Jag var 20 år och var au pair hos en familj mitt ute på landet i Simsbury, Connecticut. Staden kallades egentligen för “Simsboring” för typ ingenting hände där. Men jag hade valt en stad mitt i ingenstans för att det kändes som familjen var ganska okej. Jag tänkte att ganska okej var bra. Om man inte kräver för mycket blir saker och ting ganska okej – och det är bättre än att det är superdåligt.

(Om någon undrar hur den taktiken fungerar så vill jag bara säga – dåligt. Man kan inte nöja sig med “okej” bara för att man är rädd för att om man önskar sig något bra så kanske något dåligt händer. Livet är skittråkigt med “bara okej”.)

Innan jag åkte till Simsbury för att arbeta som au pair, var jag fullkomligt livrädd för tre saker:

1. Att min kille (i Sverige) skulle göra slut med mig.

2. Att jag inte skulle trivas.

3. Att jag skulle genomgå en s.k. “Re-match” dvs. byta familj.

4. …eller ännu värre…FÅ SPARKEN!

5. Helt enkelt var jag rädd för att “fucka upp”.

Efter några veckor förstod jag nog inombords att jag inte trivdes i min nya familj. MEN NEJ! Jag skulle nöja mig med “okej” även om det inte alls var okej – det var aldrig okej. Men jag intalade mig själv i månader att jag skulle stå ut. Det är så man gör när man är fullkomligt rädd för saker som exempelvis att byta familj. Man lär sig leva med det dåliga helt enkelt. Det är ju tusen gånger värre att göra något man är fullkomligt livrädd för än att göra något som skulle få en att må bättre (igen – detta är ingen bra livstaktik).

…och angående att “inte fucka upp” så gick det väl….bra.

Kanske hade jag hunnit repa en bil. Men det hände ju inte på riktigt! Jag intalade mig själv bara att det var någon som kört in i den med en kundvagn. Det var ju inte jag. Eller okej det var jag MEN jag intalade mig själv att det inte var jag. Då kunde jag glömma den lilla incidenten.

Sedan var det ju också den där gången jag (på riktigt) råkade “snatta”. Jag råkade få med mig både en vit t-shirt och min egna topp som jag provade t-shirts med (var en grej då – inte sno saker – utan prova t-shirts med linne). Hur som helst. Jag lyckades manövra den lilla “råkade-snatta-krisen” så det löste ju sig! 

Och nu hade ju alltid hemskt jag någonsin kunde komma på hända. Herregud, jag var ju säker hela året nu! Vad mer kan hända än att repa en bil och nästan hamna i fängelse pga att “råka sno” någonting?! TYP INGENTING?!

Trodde jag.

Det var en kvav sensommardag i augusti. Jag lagade mat vid spisen, ni vet en gasolspis. Jag kokade pasta eller något. När jag skulle ta bort kastrullen från plattan använde jag en handduk för att inte bränna mig. Men samtidigt som jag skulle ta bort kastrullen från spisen så råkade handduken hamna under kastrullen och liksom…ta….eld.

En praktisk bild över hur en handduk kan fatta eld när man kokar pasta.

Jag fick panik.

Fan, fan, fan. Jag visste att detta inte var bra. Jag stängde av spisen och skakade handduken så att den inte brann längre. Men jag visste att det här absolut, absolut, inte var bra. Jag visste inombords att jag inte orkade längre. Jag orkade inte göra något dumt och få utskällning igen. Jag orkade verkligen inte det.

Jag springer snabbt upp på mitt rum med den släckta handduken i ena handen. Jag hinner upp på rummet utan att någon ser, slänger handduken på sängen och går ut igen.

10 minuter senare går jag in i sovrummet…och där får jag möta något jag tror jag aldrig kommer att glömma.

Handduken var aldrig helt släckt. Det var två glödbitar på. Någonting måste det vara. Även om jag inte kände det i handen. Det “typ brinner” i min säng och det är rök i hela mitt sovrum. 

Det har gått snart åtta år. Sedan den kvava sensommardagen i augusti men jag kan fortfarande se röken framför mig. Jag kan fortfarande känna paniken i bröstet. Jag kan fortfarande känna hur hjärtat slog sekunden jag insåg vad som hänt.

…och om någon undrar vad man tänker om man är au pair och inser att det är rök i hela ens rum, låt mig förklara:

1. Det här är inte bra. (Svar: Det var det inte.)
2. Detta kommer att “fucka upp” mig en dag (Svar: Det kommer det.)
3. Jag kommer att få sparken (Svar: Det fick jag).

Jag behöver inte gå på detaljer. Jag fick sparken. Inte nog med det. Min värdmamma
rekommenderande min agentur att aldrig någonsin hjälpa mig att få ett nytt au pair jobb igen. Samtidigt visste jag inombords att min kille (då) ville göra slut med mig (sköt dock strategiskt upp det i flera veckor). 

Inom loppet av två veckor var jag alltså:

1. “typ dumpad” (min kille ville dumpa mig – men jag vägrade bli dumpad på grund av resterande punkter i den här listan)
2. Gjort min största “fuck upp” i mitt liv någonsin. Det vill säga bränna hål i en säng.
3. Fått sparken + fått indikationer på att jag aldrig någonsin skulle få jobb som au pair igen.
4. Hade 15 000 minus på kontot (Detta var bara ett fel av Handelsbanken. Men ändå. Det hände).

Allt jag var fullkomligt livrädd för innan jag åkte till USA hände. Att min kille jag var dödskär i skulle göra slut med mig. Att jag skulle göra “en riktig fuck-up” (tror bränna hål i en säng räknas till det). Att jag skulle få sparken.

Jag hade misslyckats i precis allt som betydde något för mig just då. Jag levde som i en limbo. Utan att veta någonting. Allt jag egentligen ville var att ge upp. Jag tror  jag var en hårsmån från att göra det.

Men jag gjorde de inte. Jag gav inte upp. När jag tänker på det idag, åtta år senare, kan jag inte förstå hur det gick till exakt. Det bara gick till. 

Kanske var det mamma som peppade mig trots att jag misslyckats totalt. Eller au pair kompisar som hjälpte mig när jag knappt hade någonting. Kanske var det faktumet att “ge upp” var ett alternativ. Ge upp är inte lika attraktivt när man liksom får ge upp om man vill. 

Jag hade liksom inget att förlora. Jag hade ju redan fått möta precis allt jag var livrädd för innan jag åkte till USA. Jag kunde lika gärna bara försöka.

Så det var det jag gjorde. När agenturen gick med på att låta mig få vara kvar i USA så länge jag skrev ett långt och detaljerat brev om vad jag gjort – skrev jag det bästa brevet jag någonsin kunde komma på (att se kändisar tala ut i Oprah sen jag var tolv hjälpte!).

Och därifrån började telefonen ringa. Vissa familjer tackade nej (ville ej ha en au pair som brände hål i sängar). Eller okej. Alla tackade nej. Men “alla” var typ två familjer och ena värdmamman lät som en seriemördare så känner rent spontant i efterhand att det inte räknandes.

Anywho.

Telefonen ringde en tredje gång. Det var en familj i New York. Efter några minuter med mamman i familjen så insåg jag att jag på något sätt var avslappnad. Jag hade inte vart avslappnad på flera månader. Jag visste knappt hur det kändes att vara avslappnad längre. Jag hade ju liksom gått på nålar i fyra månaders tid. Sedan kom frågan:

“so…why are you in re-match… I read something about a…houshold accident…”

“…well….eh…it started with a stove…”

Sedan berättar jag historien igen. Om spisen. Om handduken. Om handduken som inte var släckt fast jag trodde den var släckt. Om ett brännhålet i sängen.

Det blev tyst. Det kändes som flera minuter men kanske varade det bara i några sekunder.

“hmmm..ok…and you think you will ever du it again?”

“..eh..NO…I mean…ABSOLUTELY NO…. I swear no fires in the bed…eh….”

“..well…then I guess its fine….”

En dag senare fick jag jobbet. Tre dagar senare åkte jag till New York. Fem dagar senare insåg jag att jag fått ett jobb där jag 1. jobbar mindre, 2. får bättre betalt, 3. trivs bättre.

…så ja. Det var den historien. Historien om hur jag brände ett hål i en säng, fick sparken, flyttade till New York och fick en löneförhöjning – allt på fyra veckor.

Just det. Vi gjorde slut också. Jag och killen gjorde slut.

Men det är också historien om den gången jag inte gav upp – fastän jag lika gärna kunde ha gjort det.

Jag tror det också är därför jag berättar det här just nu. Jag tror jag behöver det på något sätt. Behöver inse att när allt går åt helvete så ger jag inte upp.

Jag är så himla fokuserad ibland på att inte göra fel. Det är som om allt jag minns från dom där fyra veckorna är hur röken stack i ögonen när jag öppnade min sovrumsdörr, den där kvava sensommardagen i augusti. När jag egentligen behöver minnas något annat – att jag aldrig gav upp. Oavsett hur tufft det var.  Att i mig finns någon som inte ger upp. Som klarar sig när allting går åt helvete. Hon finns därinne.

Jag behöver nog bara förstå det mer.

Pusshej!

Tinis