Hejhej!

Guuu vad jag längtat efter att få vara kreativ. Men nu är dagen här.

*äntligen*

Jau. Ibland väntar jag ju bara på att poletten ska trilla ned. Men så för en vecka sedan såg jag att en kompis på Facebook (Hej Elina!) som var på dykresa i Egypten och jag bah “ooohhhh… dykresa…. det har jag vart på” och sedan “oooh….. just det jag har ju två dykcert…. hur gick det till?!” och sedan “OOOOHHHHH vänta… HUR GICK HELA MITT LIV TILL??!!””

Jag presenterar därmed en lista med tre punkter:

“Saker jag inte trodde jag skulle klara av men som jag faktiskt klarade av”:

1. Ta körkort:

Vad som talade emot: Jag vet inte, det kändes inte som jag var någon som liksom tar körkort med fyra körlektioner och en uppkörning. Det känns liksom inte som jag. Hehe.

När det kändes som att “det här kanske blir svårt”: När det tog tre…dubbel..lektioner för mig att klar en högerplacering i en vanlig fyrvägskorsning. Då insåg jag att det här kommer att ta…tid.

När jag kände “oooh det här kan bli svårt för min mamma har typ gett upp på mig”: När jag hade avverkat mer än 20…dubbel…lektioner och mamma sa upp sig som handledare för “jag orkar inte det här mentalt, pappa kan göra det här”.

Hade intalat mig själv i flera år att det här helt normalt att en föräldrer ger upp som körhandledare men så påminde Malin mig om att det nog inte är så, jag citerar:

“”HAHAHAHHAHA, ASSSÅ VEM GÖR SÅ TINA???!!! HUR DÅLIG VAR DU PÅ ATT KÖRA??! TYP INGEN GÖR SÅHÄR, INGEEEN, HAHAHA JAG DÖR!!!”

….ingen….gör….så…..

2. Ta dyk-cert:

Vad som talade emot: Att jag två år tidigare hade gjort ett prova-på-dyk i Turkiet, fick vatten i masken och panik vilket resulterade att jag drog ut syrgasslangen och kunde inte andas (troligen på grund av att jag drog ut syrgasslangen men vad vet jag).

Varför jag ville göra det: Ja, antagligen ville jag ju dö igen.

Nej, men jag var och hälsade min kompis Malin som på den tiden bodde på Phi Phi island.  Jag ville på något sätt komma över den “lilla incidenten” när jag “drog ur min egen syrgasslang under vattnet”. Men, eftersom man får lite mer för pengarna och typ lär sig grunderna för att förhindra att få panik under vattnet så peppade Malin mig att ta ett dykcert istället.

När det kändes som ” att det här kanske, kanske går”: När Malin fixade så jag fick den bästa dykinstruktören på hela ön som också enligt Malin “hanterade problembarn” och “…ameeen typ såna som du! Som får panik och så! Det kommer att bli asbra, jag lovar Tinis!”

När det kändes som att jag faktiskt skulle klara det: Nästan på en gång, när jag liksom väl var i vattnet. Kanske grät jag EN gång. Typ två. Men annars gick det bra. Eller så har jag förträngt allt.

Dykläraren var också superbra så rekommenderar verkligen att hitta någon bra instruktör från början som verkligen kan lära dig allt ordentligt. Vattnet på Phi Phi var heller inte superströmt vilket hjälpte en del, för jag lovar er att om man är lite “panikig” men ändå vill ha dykcert så behöver man verkligen inte hantera strömmar.

DET FICK JAG GÖRA NÄR JAG GJORDE MITT “ADVANCED-CERT” OCH DET SÖG KAN JAG SÄGA!!! FÅR ÅNGEST SÅ FORT JAG TÄNKER PÅ’T.

(men Jacob hade kul på just den dykresan så vill ni ha en positiv bild så kan ni prata med honom)

3. Vara au-pair i USA i ett helt år!

När jag tänkte “ohhhhh, det här kan jag göra, guuu vilken bra idé”: Jag var 19, ville göra någonting och absolut inte stanna hemma i Örebro i resten av mitt liv. Jag skulle helt enkelt ta tag i mitt liv!

Vad som talade emot att jag skulle klara det: Att jag åkte dit med (i princip) påhittade referenser. Man skulle ha 200 timmar i barnpassning och jag hade kanske……ss..j..u… timmar (om man ej räknande min prao på ett dagis när jag var 14).

…varav dessa vara utspridda såhär:

2 timmar – jag sitter i en bil till Trysil med min brors bästa kompis lillasyster. (2003)

30 minuter – jag sitter på en balkong i Italien med min brors bästa kompis lillasyster och jag sminkar henne (2005)

1 timma – jag går över till min granne som gick med på att ta kort på mig och hennes barn….till….mina…påhittade…referenser.

Åh…gud… det var bara 3 och en halv timma. Varför hade jag inget som helst konsekvenstänkande över det här? Varför åkte jag? Varför gjorde jag inte bara något annat?

*ångest*

När tänkte “…ohps det här kommer…nog…inte…gå”: Hm, skulle vilja säga att det var när jag repade min värdfamilj bil efter en månad. Men eftersom jag antagligen har gjort andra saker som slår detta så är inte riktigt det här med på listan.

Ihhhhhh….mår….dåligt.

Det var såhär att jag liksom, kanske, öh, brände hål i en säng (orkar inte förklara hela historien, vi tar det sen) och då fick jag liksom sparken från min värdfamilj (för de vill inte ha en au pair som bränner hål i sängar, ANTAGLIGEN!!!) samtidigt som min värdmamma berättade allt för min agentur så min agentur fick ha ett möte om jag ens fick vara kvar i USA som au pair (alltså om jag var värd risken att typ bränna hål i fler sängar.)

Ja… kände ju att jag verkligen levde under den här tiden. När man står utan jobb och typ bostad eller en…jag vet inte… en framtid, DÅ KÄNNER MAN ATT MAN LEVER, JARÅ!!!

Hehe.

När jag tänkte “…ohps det här kommer inte gå men eh, jag kan lika gärna försöka”: Min agentur gillade mig litegrann i alla fall för jag fick vara kvar, men bara om jag skrev ett långt brev till agenturen där jag rannsakade mig själv och anledningen till varför jag brände ett hål i en säng, ni vet som när kändisar talar ut i Oprah fast i word-format!

“I totally promise I will not set my bed on fire…again. I mean again. I will not try do it again. Hehe. *sorry Oprah*”

När jag insåg att “det här typ kanske,kanske kan gå”: Jag fick en ny familj som tog mig för den jag var (alltså en person som precis har bränt hål i en säng). Skulle inte säga att jag “fuckade upp mindre”, jag tror jag mer  hade en förstående arbetsgivare. Hehe.

När jag insåg att “det här kommer ju faktiskt gå, på riktigt!”: …när jag hade kommit hem, insåg att jag klarade hela året som au-pair och bara bränt ett hål i endast en säng.

Önskade jag kunde skriva att jag inte hann repa några fler bilar men det gjorde jag.

Jaja – *still did it*

Så…vad kan vi lära oss av detta? Förutom att mirakel kan hända så är det bara att köra på om man är kass på någonting. Det värsta som kan hända är ju bara att man bränner ett hål i en säng och typ får sparken!

Vilket inte alls är bra nu i efterhand så gör ingenting. Stanna bara hemma och gör absolut ingenting som ni är dåliga på. Ger bara ångest.

Åh, gud. Det här skulle ju bli ett peppande inlägg. Jaja, hoppas ni hade kul i alla fall.

…och kom ihåg om du någon gång känner att ni verkligen har “fuckat up”, tänk på att jag antagligen har gjort något värre

:)))

Pusshej/Tina