Måndag. Andra veckan i Tanzania. Ögonen är svullna från igår. Jag känner mig bakis fastän jag inte har druckit. Jag känner mig trött fastän jag har sovit. Jag är liksom…avslagen. Avslagen av ensamhet som kanske inte finns men fortfarande känns. Avslagen av hemlängtan. Avslagen av känslan som ifrågasätter om det jag gör här ens spelar någon roll.

Men nu är det måndag. Jag är på barnhemmet igen. Jag har intalat mig själv att jag måste vara här, annars går jag sönder igen. Och jag måste försöka. Jag måste kämpa.

Klockan är 11. Det är rast. Första delen av dagen är klar. Om jag bara kämpar lite till kan jag åka hem och veta att jag gjort en hel dag till här.

Barnen springer ut till lekplatsen och jag sätter mig ned vi samma ställe jag alltid sitter i början av rasten, vid gungorna. Jag har ingen som helst energi i kroppen och jag hoppas att inget barn vill leka med mig just nu, för jag orkar verkligen inte.

“Teacher?”

Framför mig står Abig…ail? Jag vet inte om hon heter så, men jag tror det. Hon sätter sig i mitt knä och kramar om mig. Sedan sitter hon där med mig hela rasten. Utan att säga ett ord. Vi sitter bara där och hon håller armarna om mig medan hon lutar huvudet mot min axel.

…och hon kramar mig som om jag kramar henne. Hon lutar sig mot mig som om jag är en pelare att luta sig mot. Hon ser på mig och hon ler som om jag ger henne mer än vad hon ger mig. Hon sitter med mig hela rasten som om hon behöver mig mer än vad jag behöver henne.

Men sanningen är att hon kramar mig minst lika hårt som jag kramar henne, om inte mer. Och även om det inte syns så lutar jag mig minst lika mycket mot henne som hon gör mot mig, om inte mer. Och i slutändan ger hon mig mer än vad jag någonsin kommer att kunna ge henne.

…hon vet inte om det, men just nu behöver jag henne mer än vad hon någonsin kommer att behöva mig.

Pusshej/Tina

Blogg-kuriosa: skrev detta inlägg när jag låg vid poolen och det börjar spöregna. MEN jag har så mycket “feeling” att jag vägrar flytta på mig då jag inte vill förstöra mitt “flow”.

Tillslut regnar det så mycket att jag måste dra. Så i panik springer jag till närmsta skydd.

…MEN på grund av regnet är marken superhal, så jag ramlar och slår i tån.

Nu ser min fot ut såhär:

*allt för bloggen*