Jag städar min sida av sängen innan jag går till skolan aka “samlar ihop alla kläder på golvet i famnen och slänger in i garderoben”:

Jacob (sitter vid sängkanten och ser mig samla ihop alla kläder på golvet i famnen och slänga in det i garderoben): … när vi får barn ska vi  nog lära våra barn att inte göra sådär.

Jag: Ok, men då får du göra det. Det är blir din grej! Jag kommer inte klara av det, antagligen!

Jacob: Ok…

Jag: Men jag kan lära vår barn andra saker. Som att…mmmm…som att…. ööh….som att….vänta… jag kommer på snart.

10 minuter senare:

Jag (precis innan jag ska gå): Ja, nu vet jag vad jag ska lära dom! Våra framtida barn alltså.

Jacob: Vadå?

Jag: …att aldrig ta den KRÅNGLIGA vägen som dig älskling! Typ som att slänga in alla kläder i en hög istället för att krångla och spendera en massa tid på att vika alla kläder innan. Det, älskling…det ska jag lära våra framtida barn.

Jacob: …

Jag: …sedan kanske jag kan lära mina barn att vara roliga och söta, det kommer man nog långt på!

Jacob: …

Jag: Nu ska jag gå! Ses sen! Puss!

…hehe, det där gick…ju…smärtfritt…

*spolar fram bandet lite*

10 år senare (vid frukostbordet)

 Jag: Okej, barn nu så är det såhär att det är lite stökigt på era rum. Det är ju kläder överallt, vad gör vi?

Barn 1: Jag vet! Vi samlar alla kläder på golvet i en enda stor hög…

Barn 2: … och så tar vi upp klädhögen i famnen, öppnar garderoben och bara slänger in det i garderoben!

Jag: EXAKT! Varför gör vi det?

Barn 1 och 2 (i kör): För att det går mycket snabbare mamma! Och ingen märker att det är stökigt i garderoben för garderobsdörren är ändå stängd.

Jag: Precis!

Barn 1: …men pappa säger dock alltid att det är bra om det är ordning i garderoben, han säger alltid att det är bra att vika alla kläder innan man lägger det i garderoben…

Jag: Men… varför gör han det då? Kom ihåg vad vi har pratat om…

Barn 1:: FÖR HAN GILLAR ATT TA DEN KRÅNGLIGA VÄGEN!!!! Men det tar en massa tid och då har vi inte lika mycket tid för att kolla nail tutorials på YouTube…

Barn 2: …och va’ roliga mamma! Du säger alltid att vi ska vara roliga, det har vi inte tid med om vi ska hålla på att vika en massa kläder innan vi lägger det i garderoben ju.

Jag: Ja, precis. Åh, ni är verkligen mina ungar, ni förstår mig precis.

Barn 1: … mamma…förresten, jag tror jag tappade en gurkbit på golvet, vad ska jag göra?

Jag: Men vi har ju gått igenom det här, tänk dig att jag är borta och pappa sitter vid frukostbordet istället? Vad gör du då? TÄNK! Vi har gått igenom det här massa gånger, jag vet att du kan. Kom igen.

Barn 1: …hmm…….eh… hmmm…jj…aa, nu vet jag!

Jag: ...ja?

Barn 1: Jag säger till pappa “JAAAG TAAAR DET SEEEN!”, innan han hinner reagera på att jag har tappat gurkbiten…och…öh… sedan väntar jag tills han glömmer bort att jag ens tappat gurkbiten så jag slipper ta upp den ALLS!

Jag: För att…?

Barn 1 och 2 (i kör): …DET ÄR DEN LÄTTA VÄGEN!!!!

Jag: 

Pusshej/Tina

Hej!

Just nu är bloggen lite hoppig! Ibland går det upp, ibland ner. Men mitt liv är lite hoppigt just nu, så då får det vara lite såhär. Min mammas kompis skrev till mig att livet är som en dans på rosor, ibland på bladen, ibland på taggarna. Just nu studsar jag på ett blad, landar på en tagg, studsar på ett blad och landar på en tagg. Ibland behöver jag lite hjälp med att resa mig upp, ibland klarar jag mig själv.

Men det är ju okej! Livet är ju såhär!

*ThiS iS my LifE, TaKe It oR LeAvE iT*

…åh, gud, fick en flashback nu att jag säkert har använt det här citatet i min lunarprofil tillsammans med “BITCH – Babe In Total Control of Herself”.

Men…nog om det. Jag tänkte att ni kunde sätta er ner, ta ett glas vin, luta er tillbaka, läsa det här och tänka på att det här är…mitt liv.

Konversation. 1: På Jobbet

Jobbarkompis: Jag tänkte på dig igår!

Jag: Ok….

Jobbarkompis: Ja, jag såg någon ny serie på tv, det hette coupon queens, vet du om det?

Jag: Hehe ja, det om mammorna som har massor av kuponger och är helt besatta och typ använder kupongerna så mycket att de nästan går plus?

Jobbarkompis: Ja, det gick i alla fall på tv och det påminde om dig.

Jag: Hehehe….ok…

Några anledningar varför jag eventuellt associeras som “coupon queen” på jobbet:

1. Att jag kanske, kanske, kanske har nämnt H&M-gate* för några av mina jobbarkompisar.

2. Att jag vid några tillfällen har köpt “två Happy Meal till priset av en” med restaurangchansen för “man får ju en helt måltid för 32 kronor och det är ju typ som en buffé, OCH om man beställer nuggets istället för hamburgare, får man ju en dipsås också! SAMT DUBBLA LEKSAKER?!”

3. Att jag förra sommaren (efter att ha insett att Lidl var utanför vårt jobb och delade ut “goodie bags” med gratis mat) sprang ut till parkeringen och sa att jag behövde minst 10 påsar…när det bara vara åtta som jobbad på min avdelning den dagen. Plus att jag fick torrvarorna ingen ville ha som följde med i påsen.

Hade dock två kilo pasta hemma som räckte superlänge, så….. just…say’in…..

2. Konversation. 2: Hemma

Evelina: Ska du med på Bar Move på lördag?

Jag: JAAAAA, ÅÅÅÅH VAD KUUUUUL!

Evelina: Bra! Kul att du ska med!

Jag: Ja, men låter ju JÄTTEKUL?!

Evelina: mm…det är en blandning mellan typ balett och yoga.

Jag: ?

Evelina: …och det är vid tre på lördag!

Jag: Va…sskka…vi… träna?

Evelina: Ja… alltså det är ett träningspass vi ska på.

Jag: Jaha… jag trodde vi skulle på någon bar….och gå ut…men det kan vi ju också…göra…. träna….alltså….

Åh, gud, HATAR  när man tackar jag till något, tror att man ska ut och ta ett glas vin så ska man i själva verket TRÄNA?

Men det gick bra. Det var kul. Gick garanterat bättre än gången jag skulle fixa H&M kuponger till mig och Jacob, hehe. Även om man numera är känd som en “coupon queen” på jobbet.

(mycket har gått bättre än H&M-gate*, men alltid bra med en låg ribba)

Pusshej!

Tina

*H&M-gate, den gången jag fick Jacob att skänka kläder till H&M så vi kunde få massor av kuponger och bli rika. Vilket vi inte blev för att de “typ” var värdelösa” (länk)

Hejhej!

Det hände så mycket i Tanzania, hela tiden, att jag liksom glömde bort att skriva om vardagliga detaljer.

Som den gången jag trodde att jag hade tappat min väska som jag brukade ta med till barnhemmet (som innehöll nytvättade kläder, vilket var typ alla kläder jag ägde i Tanzania) i “kollektivtrafiken” a.k.a “Dala-Dala”. Låt oss säga såhär, det som försvinner i en Dala Dala, kommer aldrig någonsin tillbaka.

…och låt oss också säga att jag…eventuellt hamnade i ett… “litet panic-mode”.

Händelseförlopp:

1. Jag inser att min väska är borta när jag sitter i lodgens restaurangdel. Hela jag blir typ helt iskall. Jag reser mig upp, säger “eh…be…right…back” och börjar springa. Till min bungalow, som om världen gick under (vilket den typ gjorde!!! om jag ska vara ärlig!!!)

2. Jag springer in i bungalowen. Väskan är inte där. Hittar ingenting förutom typ en t-shirt. Inser att resten av kläderna är i väskan som är borta. Börjar nästan gråta.

3. Jag springer över området igen (detta är ett återkommande tema).

4. Saga sitter  vid baren och ser att jag springer över området fram och tillbaka (återkommande tema som jag sa, hehe).

5. Saga ropar: “men Tina, vaaad händer?”

*jag springer till min bungalow* “MIIIIIN VÄÄÄÄÄSKAAAAAAAAAAAAAA…..”

“Vadå, din väska?”

*springer tillbaka till restaurangdelen* “DEEEEEN ÄÄÄÄÄR BOOOORTAAAAAAAAAA, MIIIN VÄSKA, ÄÄÄR BORTAAAA”

“Okej, men vi löser det här, jag lovar!”

*springer tillbaka till min bungalow* “MEEEEEEN, ALLLAAAA KLÄÄÄÄÄÄDEEER ÄR JU DÄÄÄÄR, jag lovar”

“Kläder? Men du har ju säkert något…”

*springer tillbaka till restaurangdelen* “NÄÄÄÄÄ,TYYYYP ALLA KLÄDER JAG HAAAAR! AAAAALLLLT JAG HAAAAAAAAAAAR SAGAAAAA, TYYYP AAAALLT”

“Hur mycket är allt då?

*springer tillbaka till min bungalow* “FEEEEEEEM PLAAAAAAAAAAGGGGGGGGG….

Sedan sprang jag fram och tillbaka över området tills… jag inte gjorde det längre (blev anfådd, orkade antagligen inte hur mycket som helst!). Hade helt plötsligt några sekunder över att faktiskt tänka på var väskan kunde ha vart om jag inte tappade bort den på en Dala Dala. Smsade barnhemmet, fick reda på att den var där. Gick tillbaka till Saga och berättade att min väska inte alls var borta, att jag mår bra (men är lite andfådd bara) och att det visst inte var något att få panik över (hehe).

Saga: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAH, okej, så alltså, du trodde helt plötsligt att du tappade bort väskan på bussen?

Jag: eh, ja…

Saga: …reste dig upp som något sjukt hemskt hade hänt och SPRANG över hela lodgen till vår bungalow, som om världen gick under.

Jag: …japp.

Saga: … och sedan så fortsatte du att springa, fram och tillbaka, flera gånger,  medan all personal på lodgen bara tittade och trodde du typ var galen.

Jag: EXAKT!

Saga: …tills du blev andfådd, slutade springa, tänkte i två sekunder och smsade barnhemmet och fick reda på att väskan vart där, hela tiden.

Jag: Ja, det var precis det som hände, precis!

Saga: HAHAHAHAHAHAHAH, JAG DÖR!!!!! Det här är det roligaste jag har sett! Jag har haft ont i magen hela dagen, var ju till och med hemma på grund av det…men nu har jag skrattat så himla mycket…åt dig…. att jag tror jag är frisk.

Jag: …så mitt panik-anfall gjorde dig…frisk?

Saga: Ja, jag tror det.

Så, det var den historien om hur Saga skrattade så mycket (åt mig) att hon blev frisk! Tänk att jag gått runt på den här lilla jorden i snart 27 år och inte vetat var mina “små panik-anfall” kan vara bra för, men nu vet jag!

…om vi säger såhär. Jacob har knappt vart sjuk sedan vi träffades för 3.5 år sedan…if you kno’  what I mean.

Pusshej! Tina