En vecka har gått sedan jag kom hem.

Den här veckan har vart… konstig. Det är nästan som om jag kom hem och allt var precis, precis som förut. Jag kunde lika gärna inte ha spenderat åtta veckor i Tanzania. Jag kunde lika gärna ha vart hemma.

Men varje dag blir ändå jag påmind att jag faktiskt var där.

Jag går till köket för att äta frukost. Jag öppnar skafferiet och det är som om jag ser det som finns inuti för första gången. Jag stirrar på innehållet i skafferiet i flera minuter. Jag har så himla mycket att välja på att jag knappt behöver äta samma sak på flera veckor. Kanske månader. Medan jag häller upp vaniljyoghurt i en skål tänker jag på att ingen av barnen på barnhemmet eller deras familjer nog aldrig kommer att ha lyxen att ha en varierad kost, överhuvudtaget. Medan jag skivar banan tänker jag på att några av barnen på barnhemmet inte ens vet hur det är att vara riktigt mätt. Jag häller ner müsli i skålen och jag tänker på hur den person som är ”mama” på hemmet berättade för mig hur glada familjerna blev för maten de kunde få via insamlingen – för nu kan de äta något annat en typ välling i några månader.

Jag går in till vardagsrummet med min frukost i ena handen. Står en stund med frukostskålen i handen medan jag tar fjärrkontrollen i andra handen. Jag bläddrar bland kanalerna. Bläddrar bland kanalerna igen. Blir irriterad av att allt som går på tv är typ skit. Blir irriterad igen när jag inser att jag faktiskt tyckte en del av det här var typ bra för två månader sedan. Nu får det mig att må illa istället. Jag stänger av tvn, sätter mig ned i soffan och äter min frukost utan ljudet av en tv i bakgrunden.

Några timmar senare står jag vid kökskranen med ett vattenglas i ena handen handen. Den andra handen är under kranen för att känna om vattnet är kallt eller inte. Medan jag väntar på att vattnet blir kallt tänker jag på att Muniras mamma betalar fem kronor för en hink vatten. Med en månadslön på 500 kronor är det 1% av vad hon får in varje månad. Jag tänker på hur mycket jag skulle betala för vatten om det kostade lika mycket proportionerligt för mig som det gör för Muniras mamma. Jag tänker på att detta bara är kostnaden för vatten. Jag tänker på att man också måsta äta för att överleva och att man också måste ha tak över huvudet. När jag går mot vardagsrummet tänker jag på att jag har allt det där men att jag aldrig reflekterat över det förut. Jag har ju aldrig behövt, den grundläggande tryggheten har bara funnits där.

Jag går en promenad i området där jag har växt upp. Jag går förbi lekplatsen där jag brukade leka typ varje dag. Jag tänker på hur glada barnen skulle vara över att få leka här varje dag. Även om jag vet att de egentligen inte behöver mycket för att underhålla sig själva. De behöver oftast inget alls förutom deras egna fantasi. Men även om jag vet om det så bara vet jag att om de fick leka här skulle det typ vara som att vara på Liseberg.

Jag sitter med en skoluppgift som ska in nästa vecka. Jag tänker på hur jag fått höra flera gånger i Tanzania hur smart jag är, speciellt av mammorna till barnen. Jag tänker på att jag är smart men jag tänker också på att jag är smart för jag har haft möjlighet till det. Möjlighet till utbildning, möjlighet till utveckling, helt gratis. Jag tänker på att många av barnen på barnhemmet har samma förutsättningar som mig för att vara lika smart, om inte smartare, men de har inte haft möjlighet till det. De kanske aldrig får gå ut grundskolan. Nej, chansen är så stor att det aldrig, någonsin ens får börja i skolan, överhuvudtaget. Jag tänker på att barnen på barnhemmet aldrig kommer att få veta vilket potential de har. Tanken är så himla sorglig att jag får ont i magen.

Jag går och lägger mig för att sova. Jag tänker på att jag aldrig haft ett enda riktigt problem i mitt liv. Jag försöker minnas om jag inte har haft något problem. Men alla problem jag haft tidigare har aldrig vart riktiga problem. Det känns som jag bara har gått igenom hela livet och skapat problem. Det har aldrig funnit några riktiga problem att lösa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är, jag tänker på att det att privilegium är är som en enda står kö. Vi ser bara hur lång kön är framför oss. Men om vi kollar bakåt så ser vi hur långt fram vi faktiskt befinner oss i kön. Om jag slänger en blick bakom axeln kommer jag aldrig kunna se barnen på barnhemmet och deras familjer, det befinner sig flera mil från där jag befinner mig.

Innan jag somnar tänker jag på att jag aldrig någonsin får ta min grundläggande trygghet för givet. Aldrig ta mina möjligheter för givet. Aldrig ta någonting för givet igen.

Aldrig någonsin.