Hejhej!

Alltså denna månad har ju varit en jävla berg-och dalbana. Exempelvis har jag haft sjukt låga nivåer av typ seronotonin (eller vad FAN det heter).

Ibland har jag dock varit glad men det har typ gått över på en sekund och Jacob har bah;

“MEEEN VAD HAR HÄNT, DU VA JU GLAD NYSS????!!”

och jag bah;

Men livet måste gå vidare! Man kan inte bara sitta och vänta på seronotoninet (eller vad FAN det heter) utan ibland måste man bara…leva.

Vilket jag gjorde igår eftersom jag gjorde något som jag har velat göra så himla länge.  Miranda Sings/Colleen Evans kom till Stockholm och jag fick 1. se showen 2. träffa henne! Jag fick alltså träffa en av mina idoler inom humor! Kanske kan jag nämna henne som min “humoristiska” idol men jag tror inte det går att använda det ordet – och om jag ska vara ärlig kan jag inte ens stava till seronFUCKINGtonin. Så, ja. Låt oss inte ta några fler risker helt enkelt.

Jag var självklart supernervös innan eftersom publiken skulle bestå av 15-åringar samt att jag skulle gå själv. Så nervös att jag bara ville lägga mig ner på marken och grina när jag cyklade till Örebro resecentrum för att ta bussen till Stockholm. I och för sig har jag inga som helst problem att bete mig som en tonåring (är verkligen superlätt för mig!). Men ändå. Träffa sin idol. HELT SJÄLV! Sedan var jag nervös över att det inte skulle bli som jag förväntade mig. Att det skulle vara stelt och inte alls personligt. Vilket skulle innebär att jag inte har någon inspirerande idol längre…OCH DÅ BLIR JU ALDRIG BOKEN KLAR OCH JÄVLAR DÅ SKITER SIG VÄL BLOGGEN OCKSÅ FASTÄN DEN TYP REDAN GJORT DET PGA INTE BLOGGAR LÄNGRE!!!!! GAAAAAHHHH!!!!!!!

Ni förstår. Jag riskerade att hamna i en personlig kris. 

Men som tur var gjorde jag inte det – för – showen var helt magisk! Meet and greet var också helt magisk! Det var personligt, intimt och fint på samma gång. Och varenda minut av föreställningen var rolig. Verkligen v.a.r.e.n.d.a minut. Hon bjöd på sig själv så himla mycket och det var bättre än vad jag någonsin kunde föreställa mig.

Och nu till det *alla* (dvs. ingen) undrar över. Vad sa jag till min idol? Till en person som inspirerat mig superlänge?

Jo, jag berättade att jag också hade utslag i hårbotten och hon bah; “NEEEJ HAAAR DU DET? DET HAR JU JAG MEEED” och jag bah; “JAA JAG VET DÄRFÖR JAG SÄGER DET. VI HAR UTSLAG I HÅRBOTTEN…TILLSAMMANS!”.

Och sedan tog vi tre kort tillsammans, varav ett ser ut såhär (på grund av att vi båda har utslag i hårbotten):

Nu funderar jag på att starta en facebookgrupp som heter “vi med utslag i hårbotten” med slogan “NEJ DET ÄR INTE MJÄLL. DET ÄR FUCKING UTSLAG I HÅRBOTTEN” och “NEJ. Head & Shoulders fungerar INTE. Sluta rekommendera Head & Shoulders! Det kommer aldrig hända, oki?!?!” .

Pusshej!

Tina