För ett år sedan åkte jag ned till Tanzania som volontär. Det var en upplevelse som finns här i bloggen och som jag aldrig kommer att glömma. Jag var med om saker jag aldrig trodde jag någonsin skulle få vara med om. Både på gott och ont.

När jag åkte iväg som volontär så blev jag kompis med en som var som en mamma på barnhemmet. Typ den som diskar, gör all mat etc. Hon visade mig hur andra familjer bodde och eftersom hon kunde lite engelska så kunde hon hjälpa mig med att kommunicera familjerna som hade barn på barnhemmet.

Helgen då hon visade hur hon och andra i hennes bostadsområde bodde så föddes idén att starta insamlingen. “Mama” på barnhemmet hjälpte mig till en början. När insamlingen var liten. Sedan insåg jag att det var ohållbart att ha henne involverad då jag inte ville att hon skulle ta skada då hon också på något sätt var anställd åt barnhemmet. Det kunde ses som ett svek om hon hjälpte mig istället för den som ägde barnhemmet. Samtidigt kunde familjerna ta skada också. Det sista jag ville var att någon skulle ta skada av det. Huvudsaken var på något sätt att pengarna gick fram på rätt sätt.

Några månader efter jag kom hem fick jag reda på att hon fick sparken. Genast fick jag en dålig känsla i magen och jag var hjärtekrossad över att veta att hon kanske fick sparken på grund av att jag involverade henne i något.

Men det tog inte slut där. Saker bara kom flygande emot och samtidigt var jag så himla bräcklig.

En dag fick jag ett meddelande från barnhemsägaren angående massa anledningar till varför hon fick sparken. Ett av dom var att hon slog barnen.

Då gick jag sönder. För var jag så himla ledsen över att hon hade fått sparken, att hennes dotter skiljs från sina bästa kompisar, att hon inte har något levebröd alls och nu så kanske barnen hela tiden hade tagit skada. Jag kunde inte veta vad som var sant eller falskt men bara tanken av att det kanske hade hänt fick mig att gå sönder i tusen bitar.

Jag blev knäckt. Det blev för mycket på något sätt att hantera. Jag sa upp all kontakt med alla från min volontärupplevelse förutom Saga och Jenny. Jag började samla ihop mig själv. Vissa dagar gick det bra. Andra inte. Vissa dagar kändes det som jag gick tre steg tillbaka och vissa dagar gick jag tre steg fram.

Ett år efter jag åkte kan jag säga att jag har samlat ihop mig igen och hittat någon form av acceptans. Jag kommer aldrig att få reda på vem som gjorde vad. Jag kan heller inte dela in allting i svart och vitt, för precis som du och jag, är människor i Tanzania både och. Man har bra sidor och dåliga sidor. Och framförallt – jag fokuserar på det positiva som har hänt. På allt det som gick bra och det som jag lärde mig.

…och nu ett år senare plingar till i min mobil.

Det är hon som var “mama” på barnhemmet. Hon har på något sätt hittat min Facebook.

Först så tänker jag inte acceptera meddelandet. Jag stänger ned och låtsas om som ingenting.

Men efter en stund så inser jag att det spelar ingen roll vad som hänt tidigare. Jag kommer aldrig veta exakt allt som har hänt. Men jag kan försöka ta reda på vad som händer nu. Om hon mår bra. Om andra familjer mår bra. Om hennes dotter mår bra. Om andra barn mår bra. Allt det jag undrat i 10 månader kan jag få reda på.

Så jag svarade. Försökte kommunicera på så enkel engelska som möjligt. Jag förklarar att jag kan inte prata med henne som förut, men att vi kan prata idag.

Jag fick reda på att hon är kvar där hon var förut. Att hon inte har några fiender. Att hon är säker. Att hon har ett litet kafé (i Tanzania-mått). Att hennes dotter kan gå i skolan. Hon berättar vissa av barnen är kvar på barnhemmet. Hon säger att det inte är superlätt att få ihop allting men att hon är en hustler. Jag skrattar när jag ser att hon skriver så för det är jag som lärde henne vad det innebar och det var jag som sa att hon är en “real hustler” och nu använder hon det typ hela tiden.

Jag skriver tillbaka att hon ska hälsa alla barnens familjer hur de har förändrat mitt liv, hur mycket jag tycker om dom. När jag gjort det så skickar hon att hon ska det.

Sedan berättar hon att en av mammorna som fick köksgas frågar efter mig varje dag. Och jag svarar att hon ska hälsa henne.

Jag skriver sedan att jag inte kommer att kunna skriva med henne igen men att jag är tacksam för att hon har berättat hur det är med henne och andra. Hon svarar som hon förstår och skriver att hon tackar för min tid.

Jag gråter och skrattar om vartannat. Men mest av allt är jag tacksam. Tacksam att jag fick en chans i efterhand att förklara hur mycket barnens familjer hjälpte mig och förändrade på hur jag ser på livet. Tacksam för att barnen får veta det. Det är det viktigaste av allt.

Barnen och dess familjer har förändrat på hur jag ser på saker. De har förändrat mitt liv. Mitt liv är inte detsamma på grund av att de har släppt in mig i sina liv. Utan dom hade jag aldrig sett något annat än barnhemmet. Jag fick nu också se verkligheten. Och jag är så himla tacksam för det.

Det är superlätt att vara kritisk nu. Mot allting. Ingenting är svart eller vitt. Ingenting är lätt att bedöma. Jag kan aldrig veta hur mycket som stämmer. Men idag fick jag en chans att berätta för barnen och deras familjer på barnhemmet hur mycket dom betyder för mig.

Om det är något jag önskade mig, nu ett år senare, så är det just det.