Tisdag 20:01:

Jacob: …vi har nog diskat den här tallriken dåligt.

Jag:

“Har JAG diskat något dåligt?! JAG?!”

“…du känner inte ens mig! Om du kände mig så skulle du veta att jag diskade supernoga. HELA TIDEN! Kan inte ens förstå att du antar det här. JAG TRODDE DU KÄNDE MIG JACOB?!”

“… OCH ATT DU ENS KAN SKYLLA PÅ MIG SÅHÄR??!! Jag diskar superbra. Hela tiden. Varje dag. Jag känner mig utsatt och jag förstår inte ens hur du kan göra såhär mot mig…”

 “…jag skulle ALDRIG skylla på dig för dålig diskning. Aldrig! Allt jag gör är att berömma dig när du diskar. Eller i alla fall inte säga någonting. Vilket garanterat är bättre än att beskylla någon för att diska dåligt!” 

Jacob: …men. Jag sa inte dig. Jag sa “VI” har diskat den här dåligt. “VI” har diskat tallriken dåligt.

Jag: eh…jaha……………..men då så……..just det…mmm…vi…har.

Jacob: Ja, precis, vi, var ju du som tog åt dig bara?

Jag: eh…mmm….måste…hört….fel…eh…vi har diskat den dåligt. Inte jag. Vi har. Självklart…är…det…så.

Jacob: mm…

Skoja.

Det var jag.

Definitivt jag.

Hihihihihihih.