“Det är så skönt att du är glad igen Tina. Det gör mig glad”

Jag och Jenny sitter på soffan på vår lilla uteplats. Jag tänker att nog är jag glad. Det är som att jag har fått lite mer skinn på näsan och Tanzania med lite mer skinn på näsan är typ kul, spännande och roligt. Nu orkar jag att skämta. Jag orkar att vara positiv och glad. Jag orkar att vara jag. Istället för att bara längta hem till mitt rum på lodgen så jag kan prata med er därhemma. Istället för att luta mig mot något därhemma för att klara av tiden i Tanzania, så är jag mer närvarande här.

Jag tänker inte längre på hur lång tid det är kvar, jag tänker på hur lite tid jag har kvar. Jag tänker inte på allt det jobbiga i Tanzania, jag tänker bara på allt det roliga jag kan uppleva. Det spelar ingen roll om något hinder är på vägen, för oavsett vad som händer, vet jag om att jag klarar det.

Första tiden i Tanzania var jag helt säker på att jag inte var byggd för det här. Det var som om jag var gjord av tunn, tunn bomull. Allt det jobbiga trängde sig igenom huden och jag var så himla rädd att jag inte skulle kunna bli densamma igen. Går jag sönder här så kanske jag inte kan fixa det. Och ibland tänkte jag att jag faktiskt kunde rädda mig själv om jag åkte härifrån.

Men när jag insåg att oavsett om jag ser den skit som finns i världen eller inte – så finns den kvar. När jag insåg att all skit i världen inte behöver vara en del av mig, för världen kommer vara vad den är, och då har jag rätt att vara den jag är, då var det som om marken under mig blev stabil. Och när marken blev stabil var det som om jag fann mig själv igen.

Förutom med lite mer skinn på näsan. Men det känns helt okej.

Ganska bra faktiskt.

Pusshej/Tina