Ibland vet man inte att man har svårt att andas förrän att man får ordentligt med luft.

Jag står vid bilen som ska ta mig till flygplatsen. Hela dagen har vart som ett töcken. Eller nej, hela helgen har vart som ett töcken. Ett töcken av känslor jag inte förstår mig på. Allt jag vet är att lika glad som jag är för att åka hem, lika ledsen är jag för att åka härifrån.

Jag hinner inte tänka så mycket mer på hur saker är och känns, istället känner jag en stickande lukt av alkohol i näsan. Jag vänder mig om och ser en full kille som kollar på mig. Jag har ingen aning om vem han är och vad han gör här men jag antar att han är kompis med dom som ska ta oss till flygplatsen. Jag orkar inte bry mig heller. Jag ska hem och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Den personen som skjutsar mig till flygplatsen säger:

“We’re going to miss you at the lodge.”

En tanke går snabbt in huvudet att jag borde säga att jag inte känner detsamma men den tanken försvinner lika snabbt. Jag säger något som låter bra istället.

“… I’m going to miss this place to… I think…”

Den fulla killen fortsätter kolla på mig och pratar med mig som om vi känner varandra. Men vi känner inte varandra. Jag har vart i Tanzania i åtta veckor och har aldrig någonsin sett honom.

“..*hick*…when…do…you…come…back…*hick*… to…*hick*…Tanzania?”

“I don’t know… someday… maybe, we will see”

Jag går in i bilen för att undvika den fulla killen som hickar. Jag hatar fulla personer som hickar. Det är det värsta jag vet.

Då går han in i bilen. Han går in i bilen.

Jag tänker att jag inte orkar med det här. Jag orkar inte ens funderar på vad han gör i bilen. Jag önskar att det bara är ett skämt, att han inte alls ska sitta i bilen till flygplatsen men han fortsätter att sitta där. Hicka. Prata med min pappa. Prata med mig som om vi känner varandra. Hicka igen. Jag tänker att fulla människor som hickar typ är en sekund från att spy ner dig eller dina saker och just nu finns både han, jag själv och mina saker i bilen.

Bilen startar, vi åker genom grindarna till lodgen, fortsätter ut på den gropiga vägen till huvudvägen. Jag kollar oroligt på den fulla killen i baksätet medan bilen gungar av det gropiga vägunderlaget. Mamma säger att jag bara ska ignorera honom. Att pappa kan hantera honom. Att jag bara behöver sitta kvar på min plats och lyssna på musik. Att det kommer att gå bra.

Vi kommer fram till huvudvägen. Jag ignorerar. Han hickar. Jag sätter på mig hörlurarna. Han hickar. Jag ignorerar. Han hickar.

Jag vet inte hur långt in på bilfärden till flygplatsen men helt plötsligt blir allt som himla klart. Det är som om jag inte har vetat något annat.  Den där fulla killen är Tanzania. Han är allt jag inte gillar med Tanzania. Det som finns kvar. Festen är över, alla jag tycker om har åkt hem och kvar finns ett fyllo som hickar. Jag kanske inte ens har gillat festen speciellt mycket ändå, bara människorna som finns där.

Som funnits där.

På en mikrosekund inser jag hur mycket jag faktiskt inte vill vara i Tanzania. Hur mycket jag inte kommer att sakna Tanzania. Allt jag inte gillar med mitt liv i Tanzania liksom kommer emot mig som en vägg och vid varje hickning är det som om jag minns allt jag har där hemma. Saker jag har förträngt, saker jag inte tillåtit mig själv tänka på. För, skulle jag ha gjort det, hade jag nog inte klarat mig här. Jag hade nog faktiskt inte ens orkat att vara kvar.

*hick*

JACOB. Jacob, Jacob, Jacob. Jag har inte orkat ta in hur mycket jag saknar och älskar Jacob de senaste åtta veckorna. Men nu gör jag det. Allt som är oss finns inom mig.  Det har det gjort hela tiden men nu orkar jag att känna av att det finns där.

…och om det finns där. Jag tänker på hur mycket jag älskar honom. Hur mycket jag saknar honom. Hur mycket jag behöver honom. Hur han får mig att känna att jag bara behöver vara det jag är och inget annat. Hur bra vi är tillsammans. Hur det som är vi är en av det finaste jag har.

*hick*

MALIN! Jag ska träffa Malin om typ två dagar! TVÅ DAGAR! Vi kan se på Teen Mom och härma Jenelles mamma när hon skäller ut Jenelle (är typ halva serien – “JEEEENEEEELLLEEEE”). Jag vill bara åka dit på en gång, ringa att hon ska öppna den röda portdörren (för jag har glömt koden fastän hon har gett mig den 100 gånger) och berätta om allt som har hänt. Saker jag förstår mig på. Saker jag inte förstår mig på. Allt som är mitt emellan.

*hick*

CICCI, LINA OCH JOSSE! Snart får jag träffa dom. Snart får jag fika på Linas uteplats. Snart får jag träffa Josse. Snart får jag träffa Cicci. Snart.

*hick*

MIN FAMILJ! Min bror, mormor och morfar och resten av min släkt.

Åh, sa inte mamma att mormor och morfar hämtar upp oss imorgon på stationen? Gud, vad jag saknar mormor och morfar. Snart får jag träffa dom.

*hick*

JACOBS FAMILJ! Jag vill gå ut med Jacobs hundar, äta Jacobs pappas mat, vara hos Jacobs mamma och bara vara.

*hick*

UMEÅ! Jag tänker på allt bra som finns i Umeå.  Mina kompisar, mitt jobb, min skola, min nya lägenhet. Allt. Åh, vad jag längtar dit.

*hick*

HEMMA! Om ett dygn kommer jag att vara hemma. På platsen där jag mår bäst och där jag alltid kan var mig själv.  Jag har aldrig känt att jag hör hemma i Tanzania och jag tänker att det ska bli så himla skönt att komma till platsen där jag faktiskt hör hemma.

*hick*

Jag tänker att jag ska hem. Hem, hem, hem, hem. Inte en jävla dag för tidigt.

Hickningarna har slutat. Bilen har stannat.  Vi är framme vid flygplatsen. Jag slänger en blick bakom axeln och jag kan se att den fulla killen har somnat i baksätet. Jag tar mina väskor, säger hejdå till min skjuts och går in till flygplatsen med mamma och pappa.

Vid ingången står en kvinna och kontrollerar pass. Hon ber om mitt pass och säger:

“What’s your final destination, miss?”

Jag fumlar efter mitt pass, ger det till henne och säger; “..eh…Stockholm… Sweden”.

Medan jag väntar på att få mitt pass tillbaka tar jag ett djupt andetag och när syret når mina lungor blir jag så himla förvånad över hur lätt det är att andas. Som om jag inte har kunnat andas ordentligt på två månader, fastän jag inte har märkt något.

När jag får tillbaka passet så inser jag att det kanske inte är så konstigt trots allt.

Ibland vet man inte att man har svårt att andas förrän att man får ordentligt med luft.

Advertisements

6 thoughts on “Ibland vet man inte att man har svårt att andas förrän att man får ordentligt med luft.

  1. Vilken fin text! Jag är glad att du är hemma där du mår bra igen! Måste erkänna att inlägget fick mig att vilja åka direkt hem till mor och krama henne, vet inte riktigt vad det var som gjorde det. Kram!

  2. Pingback: NYÅRSLISTA! |

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s