Hej,

Som någon kanske vet ska jag springa ett lopp på 8 km (inklusive 35 hinder).

Hur det går med träningen?

……..ja……………..jag har fått med min älskling på tåget (ingen idé att berätta vem det är men det är Jacob jag syftar på). Ej actionrun-jävel-tåget utan träna-sin-flickvän-inför-actionrun-tåget.

Vilket är jättebra. För Jacob har ju en bra grundfysik och ett bra psyke och jag, jag har ju varken eller. Vissa är födda med “både och”, antagligen (fusk!!!).

Och igår gjorde vi vårt första pass. Backintervaller.

Hur det gick?

Jau. Började grina efter jag sprang upp för backen för första gången. Andra försöket bet jag nästan sönder mina hörlurar av ilska över hur jobbigt det var med backintervaller. Det enda som inte stoppade mig från att ha sönder hörlurarna på riktigt var att Jacob sa; “älskling, det är nog ingen bra idé att bita på hörlurarna” (han är bra på att ge rimlig feedback vid rätt tillfälle).

Vad ska jag säga? Ni vet, normalt sett har jag ju SÅÅÅ mycket känslor. Men jag har insett att, när jag tränar superhårt, har jag ÄNNU mer känslor. Jag trodde inte ens man kunde ha mer känslor än jag redan har dagligen?!!!??????? Jag förstår inte hur det går ihop?????!!!!!!!Nu när jag tänker efter är det kanske därför jag aldrig träna hårt???!!!!

Aja. Nu är jag ju inte ens orolig för att springa långt. Eller skada knät. Eller brinna upp över eldhindret. Nej, jag är orolig för alla känslor jag kommer att känna när jag kommer att springa 8 km. Jag kommer ju bli som…Hulken.

…och jag tror inte att det kommer bli så bra stämning under loppet om jag beter mig som Hulken!!!! (bara en gissning, men troligtvis inte)

Så – avslutningsvis. Jag tränar. Jag har gjort backintervaller. Jag kommer att göra det igen. Jag är tvungen att göra det igen. Förhoppningsvis blir jag inte så arg att jag river sönder något. Men troligtvis kommer jag det.

Jag får samla på pinnar eller något. Att riva sönder alltså. Det som är positivt är att Jacob är uppväxt med hundar vilket innebär att han har en lång erfarenhet av att “samla på pinnar”. Då kan han ju samla pinnar till mig också. Typ samma sak!

Nej, nu ska jag gå.

….men först en bild på mig när jag tränade i söndags.

SKOJA!

Den här är från dagen innan. Tog ju ingen bild när jag tränade i söndags!!! Var ju upptagen med att grina och försöka att bita sönder mina hörlurar!!!!! Förstår ni väl!!!!!

Nu ska jag gå på riktigt.

Pusshej!

Tinis