Hej.
Det är populärt med berättelser såhär i juletider. Och jag vill ju inte vara sämre själv.
Här är en berättelse om när jag var med om min första julfest – på jobbet.
Okej, vi backar bandet. Det var en solig dag i oktober. Träden hade fortfarande blad kvar på sina grenar – och jag, vad gjorde jag? Jo, jag tackade ja till att vara toastmaster på den årliga julfesten på jobbet. Kanske borde jag ha förstått att något skulle hända. “…men hur svårt ska det vara?”, tänkte jag för mig själv. Jag har ju inga problem med att prata inför folk, tvärtom, problemet är ju inte att jag har svårt att prata, bara hur länge (och det kan vara länge) och vad jag säger. “Om jag bara psykar mig själv i två månader att inte vara en pajas”, tänkte jag. “Jag kan sätta en timer som plingar till om jag pratar för länge”, tänkte jag också. Plus jag hade ju en till person som också skulle vara toastmaster och vi skulle ju dela på allt. Där sjönk ju sannolikheten att jag skulle säga något konstigt med flera procent, typ 50 hela procent! Och alla vet ju att allt med 50 procent är bra. Jämlikhet. Delad föräldraledighet. Rabatter. Allt kändes så rätt, så enkelt så…fungerbart. Jag vet att det inte är ett ord men det kändes verkligen fungerbart, det gjorde det verkligen.
Vi spolar fram bandet igen. En dag i december för inte så länge sedan. Det var bara några timmar kvar till julfesten och jag hade tre ansvarsområden; 1. berätta om lekar 2. hålla i musikquizet 3. säga något efter desserten (minns ej vad men skulle säga något i alla fall). Jag kände mig lugn, trygg, stabil. Som någon som hade ett manus. Visst jag hade inget manus men jag kände mig som en person som hade ett manus! Och det är värt någonting i den här världen!
“…så länge jag inte får hybris”, tänkte jag, “så länge jag inte får hybris kommer detta att gå jättebra”, tänkte jag igen.
Men jag fick hybris. Jag fick hybris.
…vi spolar fram bandet igen – bara några minuter. För bara några minuter senare fick jag möjligheten att öva på min Swahili. Eller den lilla Swahili jag fortfarande kunde efter två år. Det vill säga jag jag räknade till tio – och jag fick jättebra feedback!!!! Sån bra feedback att jag kände att jag inte bara var BÄST på att vara toastmaster – jag var också BÄST på Swahili och framförallt, BÄST på att uttala vilket ord som helst, VIIIIILKET ord som helst. Swahili? Engelska? Svenska? Nemas problemas. JAG KAN JU ALLT!!!!
Vi spolar fram bandet ännu en gång. Det är så min berättelse är helt enkelt! Ett enda band som bara spolas fram och tillbaka av REN FUCKING HYBRIS FÖR NU ÄR VI DÄR JAG HAR HYBRIS OCH HOLY SHITTTTTTTTTT DET ÄR EN JÄVLIGT BRA KÄNSLA HÖRRRRRRNNNNIIIIII!!!!!!! JAG ÄR PRECIS SOM HAN JACK I TITANIC NÄR HAN SKREK KING OF THE WORLD FASTÄN I EN KONFERENSLOKAL NÅGONSTANS I SVERIGE!!!!!!!!!!!!
Jag på en scen, i en konferenslokal, någonstans i Sverige
I alla fall. Där stod jag alltså. Med glitter i håret. I en konferenslokal, någonstans i Sverige. Kanske med ett snett headset på huvudet. Men det var okej! För jag kunde ju göra precis ALLT (som vi vet) och det var ju dags för musikquizet! Jag var bäst och det var dags för musikquizet!!!!! Och mitt i allt det här hade ett lag stavat sitt lagnamn fel. Istället för det förbestämda namnet “julkulorna” stod det “julkulornq”. Men jag reagerade inte så speciellt på det, nej istället tänkte jag; “…RIMLIGT!!! Det här är ju superlätt att uttala”.
Vilket jag gjorde. Flera gånger.
“JUUUUULKULORNQQQQQQQQQQQQQQQQQQQQQQQQQQQ HAR 9935 POÄNG!!!!”, sa jag.
“….deeeeeeeeet är börjar bli jämt mellan tomtarna och julkulornQQQQQQQQQQ, eller hur???!!!!!”, sa jag också.
Tillslut kände jag ett sånt himla gensvar på mitt uttal av “julkulornq” att jag bara fortsatte. Jag menar det här var ju kul! Varför skulle jag sluta?
Tillslut bestämde jag mig att säga det högt och fort. En sista gång. Precis som Jack i filmen Titanic ropade ut “IIIIIMMM THEEE KIIING OF THEEE WOOORLD”, så skulle jag ropa ut “julkulornq”. Det kändes så rätt. Mer rätt än någonsin.
“JULKULORNQQQQQQQQQQ!!!” ropade jag ut en sista gång.
Helt plötsligt blev det tyst. Sedan hörde jag skratt. Och liksom inte skratt som innan. Det här var ett annat skratt. Något hade förändras. Något stämde inte. Två sekunder senare hör jag en röst. Det är inte min egen röst (den som har sagt att jag är bäst på precis allt). Nej den är någon annans.
“…Tina det låter som julkuk…..”
Jag frös till is. Hybrisen hade försvunnit. Adrenalinet var borta. Mitt Titanic hade sjunkit. Jag vet inte hur men mitt Titanic hade sjunkit (och det kunde ju inte sjunka). Jag förstod också nu hur det kändes när Titanic sjönk (jättejobbigt). Kvar fanns liksom bara jag. Den jag brukar vara, utan hybris.
…och jag insåg att ingen hörde mig säga “julkulornQQQQQ”. Det lät aldrig som “julkulornQQQQQQ”.
Det lät som julkuk. Hela tiden. Jag hade sagt julkuk i mikrofonen. Hela tiden. Inför hela min avdelning. Som jag jobbar på. Varje dag.
Så. Ja. Nu ska jag fortsätta sjunka ner till jordens magma så jag aldrig behöver handskas med faktumet med att det finns människor där ute som tänker på “julkuk” när dom tänker på mig.
Men innan jag gör det – här är en bild på jordens magma som jag tänkte vore intressant för er som vill få tag i mig inom en snar framtid.
*ni vet var jag finns*
Pusshej!
Tinis
Jättetråkig blogg (SKOJA.) 