Något mer än glåpord och fläckiga skolkorridorer. Fler personer som räknade ner dagarna till skolavslutningen. För då kanske livet kunde börja, på riktigt. Fler personer som har haft två liv; ett innan och ett efter skolavslutningen. Som vet hur det känns att vara levande men inte leva. Och från en dag till en annan känna hur blodet pulserar i ådrorna. Som om det aldrig hänt förut, även fast det har varit så hela tiden.

Som vet hur det känns när livet helt plötsligt sker, just nu, på riktigt.

Vi jobbar ibland hårdare än någon annan, för att på så vis bevisa att vi är värda nog. Värdefulla nog för att ha det vi har. Nej. Vi har inte saker, vi får saker. Vi får saker för att vi gör saker. Om vi arbetar hårt får vi det vi söker. Men arbetar vi inte tillräckligt hårt riskerar vi att bli en bluff. Och en bluff får ingenting.

Vi siktar högre och högre. När vi har nått ett mål så tänker vi genast längre fram. Vi tänker på hur vi ska komma framåt. Vi måste komma framåt och vi får absolut inte stanna. Vi vet dock inte vad som händer om vi en dag, helt plötsligt, tvärnitar.

Men vi vågar inte chansa heller.

Och vi blir nästan aldrig nöjda. När det inte går som vi tänker oss behandlar vi oss själva skitdåligt. Vi tänker på vilken himla bluff vi är. Att vi är dåliga och framförallt; att de som är anledningen till vår revanschlust kanske hade rätt, hela tiden.

När något går bra. När vi får känslan av revansch så dröjer det inte länge innan vi letar efter nästa revansch. Och nästa. Och nästa. För sekunden som känslan av revansch når oss är det som om allt som varit dåligt har blivit bra. Och man vill för alltid känna att något har blivit bra, tillslut.

Det blev bra tillslut. 

Känslan av revansch kan få en person att våga saker som hen aldrig vågat prova förut. Det kan skapa en drivkraft som inte går att köpas för pengar. En drivkraft som inte kan växa genom att gå på föreläsningar om motivation och framgång. Det är en drivkraft som bara når de som vet hur det känns att vara levande utan att leva. Som frågat sig själva om och om igen; “det måste finns något mer än det här”.

Men det är också så himla utmattande. Att aldrig bli nöjd. Att aldrig våga stanna. Att alltid leta efter något mer som driver en framåt.

Det tar tid att alltid förflytta sig framåt. Det tar energi. Ibland kanske det tär på relationer för man kan inte förflytta sig framåt konstant och samtidigt vårda en relation. Man vågar inte stanna och det man slutligen kommer fram till är att man måste prioritera att komma framåt. Man måste komma framåt, till varje pris.

Jag vill bara vara nöjd. Jag vill att livet ska stå stilla och att jag samtidigt ska känna mig tillfredsställd. Jag orkar inte leta mer. Jag orkar inte leta efter nästa revansch.

Och när jag väl stannar så tänker jag mest på en av de personer som är anledningen till att jag så himla gärna vill ha revansch. Jag tänker inte på hur jag kan bli snyggare, smartare och roligare.

Jag undrar om hen vet hur man ska vara snäll mot någon annan. Om hen kan känna empati.

Och tacksamheten sköljer över mig.

Kanske fick jag kämpa med min självbild i flera år. Men tanken av att en person vet mer om hur man ska göra en annan människa olycklig, än lycklig. Det är sorgligare.

Om ni vill ta revansch. Gör det. Använd drivkraften. Det kan få dig att göra saker du aldrig trodde att du skulle kunna göra. Nå mål som du alltid drömt om. Men revanschlusten kan äta upp dig inifrån och kom då ihåg att du inte behöver ta revansch. Det är okej att stanna.  Även om det känns som att marken kan rämna vilken sekund som helst. Och om det känns läskigt så kan jag stå bredvid dig och hålla din hand.

För jag har stannat. Och det känns helt okej.

DSC_0158

Advertisements

Vad man kan säga till sin idol (eller inte.) (jag vet väl inte!!!):

Hejhej!

Alltså denna månad har ju varit en jävla berg-och dalbana. Exempelvis har jag haft sjukt låga nivåer av typ seronotonin (eller vad FAN det heter).

Ibland har jag dock varit glad men det har typ gått över på en sekund och Jacob har bah;

“MEEEN VAD HAR HÄNT, DU VA JU GLAD NYSS????!!”

och jag bah;

tenor.gif

Men livet måste gå vidare! Man kan inte bara sitta och vänta på seronotoninet (eller vad FAN det heter) utan ibland måste man bara…leva.

Vilket jag gjorde igår eftersom jag gjorde något som jag har velat göra så himla länge.  Miranda Sings/Colleen Evans kom till Stockholm och jag fick 1. se showen 2. träffa henne! Jag fick alltså träffa en av mina idoler inom humor! Kanske kan jag nämna henne som min “humoristiska” idol men jag tror inte det går att använda det ordet – och om jag ska vara ärlig kan jag inte ens stava till seronFUCKINGtonin. Så, ja. Låt oss inte ta några fler risker helt enkelt.

Jag var självklart supernervös innan eftersom publiken skulle bestå av 15-åringar samt att jag skulle gå själv. Så nervös att jag bara ville lägga mig ner på marken och grina när jag cyklade till Örebro resecentrum för att ta bussen till Stockholm. I och för sig har jag inga som helst problem att bete mig som en tonåring (är verkligen superlätt för mig!). Men ändå. Träffa sin idol. HELT SJÄLV! Sedan var jag nervös över att det inte skulle bli som jag förväntade mig. Att det skulle vara stelt och inte alls personligt. Vilket skulle innebär att jag inte har någon inspirerande idol längre…OCH DÅ BLIR JU ALDRIG BOKEN KLAR OCH JÄVLAR DÅ SKITER SIG VÄL BLOGGEN OCKSÅ FASTÄN DEN TYP REDAN GJORT DET PGA INTE BLOGGAR LÄNGRE!!!!! GAAAAAHHHH!!!!!!!

Ni förstår. Jag riskerade att hamna i en personlig kris. 

Men som tur var gjorde jag inte det – för – showen var helt magisk! Meet and greet var också helt magisk! Det var personligt, intimt och fint på samma gång. Och varenda minut av föreställningen var rolig. Verkligen v.a.r.e.n.d.a minut. Hon bjöd på sig själv så himla mycket och det var bättre än vad jag någonsin kunde föreställa mig.

Och nu till det *alla* (dvs. ingen) undrar över. Vad sa jag till min idol? Till en person som inspirerat mig superlänge?

Jo, jag berättade att jag också hade utslag i hårbotten och hon bah; “NEEEJ HAAAR DU DET? DET HAR JU JAG MEEED” och jag bah; “JAA JAG VET DÄRFÖR JAG SÄGER DET. VI HAR UTSLAG I HÅRBOTTEN…TILLSAMMANS!”.

Och sedan tog vi tre kort tillsammans, varav ett ser ut såhär (på grund av att vi båda har utslag i hårbotten):

21743240_10159235808930621_33573727406373771_n.jpg

Nu funderar jag på att starta en facebookgrupp som heter “vi med utslag i hårbotten” med slogan “NEJ DET ÄR INTE MJÄLL. DET ÄR FUCKING UTSLAG I HÅRBOTTEN” och “NEJ. Head & Shoulders fungerar INTE. Sluta rekommendera Head & Shoulders! Det kommer aldrig hända, oki?!?!” .

Pusshej!

Tina

 

Allt jag behöver är lite positiv JÄVLA energi. (och 20 euro)

Tjo.

Jag och Jacob gick in till Torreviejas centrum igår och fann detta:

ETT NÖJESFÄLT!!!! MITT I STAN!!!!

Enda nackdelen är att Jacob är så himla, jag vet inte, negativ. Jacob skulle säga att han är “realist” men han sprider verkligen negativ energi när han säger saker som:

“Älskling spela inte för mycket nu”

“Det är jättesvårt att vinna på klo-maskiner”

“Jag tror den där åk-attraktionen är för små barn”

Och jag känner bara, han förstår verkligen ingenting! Självklart vinner man inget om man bara är negativ och inte vågar satsa!!! Herregud, alla vet ju att man måste satsa lite på nöjesfält för att vinna ett pris. Man kan bara inte spela en gång. Man måste ju spela massvis av gånger!

Jag menar. Om han bara var mer positiv kanske jag skulle vinna något i alla fall.

Typ om han istället sa saker som:

“Omggggg klo-maskin, du är ju bäst på det! Satsa älskling, här får du 10 euro, NEJ, 20, så mycket tror jag på dig!”

“…SJÄLVKLART äter vi sockervadd precis innan middagen, eller nej, ännu bättre, vi äter sockervadd till middag och så hänger vi på nöjesfältet HELA kvällen, och just det här är 20 euro till klo-maskinen”

“Bry dig inte om barnen vid radiobilarna, kör älskling! KÖR!!!!! Och just det, innan jag glömmer, här är 20 euro till klo-maskinen” (*kastar 20 euro åt mitt håll som jag fångar i luften medan jag åker radiobil i 10km/h*)

Jag säger inte att Jacob är anledningen till att jag inte vann något igår MEN allt jag önskar är lite positiv energi. Känslan av att någon tror på mig.

Och 20 euro att spendera på klo-maskiner.

Ni vet NORMALA saker som ALLA STABILA människor vill ha.

Pusshej/Tinis

Ut på tur aldrig sur (*not*)

Nu är jag i Spanien och jag har inte haft ett enda utbrott sen jag kom hit!

Hihi. Skoja.

Innan vi åkte hit bestämde vi oss för att hyra cyklar så vi skulle kunna, jag vet inte, typ cykla runt (vad annars?!!???). Jag såg fram emot att cykla längst stranden med Jacob. Under ett platt och perfekt cykelunderlag. Kanske skulle vi hålla handen. Säga fina saker till varann under tiden och bara glida runt. Jag menar det finns såååååå många uthyrningsställen för cyklar där vi är just nu. Hela området kring Alicante består typ av cyklar och människor som cyklar. Det finns ju liksom träningsresor hit för flera tusen för att få cykla i en hel vecka. Vem betalar tusentals kronor för något som är hemskt och jobbigt?!

Allt talar ju för att det är kul att cykla kring Alicante.

Men vet ni? DET ÄR DET INTE!!!!!! Cykla kring Alicante är djävulens påfynd. Det är ju JOBBIGT och BRANT och det känns som det är backar precis ÖVERALLT. För antagligen åker man hit och cyklar för det ska vara jobbigt??!!??!!!!!!

(*blä*)

(*tråkigt*)

Aja. Jag och Jacob bestämde oss spontant för att cykla 6-7 km enkelresa till den största stranden. En resa fylld av “en del utbrott”.

Om ni undrar vad “en del utbrott” innebär så är det följande:

⁃ mellan 5-10 utbrott inom en dag
⁃ ett utbrott måste innefatta könsord (annars gills det inte) (blanda gärna pga jämställdhet)
⁃ ett utbrott måste ske mitt i en uppförsbacke.
⁃ le ibland – men inte för länge. Då tror din kille att du typ är glad över att cykla i 30 grader celcius. (och det vill vi INTE).
⁃ 78% av utbrotten måste börja med “jag kommer ALDRIG att cykla till La Mata-stranden IGEN!”
⁃ 82% av utbrotten innehåller meningar som “hatar cyklar”, “hatar terrängen i Spanien” och “hatar att cykla i Spanien”.

Finns inga bilder på mig från vår cykeltur för jag var tjurig mest hela tiden och då fanns ingen möjlighet att ta någon bild just då. Men här är en bild på mig som togs för 10 min sen. Jag vet nu att min klänning åkte upp och att jag visade trosorna för alla som gick förbi. Jag vet det nu.

Pusshej/

Tinis

Saker jag gjort istället för att packa (och det är inte att gråta. skoja det är det.)

Hej.

Jag och Jacob ska åka till Spanien inom en snar framtid. Jag skulle egentligen ha packat under dagen men nu är klockan 12:31 och jag har inte kommit någonstans.

Bevis:

Istället har jag…

  • Gråtit över att jag och Jacob ska på solsemester och jag ska ha mens typ idag.

“JJJJAAAGGG VVVIVILLLLLLL IINNNTEEEE HHHAAA MMMENNSSSS IIIII TTORRRRREVVVVVVIEJJJJJAAAAAAA….UUUUUÄHHHH”

(Känns i efterhand väldigt legitimt att grina över. Vem fan vill ha mens på stranden i Spanien.)

  • Gått runt och gråtit över att jag har ont i magen och när Jacob har sagt saker som “ta en värktablett” eller “gå och lägg dig” så har jag sagt “dddetttt kommmmer innnteeee hjälllpaaaa ååhhh jjjaaagggg hhhhaaarrrrrr rrrreedddaaann tttagggittt eeeen tttabblettttt” 

(har egentligen inte tagit en värktablett vill bara ha en anledning och gråta ännu mer, dvs pga. smärta + Jacob tycker mer synd om mig då) (jag jag vet att jag är FUCKING DUM I HUVUDET MEN HUR FAN DU GÖRA OM DU HADE TUSEN HORMONER I SYSTEMET OCH DET KÄNNS NÅGON SITTER PÅ DIN LIVMODER SAMTIDIGT SOM DU VILL SKITA PÅ DIG???!!! DET ‘ÄR NOG MED ANLEDNINGAR FÖR ATT BETE SIG SOM EN PSYKOPAT!!!!!!!!! FAKTISKT!!!!!!)

  • Gråtit över att mitt schampoo och balsam är för stora för att ta med till Spanien eftersom jag alltid har med mig små reseförpackningar. Men eftersom jag inte har köpt nya reseförpackningar så har jag inga hemma och ja…. DET ÄR VÄRT ATT GRÅTA ÖVER!!!!! MAN BEHÖVER ALLTID RESEFÖRPACKNINGAR!!!!!!!!!!!! VARFÖR KÖPTE JAG INTE RESEFÖRPACKNINGAR???!!!!!!!!!!!! VARFÖR KÄNNS DET SOM HELA LIVET GÅR UNDER???!!! JA JUST DET HAR INGA RESEFÖRPACKNINGAR!!!!
  • Letat efter mina solkrämer och inte hittat dom. Gråtit igen och sagt saker som “mmmeeen jjjaagg hhhadeee pppackkkatt dommm sssååå ffffinntttttttt”
  • Hittat solkrämen. De låg nerslängda i en plastpåse från Åhlens (ej sponsrad men borde vara).
  • Frågat Jacob hur han står ut med mig (svar: “det gör jag bara”)
  • Frågat Jacob om jag är jobbig (svar: “fråga inte såna frågor”)
  • Frågat Jacob om han skulle vilja pröva vara mig en dag (svar: “ja, faktiskt, jag skulle vilja veta vad som pågår i din…….hjärna”)
  • Slutat gråta och sagt till Jacob att SJÄLVKLART ska han STÅ UT med mig för jag är “faktiskt inte så himla jobbig egentligen” och står han inte ut med mig är han faktiskt JÄVLIGT klen. (Svar: “ok”)
  • Skrivit det här blogginlägget.
  • Tagit det här fotot på eftersom jag vill se hur stabil jag såg ut (resultat: inte stabil)

Photo on 2017-08-16 at 12.22.jpg

Iaf. Hoppas verkligen jag lyckas skriva ihop någon blogginlägg när jag är mer stabil. Mitt mål är att minst ha 50% stabila inlägg i framtiden. Om inte det går, i alla fall 5%. Just nu är det på 3% ungefär. Tror jag.

Eller egentligen orkar jag inte bry mig. Om jag ska vara ärlig.

: D: D: D: D: D

Pusshej! ❤

Mitt rum år 2005 (som MTV’s Cribs FAST bättre)

Hej.

Alltid undrat hur mitt rum såg ut år 2005?

NI BEHÖVER INTE VÄNTA LÄNGRE!!!!!! FÖR JAG TOG ANTAGLIGEN KORT PÅ MITT RUM NÅGON GÅNG UNDER 2005!!!!!!!!

Låt oss gå igenom det.

1 . Min katt Cleo. Hon är dock i himlen nu (RIP<3)

2 . Ett oidentifierat rosa fluffigt objekt. Hoppas VERKLIGEN att det INTE var något form av klädesplagg (*plz lord*).

3 . En plastpåse från någon mindre klädbutik i Örebro. Kan precis ha varit på stan samma dag som kortet togs men kan också precis kommit hem från skolan och haft plastpåsen som en skolväska under dagen. Plastpåsar var ändå helt ok att ha som skolväska.

…här är min inofficiella rankning av plastpåsar som skolväskor:

Plats 1: plastpåse från en *cool* klädesbutik exempelvis Carlings eller WeSc

Plats 2: plastpåse från övrig klädesbutik i Örebro exempelvis H&M, Åhlens eller Indiska

Plats 3: plastpåse från ICA, Lidl eller Willys (OBS. egentligen inget alternativ!!!! Plastpåsar från matbutiker, usch!!!! Blä!!!)

4 . +  5. Troligtvis något form av skolmaterial. Typ en läxa. Min organisationsförmåga innan jag tog studenten var ej på topp. Allt fanns överallt.

6 . “typ bäddat” täcke som ej matchar någon som helst inredning i mitt rum. (notera också gärna det gråa överkastet som låg UNDER mitt täcke) (det här var på riktigt hur min säng såg ut 365 dagar om året)

7 .  Kuddar som ej matchar övrig inredning. För varför ha matchade kuddar när inget annat matchar i rummet???!!!!

8 . En fondvägg. För året var 2005 och hade man ingen fondvägg kunde man ju bara skita i alltihop!!!!!!!!! Skola!!! Jobb!!!! Livet!!!!

9 . Ett svart oidentifierbart objekt. Kan vara en bok?! Men vågar inte hoppas.

Ja, men det var väl det. Tänk att mitt rum såg ut såhär 365 dagar om året och jag har ändå ett helt normalt liv idag??!!!! Mina skolpapper var precis överallt men jag lyckades med att klara skolan??!! Livet???!! Inte för jag var någon Einstein men jag var ju ändå en fungerande individ (iaf lite) och jag är ju en fungerande individ nu (typ).

Herregud. Känner bara att dagens ungdom får så himla mycket skit.

Det är inte så att de som säger saker som “dagens ungdom är så himla osmarta/lata/osv” var nobelpristagare när de var 17. Varje gång jag ser en till debattartikel om hur det är unga människors fel att de inte har något jobb så kommer jag fan gå bärsärk!!!!!!!!!!

Eller i alla fall bli sekundärkränkt.

(har precis lärt mig det ordet)

Pusshej!

Tinis

 

 

 

Inte överens.

Hej.

Jag och Jacob har en ganska så bra kommunikation. Även när jag är ett vrak!!!!!!!!!!! (95.6% Jacobs förtjänst – 4.4% min förtjänst).

MEN. Det finns ett dilemma som vi inte har löst ännu.

Vi har inte samma läggdagstid.

Nä, för ANTAGLIGEN vill Jacob vara uppe efter 21:00 eftersom “det är så tidigt” och “vi har ju precis ätit middag”. Medan jag helst av allt vill sova innan 21:00, för varför inte?!?! Varför leva optimalt när man kan fucking sova???!!!!!!! Varför göra saker med sitt liv när man kan lägga sig innan klockan 21?!

hilarygif.gif

Jag när jag väntar på den dagen då Jacob lägger sig samtidigt som mig (dvs. aldrig) 

Iaf. Det här hände för två dagar sedan. 

Måndag 21:03

Jag: ….jag går nog och lägger mig nu…

Jacob (*spelar något tv-spel*): ….okej….jag gör inte….det….

Jag: …*spelar förtvivlad*…MEEEEN VARFÖR DÅÅÅÅÅÅ….det är ju kväll!!!! Du vill aldrig lägga dig samtidigt som mig!!!! Du är uppe HELA nätterna….som till du vet…KLOCKAN TJUGOTRE!!!

Jacob: mmen…….det är ju så ljuuuuuuust ute… *pekar på himlen som indikerar att det verkligen är allt annat än mörkt ute och solen knappt har gått ner*

Jag: ….meeeeeeen klockan är ju 21………….

Jacob: mmen….ser du inte?

Jag: …ser vadå?

Jacob:*pekar på lekplatsen utanför oss*… det är ju barn som leker. Det är ju barn som leker fortfarande på lekplatsen. Till och med små barn är uppe nu!!!

Jag: …MEN DE HAR JU SOMMARLOV!!!!!!!!

…och det är historien om hur jag vann min och Jacobs läggdags-diskussion och sedan dess har Jacob lagt sig klockan 21.

Nä.

Men vill fortfarande poängtera att barnen som just nu leker på lekplatsen (utanför mig)  har sommarlov och det har INTE jag.

Så därför ska jag sova nu.

Men jag ska inte be Jacob natta mig. För det finns faktiskt en gräns. En gräns som Jacob antagligen själv har skapat!!!!!!!!!!! GAHHHH!!!!!

…..ÅHHHHH….relationer. Det är inte lätt.  Tur att man är uthållig + hård som en sten.

Pusshej<3

Tinis