De förtjänar mer än det här.

Jag sitter på säckar med bönor och ris som har stått i barnhemmets kök sedan i lördags. Mama Waridi pekar på säckarna och säger:

“There is a lot of food there, its good.”

“I know, hehe, it makes me happy.”

Jag vet inte hur vi kommer in på det. Jag minns bara sekunden där ilskan växer inom mig. Kanske började det när jag frågade varför Alex pappa inte finns med i bilden. Varför Muniras pappa inte finns med i bilden. Varför Johnsons pappa inte finns med i bilden. Varför Greyhams pappa inte finns med i bilden. Varför Juniors pappa inte finns med i bilden. Varför Waridis riktiga pappa inte finns med i bilden. Varför ungefär en tredjedel av barnen på barnhemmet inte har någon kontakt med sin riktiga pappa.

Han har valt det.

Jag frågar om det inte går att leta upp papporna för att kunna kräva underhåll. Det går, men många kvinnor är kanske rädda att bli misstrodda. Eller kanske inte har råd. Eller rentav är rädda att något dåligt ska hända.

Ilskan väller inom mig, så mycket, att jag känner hur tårarna rinner ner för mina kinder. Jag trodde jag var klar med ilskan som får en att gråta. Jag trodde jag endast hade kvar den torra ilskan, den utan tårar, i Tanzania. Men, när jag får vetskapen att en tredjedel av barnen på barnhemmet antagligen är där för att pappan valt att inte vara där, valt att inte ta sitt ansvar, valt att inte ge sitt eget barn en chans, då brister det. När allt jag kan tänka på är hur fina det här barnen är, att jag inte kan förstå hur man bara kan skita i det här barnen, då brister det igen.

…och när jag vet att de förtjänar så mycket mer än det här, då väller tårarna fram som det inte fanns något annat än ilska som får en att gråta.

Det går en stund. Jag känner Mama Waridis händer på mina axlar och hon säger:

“Its ok Tina, you know we always survive.”

“I know, you just…deserve more.”

Sedan reser jag mig upp. Torkar mina tårar. Gör klart mina timmar på barnhemmet. Kommer hem till lodgen, försöker kolla upp mer hur mammor kan kräva underhåll av pappor som stuckit. Och det går. Det är gratis.

Men, det finns alltid ett men. Det är gratis “men kanske behövs en advokat för att det ska fungera” (och det är inte gratis). Det går att göra det “men Tanzania är ett stort land och det är svårt ibland hitta en pappa som inte vill bli hittad”. Jag frågar om det ligger något i att mammor inte stämmer papporna på grund av att det rent av känner rädsla för att något dåligt ska hända, och jag får ett svar att “det kan hända”.

Två dagar senare befinner jag mig på barnhemmet. Det är eftermiddag och bara några av barnen är kvar på hemmet. Jag puttar Waridi och Munira vid gungorna. De skrattar och jag tänker på hur mycket jag kommer att sakna deras skratt. De pratar om allt möjligt och även om jag inte förstår så mycket, tänker på hur mycket jag kommer att sakna deras röster. Jag tänker på att när jag lämnar de här ungarna kommer nog mitt hjärta att gå sönder.

Men den tanken som alltid kommer vara starkast är inte hur mycket jag kommer att sakna deras skratt och röster, eller hur mitt hjärta kommer att gå sönder när jag lämnar dom.

Det är tanken om att de en dag måste få mer än att bara överleva. Tanken att de måste få mer än att bara precis få ihop det.

De förtjänar mer. Snälla.

Advertisements

2 thoughts on “De förtjänar mer än det här.

  1. Även om du inte känner mig så skall du veta att jag följer din blogg och jag tycker du är en hjälte. Dels genom ditt arbete där nere men också genom ditt brinnande engagemang. Du är bäst.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s