Min första poddkrönika:

Text:
Jag är 16 år gammal. Jag har precis spenderat dagen på mellandagsrean med min kompis Fanny. Mitt hår är plattat och jag har ett hårspänne på sidan, typ som jag har en blomma i håret, ni vet. Jag minns det för det var typ året då varenda 16-åring önskade sig en plattång i julklapp – och jag hade det där blom-spännet i håret varannan dag. Minst.

Jag sitter nu på bussen hem.  Jag sitter långt bak i bussen med shoppingpåsar på vardera sida om mig, där man kan sitta två och två mittemot varandra.

Bussen stannar på järntorget. Och då ser jag honom.

Fuck.

Inte han.

Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck.

Jag hinner tänka att inte ska gå på. Snälla gå inte på bussen. Den bussen som jag sitter på.

Han går på bussen.

FUCK.

Han går med snabba steg genom bussen, precis som man brukar göra, men det känns som en evighet.

Han går ett steg framåt.

En av anledningen till att jag bytte skola när jag var 13. Han går mot slutet av bussen, där jag sitter.

Han går ett steg framåt igen.

Han som berättade hur ful och äcklig jag var. Han som jag efter mitt skolbyte undvikit. Där jag bor. På varenda disco. Han går mot mot slutet av bussen, där jag sitter.

Han går ett steg framåt igen.

Jag kollar ner i marken. Spelar snake i mobilen.  Vad som helst. Snälla se mig inte. Snälla se inte att jag sitter här.

Han ser mig.

Nej. Fan, fan, fan.

Han går mot mig.

I ren automatik spänner jag varenda cell i kroppen. Bygger en mur så ingenting kan komma igenom. Så ingenting kan såra. Jag intalar mig själv det i alla fall. Egentligen vet jag något annat. Att muren fungerar litegranna men att glåporden alltid på något sätt lyckas ta sig igenom.

Han sätter sig på sätet framför mig nu.

Jag tänker på vilka glåpord han ska säga. Det är ju det som alltid har hänt när vi setts förut. Jag förväntar mig liksom inget annat från honom. Även om det var tre år sedan sist vi sågs.

Han säger något men jag hör inte. Jag ser bara munnen röra på sig. Kanske säger han något i stil med “är det du..tina?”.  Men jag vet inte säkert. Jag tror jag är så upptagen med att förbereda mig på hur jag ska reagera för varje glåpord han brukade säga till mig. Kanske blir det lättare att hantera då.

Sedan hör jag något.

“…HALLÅ, säger du inte hej eller?”

Jag stammar fram någonting. Minns inte vad. Bussen åker förbi väster. Åker förbi Karl Johan Skolan. Tre stationer kvar tills jag ska gå av bussen. Han sitter fortfarande mitt emot mig.

“du, kan man få ditt nummer eller?”

Två stationer kvar.

“Öh…öhhh….va?”

“ja, ditt nummer, kan jag få ditt nummer?”

En station kvar.

“Alltså du behöver inte ge det asså”

Framme. Jag svarar.

“…nnää…”

Jag samlar mina shoppingpåsar, går till dörrarna och ut ur bussen. Jag vet inte vad det är men något har ändrats.

Efter en stund inser jag det. Det var inte att jag helt plötsligt dög. Det var att jag visste innan att jag gjorde det.

Jag var så upptagen med att skydda mig själv att jag inte la märke till det viktigaste

Att jag var inte rädd längre. För honom.

Det är svårt att kontrollera vilka människor man möter i livet. Om man inte bor under en sten det vill säga (vilket, om jag ska vara ärlig, är supertråkigt). Många gånger har man chansen att möta människor som bara är fina mot en (och många gånger har jag  just gjort det). Men ibland möter man människor som sårar en, gör en illa och gör en rädd.

Det kan hända när man är tolv. Tjugotvå. Tjugosju. Kanske händer det till och med ännu längre fram.

Men en sak jag vet – och det är att det en dag går över. Precis som när man är liten och man inser att monstret under sängen bara var ett par gamla strumpor och lite damm. Kanske sker det när man träffar på någon man kände förut, för längesedan, i toalettkö på krogen. Kanske sker det när man träffar människor som bara behandlar en som man ska behandlas, inget annat. Kanske sker det bara en dag sådär, när man  vaknar upp och inser att de saker som gjorde ont igår inte gör ont idag.

Eller kanske inser man det när man är 16 år gammal, befinner sig på 12:ans buss påväg hem från mellandagsrean.

Så, det var det. Min första podd krönika.

Det här var superkul och läskigt på samma gång. Tack för att ni lyssnade!

Pusshej!

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s