Så..ni…vet…mammor är ju bra på att påminna en på saker som man inte tänkt på tidigare.

Som när jag var 14: “Ska du verkligen köpa tre maskara på rad för din månadspeng?”  

(Köper en maskara i halvåret numera.)

…eller när jag var 16: hm…ja…det var väl inte så himla smart att ha hemmafest när pappa är på jobbresa…och slänga en påse med tomma ölburkar in till dagiset som ligger bredvid oss var ju heller inte så…bra…” 

(Tyckte då på riktigt att det var en genialisk ide då jag slapp slänga påsen i våra egna sopor. Glömde att dagiset låg precis bredvid och att det syntes ganska väl ändå, heh.)

…eller när jag var 19: “hmm, den där killen som tycker om sitt proteinpulver mer än dig… har du tänkt på att kanske, jag vet inte, att du är värd mer än det?” 

(Är nu ihop med Jacob som garanterat värderar mig mer än det. Till och med när jag har psykbryt. Vilket är bra.)

…eller, som i fredags: “hm, du får skriva vad du vill i din blogg… men har du tänkt på hur det kan påverka dig negativt om du lägger upp mer personliga  och privata inlägg?.”

Tre sekunder senare inser jag att jag tänkt på det. Men inte mer än fem minuter. Jag borde ha tänkt på det i mer än fem minuter…och…eh…GAAAHH!!!

Detta ledde till att jag i lördags (helt naturligt) funderade på hur jag ska kunna balansera mellan att vara personlig och inte samtidigt för privat. Hur personlig kan jag vara för att inte gå över gränsen så det blir jobbigt för mig själv, senare? Det vill säga, ska jag skala bort inlägg som är mer personliga och på gränsen på privata?

…och det är ju supersvårt!!! Att veta. Jag hittar styrka i att vara sårbar och ärlig. När jag hittar styrkan i det så känns inte saker så privat heller. Det rör ju bara mig ändå. Men samtidigt kanske det inte behöver vara värt det, senare.

Hur som helst, allt detta ledde i sin tur till en “liten process” gällande om jag skulle ta bort två/tre inlägg jag lagt upp de senaste veckorna.

Detta var förloppet:

8:14: *jag gör inläggen privata*

8:32: *jag gör inläggen publika*

8:43: *jag gör inläggen privata*

9:01: äter frukost (måste äta helt enkelt, annars kan jag ju inte bestämma mig!)

9:13: *gör inläggen publika*

9:23: inser att jag ska iväg på spa/relax med mina kompisar och att jag inte rakat benen på två månader.

9:30: rakar benen.

9:35: rakar fortfarande benen.

9:40: rakar fortfarande benen.

9:41: är irriterad över att jag inte rakat benen på superlänge för detta tar…ANTAGLIGEN TID!

9:45: Klar.

9:50: *gör inläggen privata* (var klar med att raka benen inte bestämma mig, obvi.)

9:52: *gör inläggen publika*

10:33: inser att jag måste åka typ, nu om jag ska hinna, OCH NU MÅSTE JAG BESTÄMMA MIG??!!!!!!!!!!! DET ÄR JU INGET LIVSVIKTIGT DIREKT?! Publikt, privat, publikt, privat?! Ja, nej, ja, nej?

10:59: Framme på relaxen…*ignorerar beslut*

11:00: *ignorerar*

12:00: *ignorerar*

13:00: *ignorerar*

13:34: Frågar en kompis. Eller två. Eller tre. Alla var i samma utrymme så lika bra att bara köra på! Hehe.

14:01: Bestämmer mig!

Vad blev det då?

…så…ja…jag har gjort tre inlägg som var väldigt personliga, privata.

Jag skrev av mig. Och det fick mig att må mycket bättre. Men jag tror att vara superpersonlig inte är en lösning på precis allt. Det var en bra lösning då, och dagarna efter. Det känns inte konstigt eller fel att någon har fått tagit del av något så personligt men samtidigt så räcker det där. Det behövs inte längre på något sätt och därmed blir det onödigt att ha kvar det och dela det med fler personer.

Att skriva personligt är lite som ett privilegium man ger sig själv, att våga vara sårbar. Jag vill liksom inte ta det privilegiet för givet. Då kanske jag inte ens kan vara sårbar när jag väl behöver det på riktigt.

Slutligen, innan jag glömmer, tack mamma.

Pusshej/Tina