Att starta en insamling som skänker pengar till behövande – utan mellanhänder – är nog en av det svåraste jag kommer att göra.

För att sammanfatta den här jävla helgen:

För att kunna hjälpa barnens familjer direkt behövs någon som kan språket och kan fungera typ som en tolk. Den som hjälper mig med detta vet ni nog vem det är (hen beskrivs längst ned i inlägget “Real Hustlers of Tanzania”). Problemet är att hen är anställd av barnhemmet och om ägaren till barnhemmet får reda på att hen hjälper mig att hjälpa familjer direkt istället för via barnhemmet så kan hen få problem. Exempelvis få sparken.

Anledningen? Pengar kommer inte gå via barnhemmet som organisation och ingen vinst till ägaren görs via insamlingen. Den som hjälper mig gör alltså så ägaren missar sin egen vinst i insamlingen, blir sur, har en maktposition och kan sparka hen när som helst. För det är barnhemsägaren som har pengar och makt – inte hen.

Igår så var jag så himla glad och stolt över insamlingen (och är fortfarande). Responsen har varit fantastisk och jag tror och vet att den här iden verkligen kan fungera i praktiken. Samtidigt hade vi kommit fram till en sådan bra plan för att stötta de barn vars familj består av en ensamstående mamma och barn. Det är de som är mest utsatta i samhället i Tanzania – och behöver mest hjälp.

…men, jag klarade inte av tanken av att personen som hjälper mig kunde förlora jobbet på grund av något som bara ska vara positivt.

Medan jag satt vid sängkanten och fulgrät så tänkte faktiskt om den här insamlingen var värd risken.  Risken att utsätta människor som jag tycker om för stora konsekvenser. Jag övervägde att ge tillbaka alla pengar eller försöka investera pengarna i något bättre. Bara något annat än det här.

Men så blev det en ny dag. Jag grät lite till, pratade med mamma, pratade med Jenny och grät lite till igen.

Efter den tredje gråt-attacken insåg jag att jag kan inte vara rädd för allt dåligt som kan hända på grund av insamlingen, för om jag inte står upp för de här kvinnorna som verkligen behöver pengarna, så kan det dröja sjukt lång tid innan någon annan gör det igen. Jag måste helt enkelt bita ihop och hitta ett sätt att få det här att fungera.

Tillslut kom jag på en lösning som innefattar att att era pengar investeras rätt, att kvinnor som behöver hjälp får hjälp och att personen som hjälper mig med projektet inte får problem. Samtidigt avslutar jag insamlingen redan på fredag. Detta gör så jag har full kontroll över insamlingen från och med fredag, kan planera ordentligt och kunna garantera att pengarna används rätt.

När jag förklarade min lösning för den som hjälper mig så frågar jag också varför hen hjälper mig, för det jag kan ge hen väger inte upp risken att förlora jobbet.

“Eh…can I ask you why you are doing this? I know I help you a bit too, but the things you risk for this is far worse than what I help you with?”

Hen ser på mig, lägger handen på hjärtat och säger:

“I just…I just feel it in my heart…and then I just do it”.

Och precis där blir det så himla tydligt. Vill man få något bra gjort i det här landet får man lyssna på sitt hjärta och fan vara lite modig.

..och tack för ert engagemang i insamlingen. Resultatet är redan så sjukt bra. Jag lovar att varenda krona kommer spenderas på ett bra sätt, för er skull och för de som behöver pengarna..

Detta inlägg skrev jag för att verkligen kunna vara så transparent som möjligt och för att informera hur svårt det kan vara att genomföra liknande projekt – fast det fungerar i praktiken. Samtidigt så vet jag att många vet vem personen är (som hjälper mig), men eftersom jag vill vara säker på att hen inte far illa så låter jag hen vara anonym i det här inlägget.

Pusshej!

Tina

ps. är någon bloggläsare intresserad av intiativet så är det bara att gå in på gruppsidan på FB (länk). Gruppen är offentlig så vem som helst kan gå med.ds.