Nej, men om man bara ska ta och åka till Tanzania då.

För varje gång jag besvarar frågan “Hur långt är det kvar till Tanzania?” blir veckorna och dagarna bara färre och färre. Och idag är det nästan bara en månad kvar.

Försöker ej låta dramatiskt men eh….. man har ju varit “lite panikig” över detta (hehe). Mest för att allt kommer vara så sjukt annorlunda och jag gör något som är så långt borta från mitt vanliga liv. När kompisar säger till mig hur kuuul Tanzania kommer bli så vill jag bara lägga mig ner och gråta. Eller kräkas. Eller både och.

“VIIIIIII KAN BYYYYYTAAA OMMM DU VILLLL….. uääääääääääää…… *kräkreflex*…….hhar åttterbbbettallningsbaar… biljeettt…uäääääääää *kräkreflex*….”

Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte orkar spendera energi på att vara orolig längre. Jag får bara ta och göra detta. Resa mig upp och bara göra det.

…precis som när jag var 19 år och skulle åka till USA i ett år. Jag hade förberett mig i flera månader och trots det kände jag mig så himla, rädd och…oförberedd. Det kändes fruktansvärt att åka så himla långt bort i ett år. Som om jag gick sönder i tusen bitar. La mitt hjärta i en mixer och satte på högsta läget. Frivilligt.

Jag minns att jag satt med mamma och pappa vid säkerhetskontrollen på Arlanda. Klockan var typ fem på morgonen och vi hade åkt till Arlanda under natten. Jag hade checkat in mitt baggage och både jag och mamma storgrät.

Och pappa, han kollade mest på.

Jag minns också att jag verkligen inte ville åka. Världen kändes så himla stor och läskig och… ensam. Jag förstod inte ens varför jag hade ens tänkt tanken att åka från början. Jag var ju knäpp. Allt jag ville göra var att åka tillbaka till Örebro, krypa ner i min säng igen och bara göra det som kändes tryggt och säkert. Bara vara där allt var precis som jag visste det skulle vara.

Men något jag inte minns var hur vi sa hejdå. Kan vara för jag var nära ett psykbryt (men vad vet jag).  Men pappa (som mest kollade på) minns och har berättat hur det var.

Det var nämligen så att helt plötsligt fick jag bara nog av att grina. Jag slutade gråta, torkade mina tårar, reste mig upp och såg mamma och pappa i ögonen medan jag sa:

“Nä, nu går jag, hejdå”

Och så gick jag genom säkerhetskontrollen, till gaten, satte mig på flyget och bara gjorde det.

Och 6.5 år senare är det precis det jag ska göra. Bara göra det.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s