“Haru skitä påååu dig?”

Fick jag höra på jobbet idag.

“Nä”, svara jag, “Det har jag inte. Jag har…klättrat….uppför ett berg…”

Sådan är jag! Carpe diem! Fånga dagen! Låt dagen fånga dig! Klättra uppför Skuleberget!

*nope*

Ni vet när man ska hoppa från trean i Gustavsvik och inte kan för ett barn står precis vid kanten i fem minuter och ska försöka hoppa men börjar gråta istället så hela “hopp-kön” blir försenad.

Det var jag. Helt klart. 

Så. Jag är kanske inte optimalt anpassad för att klättra uppför ett berg som är 286 meter över havsnivån. Men. Jag har en kille (Jacob) som peppar mig att göra saker jag inte tror jag klarar (och korrekturläser min blogg).

Här är i alla fall förloppet:

11:02: Framme! Nu ska vi hyra utrustning!

11:10: Frågar en i personalen om man ska gå den vita leden ner och får till svars “HAHAHAHA, FAN HELLER, vad tror du det här är egentligen, en jävla vandringsled eller? Här har vi en klätterfirma!!!”

“Okej”

11:20: Jag och Jacob får hjälp med utrustningen och en i personalen frågar om någon av oss är höjdrädda.

Jag: Eh, jag tror inte det i alla fall!

Hen: Det är något du kommer märka…när du kommer… upp.

Älskar att möta sina rädslor spontant utan förberedelse, speciellt när man inte kan klättra ned igen från den vita leden, då DETTA INTE ÄR NÅGON JÄVLA VANDRINGSLED UTAN EN KLÄTTERFIRMA!!!

11:30: På g! Jacob tar foto på mig:

11:40: Jag och Jacob kommer fram till det första riktiga hindret.

11:42: Jag inser att detta aldrig kommer gå.

11:43: Jag inser att jag inte kan komma ner heller

11:45: Ska. Inte. Börja. Gråta. Ska. Inte. Börja. Gråta. Ska. Inte. Börja. Gråta

11:46: “uäääääääääääääääääää… jjaagg kkoommerr iinttee kklaarra ddet hhär Jjacoob… vi kkommer..ddöö… “

11:50: Inser att det står på hemsidan att “4-åringar” och “82-åringar” har klättrat upp för berget och försöker ta mig upp.

11:55: JAG ÄR UPPE!!! Bara 80% av leden kvar då.

12:20: Halvvägs!

12:45: Nästan uppe. Och jag har inte skadat mig än, förutom en skråma på knäet men jag är ju vad man kallar en “tuff tjej” så behövde inget plåster om man säger så.

11:50: Hittar en “intrycksbok” där man skriver in vilka “intryck” man får. Hög på adrenalin skrev jag:

HUR FAN KAN EN 82-ÅRING KLÄTTRA UPP FÖR DET HÄR BERGET??!!”

…

Japp. Det här känns bra.

13:02: Uppe på berget! Wiho! Jacob tar bilder på mig… mmmm…fint…

13:30: Vi börjar gå nerför. Superlättad över att jag har klättrat uppför Skuleberget utan att ha skadat mig.

13:31: Trampar snett med foten.

 

Och det var det. 14:03 var vi framme och som ni förstår så klockade jag allt… bara för er skull…

 

Pusshej!

/Tinis