År 2026 (eller: “mamma va’ med i Veckorevyn)

Idag är dagen vi alla har väntat på. Dagen då nya Veckorevyn är ute och jag är med på 2/3 sida.

….och om 10 år kanske det ser ut såhär.

År 2026:

Notis: Mini-Jacob: MJ och Mini-Tina: MT

Jag: OKEEEEJ kiddos, nu får ni släppa allt för mamma har något att visa er.

MT och MJ (kommer inspringandes): OKEJ!!! Vad vill du visa oss mamma?

Jag: ……DEN HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR.


MJ: Vad är det här mamma?

Jag: Det bästa som någonsin hänt mig förutom…er…såklart…..

MJ: ….men är inte det bästa…efter oss….att du träffat pappa?

MT: ….eller att han sa ja när du fråga ifall ni skulle förlova er?

MJ: ….eller att du fick köpa en ring med en diamant på 0.005 karat?

MT: …DU TJATAR JU ALLTID OM DEN DÄR RINGEN!!!

Jag: …ja….gah!!!! Men det är ju bra saker…alltihopa… men ville ju vänta med det bästa.

MJ: …men jag förstår inte mamma, vad är det?

Jag: …det är ju en tidning! 

MT och MJ: ….?

Jag: …av papper. Det är en tidning av papper. Kolla, det händer inget när man swipear på den. Man måste byta sida själv! Såhär.

*visar hur man byter sida på en Veckorevyn anno 2016*

MT: ….ojj…den måste ju va supergammal ju. 

MJ: …ja…..jättejättegammal. 

Jag (drabbas av akut ålderskris men försöker ändå att vara informativ): eh….inte såååå gammal….eh…i alla fall…kolla på sida 39 så får ni se!

MT och MJ: …MEN DET ÄR JU DU MAMMA! OCH PAPPA!!!!!!

Jag: JAG VET!!!! Mamma fria till pappa sedan fick hon va’ me’ i en tidning!

*mina barn ser på mig som jag vore det coolaste någonsin medan dom bläddrar igenom tidningen*

*två minuter senare*

MT:meeeeen Mini-Jacob…jag vill ju kolla!

MJ: men du har ju redan kollat en gång ju…….

MT: meeeeeeeeeeen vill ju kolla igeeeeen juuuuuuuuu!

*RITSCHHHHH*

MJ: Smart! Kolla vad du gjorde nu, nu förstörde du mammas tidning. MAMMA HON FÖRSTÖRDE DIN TIDNING!!!!!!!!

MT: ….men jag mena inte….förllått…

*UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ*

Jag: …ojdå…det var inte så bra kanske?

MT:*UUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ*…ffförrllåått…

MJ: …åååhh du ska alltid göra såhär, mamma, Mini-Tina gråter igen………varför gråter Mini-Tina alltid………varför är det såhär mamma, VARFÖR?

Jag (vänder mig till Mini-Jacob): men älskling, du vet ju redan det här. Du och pappa är trygga och stabila och jag och Mini-Tina är….roliga och…neurotiska.

MT: …mmammmmaaa…..vvaddd….ääärrrr….nnneeuuurrrrrottt…isssk…a.?

Jag (vänder mig till Mini-Tina): Älskling! Det är som du och jag!

MT: ….sssååå dddå mmmåste ddet vvara bbraaaa….

Jag: Precis älskling! Neurotisk är jättebra!

MT: …okkkk……

Jag (vänder mig till Mini-Jacob igen): …och trygg och stabil är också superbra! Tänk om alla i den här familjen bara var neurotiska och roliga?

MJ: ….du menar att alla i familjen vore som dig och Mini-Tina?

Jag: mmmm…

MJ: …hjälp

Jag: Precis.

*the end*

Anywho.

Köp den om du vill! Jacob ser “halvrädd” ut på bilden jag råka skicka in. Men som sagt. Tycker det ger en viss dimension ändå. Plus jag avslutad intervjun med “ohhhh inget blir annorlunda direkt, när man förlovat sig, diskar inte min gröttallrik annorlunda direkt;))”

Plus (igen) man får ett Bronzing Puder OCH VEM VILL EJ HA DET?! 

Pusshej!

Advertisements

Tina äter fin mat i Italien del.1 (eller “fuck da police”)

Hejhej! 

Jag och Jacob har fått några frågor om vi har ätit god mat i Italien. Och sanningen är att den har varit…

…*MeDiOKer*…

Gah! Hatar när det händer! Så fort man är Italien så ska man förvänta sig att all mat är superb. Det skapar ju världens press.

Nä. Nästa gång åker vi nog på all inclusive i typ Turkiet med riktigt dåliga recensioner på Tripadvisor. Så fort vi äter en måltid utan att bli matförgiftade kommer vi bli superlyckliga istället för att tänka på hur *MeDiOKer* maten är.

Jaja.

Vi kände att vi var tvungna att leverera något till nära och kära. Typ får berätta om EN måltid som var mer än “ok”. 

Sagt och gjort. Jag kollade upp restauranger inom en 5 km radie och hittade en restaurang som stack ut – Donna Orsola. Den hade suuuperbra recensioner (utan att vara för dyr) med rustik känsla och dom verkade odla vissa av ingredienserna själva. Jag är ingen expert på restauranger MEN har kollat på en säsong av “Chefs Table” på Netflix – och har lärt mig att när restauranger odlar det dom serverar, då är det bra.

Den enda lilla detaljen var att vi var tvungna att gå 2 km (går inga bussar här typ). Vilket inte är så farligt alls…om det nu inte är så att det är 2 km….i…

…UPPFÖRSBACKE!!!

Men som sagt. Jag och Jacob var beslutsamma. Om vi var tvungna att gå upp för ett 2 km högt berg (överdriver inte) för att äta en måltid som inte bara var “ok” (i Italien, som sagt hade jag vart på ett taskigt all inclusive i typ Turkiet hade jag bara vart nöjd med att inte bli matförgiftad). 

Så – vi gick upp för en 2 km lång backe…berg…whatevs. Tänkte först att Jacob skulle ta en bild när jag gick upp. Men jag släpade mig liksom igenom hela backen så detta är den enda bilden som existerar: 


*nIce VieW tHouGh* ;)))

Efter 30 minuter kom vi fram till en rustik by. Där vi bland annat hittade det här konstverket:


Älskar att det inte spelar någon roll var man är i världen. Örebro, Umeå, Stockholm, Dublin, “rustik by i Italien” – alltid finns den någon som känner att polisen ska bli “fucked”. Vi hör alla samman – på något sätt. Fin världen är ändå. 

Tillslut var vi framme och vi blev inte besvikna. Har ingen bild som visar utsidan men var fint och “rustikt”. 

Först fick vi vatten och bröd. Både vattnet och brödet var supergott (på riktigt). Kände seriöst att jag kunde nöja mig här. Brödet var purfärskt och hade inslag av rosmarin (tror jag).

*nöjd tjej*

Men såklart gjorde vi inte det och beställde in en anti-pasti-grej för två personer. 


…och OMG….så himla gott! 

Sedan beställde vi in huvudrätt vilket var en pasta till mig och en kötträtt till Jacob. Också supergott!!!! Var i himlen!!!!


Sedan tänkte vi att vi var färdiga där. Vi tänkte först ta en kaffe men sedan tänkte vi “orka”.

….MEN…så kom kocken in med typ små bakverks-grejer…”i väntan på notan” och vi bah “…two cappucinos plz…”


….och seeeen var vi klara. Den bästa matupplevelsen jag haft någonsin i Italien tror jag. Berättade också för kocken att vi gått två km (uppförsbacke) för att komma hit och hon bah: “OMG…THANK YOU!!!!”

Och jag bah: “Noooo thank uuu, now I can tell people I dont only eat medioker food u know…and also…FUCK DA POLICE…if u kno what I mean;)))”

Nä sa inte det men ville avsluta inlägget på ett snyggt sätt.

Just det. 250 kr blev det per person. Billigare än en fin italiensk restaurang i Sverige. Dyrare än Mcdonald’s. Om du vill ha ett glas vin/prosecco till maten blir det typ 40 kr extra.

Pusshej/

Tina aka. “Matrecensenten”

Sanningen bakom en autentisk (möjlig) Instagram-bild:

På en Gelateria någonstans i södra Italien:

Jag: …ta kort på mig nu när jag äter citronglass.

Jacob: oki, varför det?

Jag: …för det blir…KUL! Fattaru väl.

*äter sur glass*

*jacob tar kort*


Jacob: Men varför gör du dig till?

Jag: …VA?! Jag gör mig väl INTE till. Jag äter SUR glass. Herregud.

Jacob: men du ser ju aldrig ut såhär annars.

Jag: …nä, men då har du väl inte kollat på mig hela tiden för det är EXAKT så jag ser ut när jag äter sur glass…

Jacob: …ok….

Jag: ……vänta bara så kommer du se.

*tre minuter senare*

Jag: …KOLLA NUUUUUUUUUU…

Jacob: Vad ska jag kolla på?

Jag: Mig när jag äter schur glasch…kkolla…kkolla min min

Jacob: men nu gör du ju till dig igen.

Jag: Neeee, gjör jag inte allschhteee….

*tre minuter senare igen*

Jag: KOLLA NU DÅ ÄLSCHKLIINGGG!!! Nu gör jag mig inte till! Lovar!! Vischt ser det exakt ut som på bilden, visst gör det, det?

Jacob: Ja, du rör ju inte en min ju. 

Jag: …okkk…iiii….men förut gjorde jag det. 

Jacob: ok…

Jag: …du fattar ju….INGEENTING…

Annars har vi haft semester utan någon vidare dramatik FÖRUTOM att Jacob glömde ta med en strandhanduk till BÅDA oss två. Gah! Jag bah: “JAHA, nu får bara en bada med handduk då! BARA SÅ DU VET” och Jacob bah: “det är lugnt, jag kan självtorka” och jag blev så provocerad av hela situationen att jag bah vråla; “KAN DU JU INTE ALLSTE, fattaru väl!!!! MAN SJÄLVTORKAR INTE PÅ STRANDEN AV SOLEN!!! Man gör bara inte det!!”

Annars smärtfritt.

Pusshej!

Tinis

En annan historia.

Det finns några tillfällen i livet när man har flera vägar öppna på samma gång. Typ som när man tar studenten. Eller när man flyttar från en plats där man egentligen mår skitdåligt (och börja plugga). 

Några år senare är jag här igen. Massor av vägskäl öppnas och jag kan fokusera på vad jag helst vill göra. Okej, jag måste betala räkningar (etc.) men jag har ju ändå fler val än förut. 

För några dagar sedan var jag på Avion (köpcentrum, typ som Umeås Disneyland) (inte superstor stad) (gillar köpa saker också). Iaf. Jag kämpade med att förstå tvätta-händer-systemet vid toaletterna som antagligen var superkrångligt. Liksom fläkt, tvål och kranen var i fel ordning (och allt såg likadant ut). 

Hur som helst. Det här handlar inte om det utan vad som hände undertiden (en minut). För när jag stod där framför spegeln och försökte fatta hur fan jag skulle göra så kom det liksom. Vad jag helst av allt vill göra. 

Skriva.

Jag vill skriva. Jag vill bli superbra på att skriva.

Skriva.

Jag vill berätta fler historier. Kanske en dag vill jag berätta någon annans historia.

Skriva.

Kanske vill jag skriva en egen. Jag vet inte vad mitt mål är men jag visste att det var något. Kanske vet jag aldrig det. Allt jag vet är att jag bara vill göra det. 

Några dagar senare hittade jag mitt förra inlägg i utkastet. Hade helt glömt bort att jag orkade skriva om hela historien. Enda sedan jag startade bloggen visste jag att jag en dag skulle skriva om hur jag brände ett hål i en säng och fick sparken. Men ingen tidpunkt kändes rätt. Eller då var det bara jobbigt att få ner saker på ord. För varje mening så knöt det sig liksom i magen – exakt som det gjorde när mitt rum var fyllt med rök. 

Men så var inlägget där. Vilandes. Jag hade orkat mig igenom hela historien och där…var den. Framför mig. Och nu när jag tagit examen och är i ett vägskäl var det rätt tidpunkt på något sätt. Att berätta att även om allt går åt helvete, ordnar det sig. Att det blir bra oavsett. 

Så det var det jag gjorde. Och några dagar senare fick jag den här kommentaren av en läsare – Lina: 

“Det är så viktigt att komma ihåg de där tiderna när man bara ville ge upp, fast inte gjorde det! Tack för att du delar med dig!

Förra året var jag nyopererad cancerpatient, min farmor gick bort, min sambo blev arbetslös, CSN drog in mitt studiebidrag och vi var tvungna att flytta men fick ingen ny lägenhet. Det var lite jobbigt, minst sagt. 

Idag har vi båda jobb som vi trivs på, en fin lägenhet, jag är symptomfri och vi är nyförlovade. Så himla viktigt att komma ihåg att saker löser sig, för livet kommer gå åt helvete igen. Det är liksom sånt som händer.

Till alla som kämpar där ute; andas. Sängar börjar brinna och pojkvänner gör slut. Livet suger ibland, men det löser sig. Du fixar detta.”

Jag läste igenom kommentaren minst 10 gånger. Den är så rätt, fin och bra skriven. Nästan så jag vill ha den uppe på väggen.

Jag vet nog aldrig riktigt vad mitt mål är med det här. Men något jag hoppas på är att beröra andra,  precis som Lina berörde mig. 

Tack Lina. 

Pusshej!

Tina

ps. …OCH GRATTIS TILL FÖRLOVNINGEN!!! ❤ .Ds. 

Hur jag brände hål i en säng, fick sparken, flyttade till New York + fick löneförhöjning

Jag var 20 år och var au pair hos en familj mitt ute på landet i Simsbury, Connecticut. Staden kallades egentligen för “Simsboring” för typ ingenting hände där. Men jag hade valt en stad mitt i ingenstans för att det kändes som familjen var ganska okej. Jag tänkte att ganska okej var bra. Om man inte kräver för mycket blir saker och ting ganska okej – och det är bättre än att det är superdåligt.
Skärmavbild 2016-04-23 kl. 21.30.35.png

(Om någon undrar hur den taktiken fungerar så vill jag bara säga – dåligt. Man kan inte nöja sig med “okej” bara för att man är rädd för att om man önskar sig något bra så kanske något dåligt händer. Livet är skittråkigt med “bara okej”.)

Innan jag åkte till Simsbury för att arbeta som au pair, var jag fullkomligt livrädd för tre saker:

1. Att min kille (i Sverige) skulle göra slut med mig.

2. Att jag inte skulle trivas.

3. Att jag skulle genomgå en s.k. “Re-match” dvs. byta familj.

4. …eller ännu värre…FÅ SPARKEN!

5. Helt enkelt var jag rädd för att “fucka upp”.

Efter några veckor förstod jag nog inombords att jag inte trivdes i min nya familj. MEN NEJ! Jag skulle nöja mig med “okej” även om det inte alls var okej – det var aldrig okej. Men jag intalade mig själv i månader att jag skulle stå ut. Det är så man gör när man är fullkomligt rädd för saker som exempelvis att byta familj. Man lär sig leva med det dåliga helt enkelt. Det är ju tusen gånger värre att göra något man är fullkomligt livrädd för än att göra något som skulle få en att må bättre (igen – detta är ingen bra livstaktik).

…och angående att “inte fucka upp” så gick det väl….bra.

Kanske hade jag hunnit repa en bil. Men det hände ju inte på riktigt! Jag intalade mig själv bara att det var någon som kört in i den med en kundvagn. Det var ju inte jag. Eller okej det var jag MEN jag intalade mig själv att det inte var jag. Då kunde jag glömma den lilla incidenten.

Sedan var det ju också den där gången jag (på riktigt) råkade “snatta”. Jag råkade få med mig både en vit t-shirt och min egna topp som jag provade t-shirts med (var en grej då – inte sno saker – utan prova t-shirts med linne). Hur som helst. Jag lyckades manövra den lilla “råkade-snatta-krisen” så det löste ju sig! 

Och nu hade ju alltid hemskt jag någonsin kunde komma på hända. Herregud, jag var ju säker hela året nu! Vad mer kan hända än att repa en bil och nästan hamna i fängelse pga att “råka sno” någonting?! TYP INGENTING?!

Trodde jag.

Det var en kvav sensommardag i augusti. Jag lagade mat vid spisen, ni vet en gasolspis. Jag kokade pasta eller något. När jag skulle ta bort kastrullen från plattan använde jag en handduk för att inte bränna mig. Men samtidigt som jag skulle ta bort kastrullen från spisen så råkade handduken hamna under kastrullen och liksom…ta….eld.

5600.jpg

En praktisk bild över hur en handduk kan fatta eld när man kokar pasta.

Jag fick panik.

Fan, fan, fan. Jag visste att detta inte var bra. Jag stängde av spisen och skakade handduken så att den inte brann längre. Men jag visste att det här absolut, absolut, inte var bra. Jag visste inombords att jag inte orkade längre. Jag orkade inte göra något dumt och få utskällning igen. Jag orkade verkligen inte det.

Jag springer snabbt upp på mitt rum med den släckta handduken i ena handen. Jag hinner upp på rummet utan att någon ser, slänger handduken på sängen och går ut igen.

10 minuter senare går jag in i sovrummet…och där får jag möta något jag tror jag aldrig kommer att glömma.

Handduken var aldrig helt släckt. Det var två glödbitar på. Någonting måste det vara. Även om jag inte kände det i handen. Det “typ brinner” i min säng och det är rök i hela mitt sovrum. 

Det har gått snart åtta år. Sedan den kvava sensommardagen i augusti men jag kan fortfarande se röken framför mig. Jag kan fortfarande känna paniken i bröstet. Jag kan fortfarande känna hur hjärtat slog sekunden jag insåg vad som hänt.

…och om någon undrar vad man tänker om man är au pair och inser att det är rök i hela ens rum, låt mig förklara:

  1. Det här är inte bra. (Svar: Det var det inte.)
  2. Detta kommer att “fucka upp” mig en dag (Svar: Det kommer det.)
  3. Jag kommer att få sparken (Svar: Det fick jag).

Jag behöver inte gå på detaljer. Jag fick sparken. Inte nog med det. Min värdmamma
rekommenderande min agentur att aldrig någonsin hjälpa mig att få ett nytt au pair jobb igen. Samtidigt visste jag inombords att min kille (då) ville göra slut med mig (sköt dock strategiskt upp det i flera veckor). 

Inom loppet av två veckor var jag alltså:

  1. “typ dumpad” (min kille ville dumpa mig – men jag vägrade bli dumpad på grund av resterande punkter i den här listan)
  2. Gjort min största “fuck upp” i mitt liv någonsin. Det vill säga bränna hål i en säng.
  3. Fått sparken + fått indikationer på att jag aldrig någonsin skulle få jobb som au pair igen.
  4. Hade 15 000 minus på kontot (Detta var bara ett fel av Handelsbanken. Men ändå. Det hände).

Allt jag var fullkomligt livrädd för innan jag åkte till USA hände. Att min kille jag var dödskär i skulle göra slut med mig. Att jag skulle göra “en riktig fuck-up” (tror bränna hål i en säng räknas till det). Att jag skulle få sparken.

Jag hade misslyckats i precis allt som betydde något för mig just då. Jag levde som i en limbo. Utan att veta någonting. Allt jag egentligen ville var att ge upp. Jag tror  jag var en hårsmån från att göra det.

Men jag gjorde de inte. Jag gav inte upp. När jag tänker på det idag, åtta år senare, kan jag inte förstå hur det gick till exakt. Det bara gick till. 

Kanske var det mamma som peppade mig trots att jag misslyckats totalt. Eller au pair kompisar som hjälpte mig när jag knappt hade någonting. Kanske var det faktumet att “ge upp” var ett alternativ. Ge upp är inte lika attraktivt när man liksom får ge upp om man vill. 

Jag hade liksom inget att förlora. Jag hade ju redan fått möta precis allt jag var livrädd för innan jag åkte till USA. Jag kunde lika gärna bara försöka.

Så det var det jag gjorde. När agenturen gick med på att låta mig få vara kvar i USA så länge jag skrev ett långt och detaljerat brev om vad jag gjort – skrev jag det bästa brevet jag någonsin kunde komma på (att se kändisar tala ut i Oprah sen jag var tolv hjälpte!).

Och därifrån började telefonen ringa. Vissa familjer tackade nej (ville ej ha en au pair som brände hål i sängar). Eller okej. Alla tackade nej. Men “alla” var typ två familjer och ena värdmamman lät som en seriemördare så känner rent spontant i efterhand att det inte räknandes.

Anywho.

Telefonen ringde en tredje gång. Det var en familj i New York. Efter några minuter med mamman i familjen så insåg jag att jag på något sätt var avslappnad. Jag hade inte vart avslappnad på flera månader. Jag visste knappt hur det kändes att vara avslappnad längre. Jag hade ju liksom gått på nålar i fyra månaders tid. Sedan kom frågan:

“so…why are you in re-match… I read something about a…houshold accident…”

“…well….eh…it started with a stove…”

Sedan berättar jag historien igen. Om spisen. Om handduken. Om handduken som inte var släckt fast jag trodde den var släckt. Om ett brännhålet i sängen.

Det blev tyst. Det kändes som flera minuter men kanske varade det bara i några sekunder.

“hmmm..ok…and you think you will ever du it again?”

“..eh..NO…I mean…ABSOLUTELY NO…. I swear no fires in the bed…eh….”

“..well…then I guess its fine….”

En dag senare fick jag jobbet. Tre dagar senare åkte jag till New York. Fem dagar senare insåg jag att jag fått ett jobb där jag 1. jobbar mindre, 2. får bättre betalt, 3. trivs bättre.

…så ja. Det var den historien. Historien om hur jag brände ett hål i en säng, fick sparken, flyttade till New York och fick en löneförhöjning – allt på fyra veckor.

Just det. Vi gjorde slut också. Jag och killen gjorde slut.

Men det är också historien om den gången jag inte gav upp – fastän jag lika gärna kunde ha gjort det.

Jag tror det också är därför jag berättar det här just nu. Jag tror jag behöver det på något sätt. Behöver inse att när allt går åt helvete så ger jag inte upp.

Jag är så himla fokuserad ibland på att inte göra fel. Det är som om allt jag minns från dom där fyra veckorna är hur röken stack i ögonen när jag öppnade min sovrumsdörr, den där kvava sensommardagen i augusti. När jag egentligen behöver minnas något annat – att jag aldrig gav upp. Oavsett hur tufft det var.  Att i mig finns någon som inte ger upp. Som klarar sig när allting går åt helvete. Hon finns därinne.

Jag behöver nog bara förstå det mer.

Pusshej!

Tinis

“Gillar ej fina byggnader – bara som fotobakgrund” – en blogg

Hey u guys.

Jag har slagit coupon-queen rekord då jag har hittat den billigaste resan…NÅGONSIN!!!!!!!

Hit:

Skärmavbild 2016-06-01 kl. 20.46.46.png

Yes. Jag och Jacob ska till Italien! Om en vecka! Åh, Jacob kan ta fina bilder på mig, och sen så kan jag läsa massvis med böcker och hitta mig själv…och jag blir superutvilad….men vill ändå reseblogga varje dag…åååhhhh så kan vi förlov…..

Nej, just det. Det har vi ju redan gjort förra semestern. Gah! Hatar när det händer. Man åker till en romantisk plats och tänker att man kommer att förlova sig men så har man redan gjort det.

Och det mest livsavgörande vi har att göra (som är kvar) är ju SUPERDYRT:

  1. Ha barn – SUPERDYRT (göra barn ej dyrt men tänker långsiktigt)
  2. Gifta sig – SUPERDYRT (om man vill ha en fin tårta + isstatyer + fin klänning – och det vill jag)
  3. Köpa lägenhet- SUPERDYRT

Jaja. Blir vi ett förlovat par i 100 år utan barn och boendes i tält är det ju helt okej! Såg en kille på Outsiders nyligen som älskade att bo i skogen och verkade må super. Blev lite dålig stämning bakom kameran när han började typ “älska” med skogen. Men ja! Det går nog bra.

Till något annat. Jacob frågade mig om det fanns något speciellt att göra, dit vi ska. Det finns det inte. Eller alltså det finns sol – och bad – men sedan finns det mest fina byggnader.

“……mmm…älskling…man kan sola…och…bada…och det finns SUUUPERFINAAA byggnader…”

“…men du hatar ju att kolla på byggnader”

“…mjaeeeeeee”

“…när vi var i Italien sist så gick du ju bara runt och sura när vi ville typ ens kolla på en kyrka, du tycker ju det är skittråkigt….”

“…MEN DET BLI JU EN ASFIN BAKGRUND NÄR DU TAR BILDER PÅ MIG!!!!!!!!! FATTARU VÄL!!!”

..wihooooooo det här blir kul…..

….för mig;)))))))))))))))))

Nej, nu ska jag börja planera min packning. Det första som står på listan är min bikini, min finaste klänning och mina spanx. Mer behöver man inte.

Skärmavbild 2016-06-01 kl. 21.15.45

Men först – examen.

*toodles*

Tinis