Idag är det den 31:a mars och jag sitter på ett tåg. Det kanske inte är så konstigt egentligen men jag kom precis på att jag vid ungefär samma tid, för två år sedan, satt på ett tåg mot Örebro.
Skillnaden då var att jag precis hade kommit hem från Tanzania.
För er som inte vet det redan var jag volontär i Tanzania i två månader. På ett barnhem som typ var en skola. Det var lärorikt, hjärtskärande, fint, hemskt, allt på samma gång.
För två år sedan hade jag nog inte någon aning om hur mycket arbete jag hade framför mig. Hur mycket jag skulle sakna barnen jag tog hand om. Hur många gånger jag skulle känna mig som brustet glas.
Det första året bestod bara av cykler. Brista i tusen bitar. Limma ihop mig själv. Brista i tusen bitar. Limma ihop mig själv.
Jag minns att jag gick runt och ruvade på alla små detaljer. När barnen jag tog hand om hade bild. Eller när dom hade rast. Jag vägrade glömma små detaljer. Jag var så rädd att jag skulle glömma alltihop då.
Men att inte släppa ifrån sig alla detaljer är så himla förrädiskt. Det höll fast mig i något vakuum. Det stoppade mig från att gå vidare.
Och nu? Ja. Jag vet inte när jag började gå vidare. Men nu är jag här och nu är jag bara tacksam för allt som jag fick vara med om. Låter så himla klyschigt. Jag är som inte tacksam för att saker i världen är så himla hemska. Att barnen som jag tog hand om inte kommer få det liv dom faktiskt förtjänar.
Men jag är tacksam att jag fick träffa barnen. Det är det jag är tacksam för.
För varje gång jag kommer hem och ser Jacob i soffan så kan jag ibland känna hur gränslös min kärlek är till honom. Och jag tror verkligen att jag inte skulle veta hur mycket jag verkligen kan älska. Hur mycket kapacitet min kärlek har, om jag inte träffade barnen på barnhemmet. Det var som om dom öppnade sitt hjärta till mig, på en gång. Och jag, jag öppnade mitt för dom. Vilket fick mig inse hur mycket plats jag har i hjärtat. Och det är först när man vet att man har obegränsat med plats i hjärtat som man kan älska gränslöst.
Jag brast ju på grund av att jag öppnade mitt hjärta. Vissa personer är värda att brista för. Och jag skulle brista för dom igen. Även om det känns som tusen nålar. Även om det skulle vara som att hoppa in i mörkt vatten.
Men kanske är det lätt att säga nu när jag mår bra. Men det spelar å andra sidan ingen roll för jag tänker älska gränslöst ändå. Och det är huvudsaken.
För barnen. De finaste människorna jag någonsin träffat.