Ja. Så blev det en ny dag. 

Först så sprang jag. Nej, jag åt innan. För om jag inte äter innan jag ska röra på mig så känns det som om jag ska svimma och förtvina på en sekund. Och det vill jag inte. 

Sedan sprang jag. Förbi bostadshus, förbi mataffären, förbi en ladugård. Jag hann skymta en häst och hästen hann skymta mig och det kändes som hen såg mig och jag såg hen och det var fint.

Sedan sprang jag längst en äng. Fram till mataffären igen. Där mötte jag en kille som höll sin äldre släkting i handen. Och det var något så fruktansvärt vackert med det så jag log mot den äldre släktingen. Hon låg tilbaka. Och jag tänkte. Jag ska nog le mot främlingar mer. Jag ska nog le mot saker som är fint mer ofta. 

Sedan kom jag hem och där vad Jacob. Solen lyste in i fönstrena och vi bestämde oss för att köpa take-away och sitta i Stadsparken. Så det gjorde vi. Och fastän solen gick i moln så blev allt bra ändå. 

Och nu ligger jag i min säng och tänker på att kärleken är viktigast av allt. Jag svär, jag ska älska tills den dagen jag inte kan göra det mer. 

Jag ska inte låta hatet komma in. För  om det gör det så riskerar jag att förlora allt i mitt liv som är bra.

Jag riskerar att förlora kärleken. Och att ha kärlek är som att ha frihet. Och frihet är som att ha allt. Precis allt.