Det är så mycket jag aldrig trodde jag skulle göra här, och mycket av de sakerna är på grund av insamlingen.

Som att träffa föräldrarna till barnen som går på barnhemmet. Jag kan så himla lite swahili och de kan ingen engelska överhuvudtaget men ändå förstår Muniras mamma exakt vad jag menar när jag visar hur Munira brukar leka med mitt hår och le på ett speciellt sätt. Eller när jag berättar (med lite översättninghjälp från Mama Waridi) att barnen ville att jag skulle vässa pennor och ropade “kichongeeeooooo” i 20 minuter tills jag var nära ett psykbryt och ropade:

“…aaaaaah…..whaaaat is kichongeooo….Mama Waridi…help me….”.

*livet som lågstadielärare i Tanzania*

Hehe.

Ju mer jag pratar med barnens föräldrar, desto mer förstår jag hur mycket jag känner barnen, på riktigt. Fastän vi knappt kan kommunicera ordentligt, vet jag exakt hur vissa barn kommer att bete sig. Haha, åh herregud,  min historia med barn typ skriker ut att jag inte alls vet hur barn ska bete sig överhuvudtaget (hehe). Det är ungefär som om vi fungerar tillsammans fastän alla förutsättningar (ALLA!!!) säger att vi inte kommer att göra det.

Gah, jag kommer sakna de här barnen så himla mycket. När allt har har varit skit här, när jag bara har velat ge upp, har jag kunnat gått in i klassrummet, fått tusen kramar utan att ens fråga om det och bara vara. Klassrummet har ibland varit det enda rummet som var fritt från allt det jobbiga och fungerat som ett andrum i Tanzania.

Men samtidigt orkar jag inta ta in det här, att min relation med barnen är så himla stark och… på riktigt. För tar jag in det på riktigt så vet jag knappt hur jag ska klara av att lämna dom. Hur kan jag det? Om det är på riktigt? Om de är fästa vid mig och jag bara åker därifrån? Det får inte vara på riktigt. Jag tror inte jag orkar det.

I fredags åkte jag förbi där Mama Waridi bor för att köpa plastpåsar (till maten som köptes in via insamlingen). Vi står vid busshållsplatsen och jag har Waridi i famnen. Mama Waridi ser på mig och Waridi, sedan säger:

“…she will be so sad when you leave”

Jag står vid busshållplatsen och jag känner hur Waridis händer liksom är fastklamrade runt mig. Men jag kan inte ta in det, det här får inte vara på riktigt. Jag tänker på hur glad Waridi blev när hon insåg att jag hälsade på efter skoltid, men jag orkar inte ta in det, det här får inte vara på riktigt. Jag tänker på hur hon springer mot mig med öppna armar nästan varje gång vi ses, men jag orkar inte… det här får inte vara på riktigt.

Jag sväljer klumpen i halsen. Tröstande ord väller ur min mun. Jag säger något i stil med att det är okej att vara ledsen men att det går över. Att jag kommer sakna dom också men att jag bara är glad att vi träffats. Att allt kommer att ordna sig.

Orden fortsätter att välla ur mig på ett sätt som förvånar mig. Jag behöver inte ens anstränga mig för att inte börja gråta. Som om det inte finns någon klump i halsen att svälja bort längre. Jag säger alla ord som om allt är så självklart. Som om jag sitter inne med några svar.

Men jag har inga svar. Ingenting är självklart.

Jag vägrar bara inse att någonting är på riktigt.

Det här kommer bli en jobbig vecka.

Kram/Tina

ps. lite mat blev utdelat i lördags – familjerna tackar massor ❤ ds.