Hej,

Idag var det dags att säga hejdå. Jag åker härifrån på söndag kväll, men idag var sista dagen jag kunde spendera på barnhemmet. Så det var det jag gjorde idag. Allt gick bra. Stundtals hade jag en stor klump i halsen, stundtals grät jag men stundtals kändes det ändå helt okej och lättare än vad jag trodde att det skulle vara.

Det finns dock några saker som jag har velat säga men inte kunnat. Antingen, för att de som nämns i texten inte kommer att förstå på grund av språkbarriärer. Men det kan också vara så att jag helt enkelt inte orkar att säga det högt, det är för jobbigt.

Så då börjar vi. Gah, det här är …smärtsamt.

Jenny och Saga; tack för att ni är ni så vi tillsammans blev vi. Ni lyssnade alltid när jag behövde någon som lyssnade. Ni gav mig alltid en kram när jag behövde en kram. Tillsammans var vi så himla starka och jag är så stolt för vad vi individuellt och tillsammans har åstadkommit i Tanzania.

Alex, Johnson L, Isaya G, Christian och Junior; tack för att ni hjälpte till i klassrummet varje dag. Under min första dag var det ni som hjälpte mig att förstå hur saker fungerade. Ville jag att det skulle vara tyst i klassrummet, hjälpte ni till att säga till de andra eleverna, när mitt språkförråd inte räckte till. När de mindre eleverna behövde hjälp med något och jag inte kunde förklara på ett bra sätt, hjälpte ni alltid till, alltid. Ni är smartast och bäst och jag kommer verkligen att saknar er.

Faith, Johnson T, Dickson, Frahini, Samueli, Emanuel, Nelson, Aisha, Careen, Bright, Zawadi, Isajah, Abigaeli, Bryan, Nazra, Ayubu; tack för eran nyfikenhet och er vilja att lära, varje dag. Ni gjorde varenda dag rolig, spännande och fick mig alltid att känna mig uppskattad för den jag var och är (en lärare utan typ noll erfarenhet av barn och lärande alltså, hehe). Jag kommer att sakna er massor.

Mama Waridi; tack för att du bjöd in dig i mitt liv med öppna armar. Tack för att du visade en värld som jag aldrig skulle fått chans att se annars. Hade det inte varit för dig hade insamlingen inte fått det den förtjänar. Kanske skulle det inte finnas någon insamling alls. Kanske skulle bloggens innehåll vart något helt annat.

En sak som är säker är att min värld i Tanzania skulle vara mycket mindre om det inte vore för dig. Jag skulle inte lära känna några föräldrar till barnen, inte förstå hur barnhemmet fungerade (på riktigt) samt inte få insikt i hur levnadsvillkor ser ut i andra delar av världen. De lärdomar jag fått från vår vänskap kommer jag att ta med mig genom hela livet. Tack<3.

Waridi och Munira; en del av mig vill bara vara med er hela tiden, som om jag vill säkerhetsställa att ni får allt ni förtjänar i livet. Men det går inte, så det jag kan göra är att hoppas.

Hoppas att ni får bestämma över era egna kroppar, hoppas att ni får bestämma över era egna liv, hoppas att ni får en chans i livet. Hoppas att ni får mer än att precis få ihop det. Om det händer – ta hand om era mammor. De är en av de mest starkaste kvinnorna jag någonsin har träffat.

Slutligen, gud vad jag kommer att sakna er. Mer än ni anar.

Även under mina gråaste dagar i Tanzania, var stunderna med er alltid i färg. 

  

Kram/Tina