Hej!

Två månader till julafton (nästan), man kan hitta julmust i affär’n och det är därför dags för mig att presentera:

“Tinas önskelista nu och då – en sammanfattning mellan åren 1994-2004”

Då kör vi!

1994-1996: Super Nintendo (gärna tillsammans med Lejonkungen-spelet)

Varför ville jag ha det: VARFÖR INTE??!!

Om jag fick det?: “Typ”, skulle jag vilja säga. Jag och min bror fick Sega Mega Drive, från: 1988. Jag och min bror blev ju dock sjukt glada. Vi hade ju aldrig haft ett tv-spel förut och detta var det största som hänt oss (hittills). Att spelkonsolen hade samma ålder som mig var inget vi insåg då, utan i efterhand, när vi var i leksaksbutiken och jag hittade nya spel.

Hehe, kan tänka mig att det var lite av en vadslagning om vem av mamma och pappa som fick berätta för mig att: “Öh, du kan nog inte köpa nya spel till den…där… den är lite av en…äldre modell…meeeen hemma har vi ju 35 spel…från 1988.”.

1997: Treasure rocks

Varför jag önskade mig det: Ja, ni ser ju själva. Man la stenar i vatten och dom blev till juveler. Man kunde ju bli rik? Jag tror jag önskade mig det här kanske fyra år i rad och blev lika förvånad varje gång att mina föräldrar inte tog chansen? Det var ju en sjukt bra investering?! Känns som en lätt grej att komma undan skatt också? Man kunde bara säga  “det här är ju bara en leksak” och få ut rena pengar. Det var ju genialiskt.

Om jag fick det?: Nej. Antagligen ville inte mina föräldrar bli rika utan ansträngning. Och sen kanske det inte var riktiga diamanter. Vad vet jag.

1998: Furby

Varför jag önskade mig det: Jo, jag minns när jag såg en Furby för första gången. Jag var med mamma och pappa och kollade i leksaksbutiken i Gallerian i Stockholm. Och… det var en Tamagotchi… fast ett gossedjur! Helt genialt! Man var ju tvungen att ha en. Var bara så.

Om jag fick den? Nej, alltså den kostade liksom 500 kronor. Jag hade en tamagotchi redan (som jag och min bror tröttnade på efter några månader) och mina föräldrar var smarta nog att förstå att det skulle bli samma sak med en Furby.

Och dom hade rätt (igen).

Det var nämligen så att min “supersnälla” kompis i lågstadiet hade en Furby (såklart) och hon var såååå himla “snäll” att jag fick låna Furbyn i en vecka. För 50 öre per dag. Jag betalade självklart (Vad hade jag för val? Ville ju prova hur det var att ta hand om en Furby liksom) men insåg efter en dag att den var sjukt irriterande. DEN KRÄVDE JU FAN LIKA MYCKET TID SOM EN TAMAGOTCHI MEN VAR LIKSOM NÄSTAN LEVANDE?!

Och. Den. Slutade. Aldrig. Låta.

…så nästa dag gick jag till min kompis och lämnade tillbaka den. Och fick betala. 1.50 kr.  I “straffavgift”.

Man var ju inte högst upp på den sociala trappan under låg och mellanstadiet. Hehe

2002-2004: “Asså, ge mig ett presentkort bara”

Varför jag önskade mig det: Ja, som fjortonåring, femtonåring och sextonåring, kan man absolut, absolut, absolut, inte lita på sina föräldrar gällande presenter. Får man fel present kunde man ju lika gärna gå och dö.

Hehe, kan inte varit speciellt kul att köpa julklappar till mig då. Till och med när jag önskade mig någon specifikt som en we-tröja 2003 (vi ville alla ha en we-tröja 2003) så kunde jag absolut inte lite på att mina föräldrar kunde köpa rätt färg på tröjan. VEM VET VAD SOM HADE HÄNT DÅ??!! Ingen vet. Men antagligen något hemskt.

Så. Det var den lilla sammanställningen. Nu till vad vi alla väntar på. Vad jag önskar mig i julklapp 2014.

Och årets önskning 2014 är….

*scrolla ned*

 

 

 

 

 

 

*scrolla ned igen*

 

 

 

 

 

*fortsätt scrolla*

 

 

 

 

 

*trumvirvel*

 

 

 

 

 

 

Malariaprofylax:

Wiho! Bara att hålla tummarna då.

 

Pusshej!

Tina