När revanschlusten äter upp dig inifrån då finns jag här för att hålla din hand.

Jag trodde inte att jag behövde revansch.

Tills jag fick det.

När glåpord byttes ut mot att jag var snygg, smart och rolig. Då insåg jag att revansch var det som fattades. Min självkänsla var som ett pussel, ett pussel som inte ens var halvfärdigt. Men varje gång jag fick revansch var det som om pusslet blev helt. Revanschen var som den magiska pusselbiten som var lösningen på allt. I alla fall ett tag.

Jag har träffat fler människor som är som mig. Som vill ha revansch. Som letar efter det. Fler personer som har gått i skolkorridorer med snus och tuggummi på väggarna och tänkt att det måste finnas något mer.

Något mer än det här.

Något mer än glåpord och fläckiga skolkorridorer. Fler personer som räknade ner dagarna till skolavslutningen. För då kanske livet kunde börja, på riktigt. Fler personer som har haft två liv; ett innan och ett efter skolavslutningen. Som vet hur det känns att vara levande men inte leva. Och från en dag till en annan känna hur blodet pulserar i ådrorna. Som om det aldrig hänt förut, även fast det har varit så hela tiden.

Som vet hur det känns när livet helt plötsligt sker, just nu, på riktigt.

Vi jobbar ibland hårdare än någon annan, för att på så vis bevisa att vi är värda nog. Värdefulla nog för att ha det vi har. Nej. Vi har inte saker, vi får saker. Vi får saker för att vi gör saker. Om vi arbetar hårt får vi det vi söker. Men arbetar vi inte tillräckligt hårt riskerar vi att bli en bluff. Och en bluff får ingenting.

Vi siktar högre och högre. När vi har nått ett mål så tänker vi genast längre fram. Vi tänker på hur vi ska komma framåt. Vi måste komma framåt och vi får absolut inte stanna. Vi vet dock inte vad som händer om vi en dag, helt plötsligt, tvärnitar.

Men vi vågar inte chansa heller.

Och vi blir nästan aldrig nöjda. När det inte går som vi tänker oss behandlar vi oss själva skitdåligt. Vi tänker på vilken himla bluff vi är. Att vi är dåliga och framförallt; att de som är anledningen till vår revanschlust kanske hade rätt, hela tiden.

När något går bra. När vi får känslan av revansch så dröjer det inte länge innan vi letar efter nästa revansch. Och nästa. Och nästa. För sekunden som känslan av revansch når oss är det som om allt som varit dåligt har blivit bra. Och man vill för alltid känna att något har blivit bra, tillslut.

Det blev bra tillslut. 

Känslan av revansch kan få en person att våga saker som hen aldrig vågat prova förut. Det kan skapa en drivkraft som inte går att köpas för pengar. En drivkraft som inte kan växa genom att gå på föreläsningar om motivation och framgång. Det är en drivkraft som bara når de som vet hur det känns att vara levande utan att leva. Som frågat sig själva om och om igen; “det måste finns något mer än det här”.

Men det är också så himla utmattande. Att aldrig bli nöjd. Att aldrig våga stanna. Att alltid leta efter något mer som driver en framåt.

Det tar tid att alltid förflytta sig framåt. Det tar energi. Ibland kanske det tär på relationer för man kan inte förflytta sig framåt konstant och samtidigt vårda en relation. Man vågar inte stanna och det man slutligen kommer fram till är att man måste prioritera att komma framåt. Man måste komma framåt, till varje pris.

Jag vill bara vara nöjd. Jag vill att livet ska stå stilla och att jag samtidigt ska känna mig tillfredsställd. Jag orkar inte leta mer. Jag orkar inte leta efter nästa revansch.

Och när jag väl stannar så tänker jag mest på en av de personer som är anledningen till att jag så himla gärna vill ha revansch. Jag tänker inte på hur jag kan bli snyggare, smartare och roligare.

Jag undrar om hen vet hur man ska vara snäll mot någon annan. Om hen kan känna empati.

Och tacksamheten sköljer över mig.

Kanske fick jag kämpa med min självbild i flera år. Men tanken av att en person vet mer om hur man ska göra en annan människa olycklig, än lycklig. Det är sorgligare.

Om ni vill ta revansch. Gör det. Använd drivkraften. Det kan få dig att göra saker du aldrig trodde att du skulle kunna göra. Nå mål som du alltid drömt om. Men revanschlusten kan äta upp dig inifrån och kom då ihåg att du inte behöver ta revansch. Det är okej att stanna.  Även om det känns som att marken kan rämna vilken sekund som helst. Och om det känns läskigt så kan jag stå bredvid dig och hålla din hand.

För jag har stannat. Och det känns helt okej.

DSC_0158

Advertisements