Saker jag lärt mig genom att vara volontär i Tanzania (+ GIVEAWAY!!!):

Hej,

Det här blir nog det sista inlägget jag skriver om min tid som volontär. Ett av det bästa sättet att lämna ett kapitel bakom sig är att summera vad man lärt sig.

Det är det jag tänkte göra nu.

Om jag har lärt mig något…jag har lärt mig massor! För att dock inte göra det här inlägget till en roman har jag dock kortat ned det med några punkter.

Jag har också mitt livs första giveaway. Info finns i slutet av inlägget (:D).

Okej, då kör vi:

1. Ta hand om 24 barn i ett klassrum:
…på swahili. Vet inte hur man gör det på svenska ännu. Men det är garanterat bättre än den gången jag åkte till USA som au pair, brände hål i en säng och fick sparken.

giphy

Så…det…känns…bra.

2. Vara kreativ:
Jag har aldrig sett mig själv som en kreativ person. Kanske för jag aldrig uppfattat vad kreativitet faktiskt innebär och att jag alltid tänkt att en kreativ person typ…målar.

Här är en bild jag målade för fem minuter sedan:

11880068_10155935047950621_914764432_n

Precis.

Men, i Tanzania så insåg jag att det finns tusen sätt att vara kreativ på. Det kan handla om att skriva, ha ideér och lösa problem.

…och…jag kan intyga att vara ensam med 24 ungar i ett klassrum i Tanzania (på grund av att den brukar vara huvudlärare är sjuk i malaria)…ja, då, är man kreativ.

KAN JAG LOVA!!! HELT KLART!!!

Hehe.

3. Problemlösning:
Hela min vistelse i Tanzania handlade om att lösa problem. Det var typ oundvikligt och egentligen inget dåligt. Det kunde vara allt ifrån att jag skulle välja ny volontärplats på ett bra sätt, dagliga situationer på barnhemmet, till hur jag skulle fördela pengarna från insamlingen på ett smart sätt.

Det jag lärt mig mest av att lösa problem dagligen är att det verkligen handlar om att bara göra det. Lita på sig själv och bara göra det. Oftast kan vi ta bra beslut bara vi tror på oss själva.

4. Ta egna (svåra) beslut:
Innan Tanzania har jag tagit egna beslut. Men jag tror inte jag tagit så svåra beslut i mitt liv, när jag liksom känt ett stort ansvar. Det har alltid funnits en chef att fråga när en situation uppstår. Mamma, pappa, Jacob, en kompis.

Men i Tanzania så var jag många gånger själv i mina upplevelser. Det var bara jag som kunde ta slutgiltiga beslut. Ingen annan. Det fick mig att förstå att jag kan ta svåra beslut själv och att det kan vara svårt att hantera det efteråt.

Jag hade svårt att hantera det.

När jag skulle bearbeta allt när jag kom hem så återkom jag alltid till beslut jag tagit. Även hur genomtänkta de än var så visste jag inte hur jag skulle på något sätt godta det. Jag hamnade flera gånger i en ångest-bubbla som var vidrig att befinna sig i och att ta sig ur. Jag var så himla rädd att gjort fel (fastän jag aldrig gjort något fel i efterhand, allt hade ju gått bra!). I slutändan handlar det inte om mina prestationer i sig utan att jag var livrädd för att inte duga. Jag har nog vart rädd för det sedan jag var liten, men det var när jag tog svåra beslut som jag verkligen förstod hur rädd jag faktiskt var.

Men det i sig var också en erfarenhet, i slutändan kommer vi alla få ta svåra beslut. Beslut som varken är 100% rätt eller fel. Det handlar hela tiden om hur vi hanterar det. Jag är glad att jag insåg hur jävla livrädd jag alltid varit för att inte duga. Nu när jag vet om det så kan jag göra något åt det. Det kanske tar lång tid, men jag är glad att jag insett det här nu och inte om tio år.

5. Att vara modig:
Jag vågade göra massvis med saker som jag inte trodde att jag kunde göra. Exempelvis, ta hand om 24 barn i ett klassrum (på swahili) eller ta dala dala (“kollektivtrafiken”) själv utan att typ kunna ett enda ord swahili.  Att bara åka till Tanzania var en grej i själv.

…och kom ihåg… när du är rädd för att göra något tänk då att allt som kan gå fel också kan gå rätt. Heh…………..eh………….

…………………..

Åh, gud, kul att jag är bra på att motivera. Men kontentan är, du kommer egentligen aldrig ångra att du gjorde saker som du är rädd för. Jag har gjort det, flera gånger. Ibland har det gått bra. Ibland har det gått superdåligt (exempelvis, när jag dök för första gången, fick panik och drog ut syrgasslangen på några meters djup).

…men det löser sig oftast (lever ju fortfarande!). Gör det inte det så är det så livet är, allting löser sig inte. Saker löser sig inte även fast man inte gör läskiga saker. Saker löser sig inte när man faktiskt gör läskiga saker. Hur vi än gör så går livet upp och ner men vi lär oss mer av att göra läskiga sker än att inte göra det alls. 

Så! Då var vi klara.

Det här var min lilla summering av Tanzania. Alla inlägg finns under kategorin “Volontär i Tanzania” (länk). Som några av er läst så har jag delat med mig av fina saker men också saker som vart mindre bra. Mindre bra saker som kanske påverkar er syn om vad det innebär att vara volontär i Tanzania. Men jag vill verkligen understryka att min verklighet inte behöver vara någon annans. Det finns personer som har peppat mig via bloggen som har haft världens bästa upplevelser (på barnhem dessutom). Jag beskriver ofta en väldigt patriarkat miljö. Men det betyder inte att det är så för alla. Finns ju exempelvis barnhem som sköts av kvinnor och miljöer där kvinnor har makten över sin egen situation på ett helt annat sätt.

Hur som helst, jag är jag så himla tacksam över att jag fått dela den här upplevelsen med er som läser. Det har vart kul och stärkande. Det är också därför jag tänkte ha min livs första GIVEAWAY!!!!

*woop woop*

Så, vad kan man vinna?
Jo, en förstoring/affisch av valfri foto som jag tagit när jag var på safari. Jag har aldrig tagit så fina bilder i mitt liv och hade det inte vart så att jag bor i en lägenhet med citrongula väggar med massor av hål i skulle jag investera i det själv också (heh).

Exempel på bilder som kan hängas upp i ditt hem:

IMG_0744

IMG_0915

IMG_0821

Vi kommer sedan överens om en bild som ni vill har förstorad och jag skickar den direkt till dig. Det finns flera bilder i detta inlägg (länk ). Du får också självklart välja mellan alla bilder jag tagit men som inte finns med på bloggen.

Hur tävlar man:

Via Facebook:
Dela det här inlägget via Facebook. Du kan också dela ett annat inlägg som du gillar i bloggen.  När det är gjort kommenterar du i inlägget nedan. Alternativt kan du skicka ett meddelande via Facebook (om du är vän med mig där). Sista dagen att tävla är den 10:e September. Jag lottar sedan en vinnare inom 1-2 veckor efter tävlingen avslutas. Om du kommenterar via blogginlägget nedan glöm ej din e-postadress så jag kan kontakta dig.

Via Instagram (tävling avslutad):
Lägg upp en bild på Instagram, gärna en bild som man kan vinna som förstoring (exempelvis via en screenshot på mobilen). I beskrivningen för bilden skriver du att du är med i tävlingen, länk till mig blogg (www.tinis.me) tillsammans med hashtag #tävlingtinispunktme. Du skickar sedan antingen ett mess via Facebook, ett meddelande till min e-post eller kommenterar detta inlägg. Glöm inte din e-postadress så jag kan kontakta dig. 

Det är fritt fram att dela med sig av tävlingen till alla man känner som skulle uppskatta det här. Alla får självklart tävla så länge det finns en svensk adress att skicka förstoringen till. Min mamma får tävla. Mina kompisar får tävla. Mina kompisars kompisar får tävla. Personer jag inte känner får tävla. Alla. Får. Tävla.

Typ som när Oprah ger bort bilar till alla i publiken:

readImage

…fast det handlar om en förstoring av ett foto. Vilket typ är samma sak som en bil.

b530b60657c734c2_post-27298-lady-gaga-obviously-gif-aIXT.gif.xxxlarge

Observera att det här är extremt icke-sponsrat. Jag gör det bara för det är kul (och för jag uppskattar er!).

Pusshej/Tina

 

Några saker att vara beredd på innan man går på en lokal klubb i Tanzania (en lista):

Hej!

Hade en “liten breakdown” igår (precis som förra söndagen). Men det är nog nödvändigt för att kunna bearbeta det som händer under veckorna. Under veckorna så går allt i 180 och man hinner inte reflektera alls. Sedan kommer söndagen och det känns som hela världen står stilla.

“Uuuääääääääähhhh……jjjenny….jjag…sser…nnästan…uutt… ssom…bbilden..ppå mmin….tttelef..on….”

“Haha, ja, det gör du…snart”

(gissa vilken bild)

: D

Jaja. Nu är det måndag och saker känns bättre, precis som förra måndagen. Och jag har gjort en lista till er. För det är bara sån jag är!

*varsågoda*

I lördags var jag nämligen ute och dansa på en mer… lokal klubb (som inte består av 90% volontärer).

Och…..omg……det….var….en….upplevelse.

Låt mig därför presentera min lista:

“Några saker man ska vara beredd på när man besöker en lokal klubb i Tanzania”

1. Denna syn när man stiger in i klubben:

IMG_0242
En säkerhetskontroll

*stämningshöjare*

2. Någon kommer att vilja “grinda” med dig (garanterat):
10% av tiden på dansgolvet spenderades att dansa och resten av tiden, ja den  spenderades att avvärja sig från personer som ville “grinda”.

Eftersom mina föräldrar läser den här bloggen som inte vet vad detta är (hoppas jag, annars vet jag inte vad jag gör) så tänkte jag introducera “grinding” med en gif:

anigif_enhanced-29700-1399918271-20

Vill man veta lite mer så finns det också en instruktionsvideo på YouTube:

…inte direkt som en buggtur på finlandsfärjan. Hehe.

Jag tror dock “grinding” inte är en stor grej här då typ…alla..verkligen alla… gör det. Men eh,  man är ju inte direkt bekväm med konceptet överhuvudtaget.

enhanced-1544-1399920399-36 Inte jag när någon vill “grinda” med mig – men kunde vara. (bildkälla)

Eftersom jag absolut, absolut, absolut inte ville “grinda” med någon så provade först med att avlägsna mig från platsen (fungerande inte, det finns alltid någon på dansgolvet som vill grinda. Överallt. Hela tiden). Sedan provade jag med konceptet att säga “sorry, no grinding, plz”  men ordet “grinding” verkar inte finnas här så det enda man får är en förvirrad person som fortfarande försöker grinda med en (jag kallar det “förvirrad grinding”)

…tillslut blev jag så desperat att jag seriöst inte visste vad jag skulle göra. Så jag började dansa som en robot. Och det skapade en sådan chock (antagligen dansar ingen som en robot här) så jag blev lämnad ifred efter fem minuter (eventuellt känd som “robot girl” på stan men fortfarande sjukt värt).

Så, vad har vi lärt oss av detta? Dansa som en robot så slipper ni grinding. Gör det dock inte om du faktiskt är sugen på det. Gör ingenting i så fall. Det händer naturligt ändå (garanterat).

3. Superhög musik:
Ta med öronproppar. Gå inte på en lokal klubb i Tanzania för att “prata ut”.

4. Du kommer att bli fotad:
Var beredd att det kommer fram personer från ingenstans som tar fram kameran och tar typ selfies med dig.

…detta hände dock bara mina kompisar.  Misstänker att detta var på grund av jag dansade som en robot. Två flugor i en smäll!

4. Strömmen kan gå:
…10 gånger på två timmar. Gå inte på en klubb om du är lite klaustrofobisk och mörkrädd. Hehe.

5. Många kan twerka och konceptet “twerk” kommer få en helt ny mening:
Jag trodde jag visste vad “twerka” är men så kom jag till en lokal klubb till Tanzania och insåg att…jag inte visste det.

…och saker jag har sett….som har etsat sig fast på min näthinna…………….

cannot_be_unseen

6. Att du kommer ha så jävla kul!
Oavsett om det är lite ovant och annorlunda så är stämningen sjukt bra! Alla är där för att dansa och ha kul… och grinda.. men dansar man bara som en robot i fem minuter så blir man lämnad ifred. Lovar!  Samt så är alla sjukt glada hela tiden och det är ju peppande!

Så tveka inte – gå. Det blir kul!

IMG_0250

Pusshej!

Tina

ps. när jag letade efter gifs så hittade jag den här Buzzfeed artikeln “16 reasons why grinding is the worst thing to ever happen to humanity” (länk). Den är kul! Om ni vill ha något mer att läsa .ds.

…men det har varandra och det, det är fan värt någonting.

Det är min sjunde dag på barnhemmet och morgonlektionen är typ slut. Eller jag tror det. Kanske klockan är halv elva? Kvart i elva? Jag kollar knappt tiden längre utan lektionerna är liksom uppdelade i tre delar.

Under den första delen brukar de äldsta eleverna vara klara. Det går oftast fort. Några ändringar här och där, sedan är det klart. Jag rättar och berömmer.

Under andra delen hjälper jag de som behöver lite mer hjälp. Vissa ord är helt rätt och andra fel. Men det räcker med att uttala vissa bokstäver och peka så löser det sig. Det löser sig alltid tillslut. Jag rättar och berömmer.

Sedan har vi tredje och sista delen av lektionen. Där allt är kaos. För barnen som är klara vill liksom leka och prata. Och det jag har kvar är att försöka förklara, för några elever som knappt kan läsa och skriva, hur de ska skriva ett ord på engelska. Jag pekar på bokstäver. Säger “a”, det blir ett “u”. Jag säger “t” det blir ett “r”. Vi suddar. Vi skriver. Vi suddar. Vi skriver. Det blir ett rätt. Vi skriver. Vi suddar. Vi skriver. Vi suddar. Och sedan fortsätter det så tills lektionen är slut. Jag rättar och berömmer.

Varje gång jag når den sista delen av lektionen så tänker jag att jag prioriterar fel. Att det som inte kan något alls ska gå först. Men samtidigt vet jag att det kommer bli mer kaos om jag gör tvärtom.

Och just nu, i denna stund befinner jag mig i den tredje och sista delen av lektionen. Ute är det varmt och klibbigt men inomhus är det ganska svalt och skönt. Det äldre barnen står bakom mig och flätar mitt hår, andra står upp på bänkarna och hoppar ner på golvet. Flera barn springer runt bänkarna och det känns som att just nu vill alla ha min uppmärksamhet. Samtidigt försöker jag lära ett av barnen att skriva färgen grön på engelska. Det är den första glosan, och vi har börjat om från början. Vi tragglar och tragglar och tragglar. Det går framåt, men jag inser att tiden snart gått ut och jag inte hinner hjälpa fler barn.

Och då ser jag att ett barn sitter på golvet vid tavlan och ser förvirrad ut. Jag svär för mig själv. För hon har liksom kommit i skymundan idag. Och jag vet att jag inte hinner ge henne min uppmärksamhet och tid idag. För just nu försöker jag bara få de barnen, som är vid mig nu, att förstå någonting.

Men mitt i allt kaos så ser jag att en av de äldre barnen märker att hon behöver hjälp, går fram till tavlan säger “look”, och pekar demonstrativt på bokstäverna på tavlan. Från början. En i taget.

“G….not…J…. GGGGGGGG… ok?

“R…..arrrrrrrrr. Arrrrrrr, ok? ”

“Eeeeeeeee”

“Eeeeeeee”

“N…nnnnn”

Det äldre barnet kollar så det ser bra ut och pekar sedan på mig för att jag ska rätta. Och det står Green. Det är en blandning mellan små och stora bokstäver. Men det står Green. Ett ord av tio är skrivna men ett är rätt, och det är det enda jag bryr mig om, för det står något i den här boken. Något som går att rätta, innan lektionen är slut. Och ibland är de minsta av segrar det viktigaste.

…nä, vet ni vad, de här barnen har inte mycket. Det har ingen riktig skola att gå till. Inga egna skolböcker. De har inte massor av kläder och mat. Vissa har bara en förälder vid liv. Och vissa har ingen förälder alls.

Men det har varandra och det, det är fan värt någonting.

IMG_0214

IMG_0215

Swahili jag borde kunna del. 1

Hej!

Ny dag, nya möjligheter!

*woop woop*

Ja, att vara en lågstadielärare utan att kunna swahili (på ett barnhem i Tanzania)…är ju en liten… utmaning.

Just nu skulle jag vilja kunna följande fraser (meningar…) på swahili:

1. “Doooo NOT touch that caterpillar??!!! Haven’t you noticed that we are like in the jungle??!!! Also haven’t you guys watched Planet Earth?! This country has grasshoppers that kill birds. A caterpillar is not only a caterpillar in Tanzania, oki??!!!”

Vad jag gör nu:
Springer därifrån. Har ej tid att säga något. Man får rädda sig själv helt enkelt.

2. “Stop braiding teacher Tinas hair plz. It takes like two hours every night to comb it out, oki?

Vad jag gör nu:
Pekar på mitt hår och säger “hapana, asante” (typ nej, tack) eller “acha” (sluta). Har hittills ej fungerat. Alls. Kan eventuellt komma hem till Sverige med dreads (*bonus*).

3. “One person at a time at the swings…plz stand in line, no pushing, just stand in line. Everybody will be able to use the swings, ok?”

Vad jag gör nu:
Säger typ “moja, moja” (en, en). Brukar inte ha någon effekt alls förutom att barnen tror att de ska räkna på swahili.

…så, eh kaoset med gungorna fortsätter samtidigt som jag hör massor av barn räkna till tio på swahili. Om. Och om. Och om igen.

Så, det var det.

Nu när jag skriver detta inlägg så inser jag att jag definitivt borde få ett pris för att jag inte har fått ett sammanbrott på barnhemmet ännu.

: D

“….men den som väntar på något gott…”

Hehe.

Pusshej/Tina

Tinas första utekväll i Tanzania – som om man var där fast ändå inte:

Hej!

I söndags tänkte jag först publicera ett inlägg som innefattade en utläggning av min första utekväll i Tanzania MEN som vi alla vet så fick jag hemlängtan, skrev ett superdeppigt inlägg och resten är…historia.

20:40: Jag och Jenny börjar utekvällen på baren som finns där vi bor (ja, den som spelade samma reggea låtar i tre timmar)

IMG_0164

20:45: Vi inser att vi är ensamma. Eller inte ensamma. Vi har ju varandra, men eh, inga andra är här.

Jenny: Inte för att vara sån…men…alltså…det är ju kul att vara med dig me…n
Jag: …det är kul att det kommer andra också…
Jenny: PRECIS!
Jag: …tänkte exakt samma sak…

21:00: Det går ett amerikanskt par mot baren.

Jag: Vi kanske ska fråga om dom vill vara med oss?
Jenny: Ja, vi kan ju fråga lite smidigt.

21:01: Paret beställer något! Vi har en chans!

21:02: De går mot oss. Var cool, var cool, var cool, var cool, var cool, var cool.

21:03: De går förbi där vi sitter. Jag tar ett djupt andetag, harklar mig och säger:

Jag: DO YOU GUYS WANT TO SIT WITH US?????!!!!!!!!!!!!

21:04: Eh…det blev inte som jag hade tänkt mig (som vanligt då). Jaja. Nu sitter de hos oss. Wiii!

21:30: Vi kommer in på ämnet ”Tinas tid som au pair i USA”.

21:40: Det frågar hur man ansöker till au pair.

”Eh…. its not that hard. You fill in an application and take some pictures with kids. So I kind of went to the neighbours house and took pictures of me with her kids….so it looked real….”

“Had you met the kids before?”

“Eh..no… but my neighbor had been an au pair before and totally wanted to help me out! It was her idea! Kind of…hehe”

21:50: Åh, gud, de vet redan för mycket. Endast ytliga detaljer nu. Hm, jag kan berätta var jag bodde. Det är ju ytligt. Två ställen (Connecticut och New York). Ytligt och inte för detaljrikt. Bra.

22:00: De frågar varför jag bodde på två ställen. Eh, ohps, inte..tänkt..så långt…

Jenny säger: “THIS is a funny story… hehehe” (Haha, ja vi har känt varandra i en vecka och hon vet)

22:02: Berätta ingenting, berätta ingenting, berätta ingenting.

22:15: Fan. Föll för trycket. Tog en minut sen berätta jag allt. Ifrån ansökan, till den där händelsen med ett bränt hål i sängen, till att jag fick sparken, fick jobb igen, hamnade i New York, antal bilar jag repat. ALLT. Gah. Jaja. Det var kul. Alla var glada!

23:00: Mot klubben! Säger hejdå till våra nya amerikanska kompisar:

”Goodbye then, you really do not have to hire me as an au pair, I promise.”

“Good idea, have a nice time!”

23:20: Vi är framme! Träffar vår koordinators kompisar från ett hiphop band. Alla ser väldigt coola och avslappnade ut och hälsar med nävarna, ni vet “bro fist”.

…vill genast göra typ samma sak, fast ni vet, när man har har fistbumpat (heter så, har kollat) klart så vecklar man ut handen och gör ett explosions ljud. Jag och Sofia gjorde det jämt förra våren. Och inte för att vara sån men ja, vi var ju ganska…tuffa.

23:21: Nej, får inte göra det. Det kommer inte fatta. Och det kommer inte vara coolt. Man gör inte så. Kanske i Umeå så är jag och Sofia “the shit” men det behöver automatiskt inte funka i Tanzania.

23:22: Min tur att hälsa. Var cool, var cool, var cool, var cool, var cool.

23:23:

“Eh….hi…. my name is Tina…”

*gör bro fist med en kille i bandet*

…inte veckla ut handen och göra explosionsljud, inte veckla ut handen och göra explosionsljud, int…

*två sekunder senare*

”…eh..wait..in Sweden we also do like this”.

*vecklar ut handen och gör explosions ljud*

23:25: Nej, nej,nej,nej. Inte bra. Han förstod ingenting. Fan också. Och nu kollar alla superkonstigt på mig. Måste. Dra.

”I will just go inside I guess….”

Går sedan in i klubben. Snabbt.

23:30: Har förträngt händelsen för fem minuter sedan. Nu kan det bara blir bättre. Träffar en ny kompis som heter Stina som är jättesnäll och trevlig! Blir allmänt glad och känner mig tacksam då alla jag hittills träffat är så himla bra!

IMG_0170

23:30 – 01:45: Dansar!

01:45: Går bort från dansgolvet. Vilar lite. Tar kort på ett träd.

IMG_0178

02:00-02:30: Dansar!

02:30: Hem! Träffar på hiphop bandet igen. Vinkar pga “vågar inget annat”.

Det var det hörrni. Nästan så ni var med, fast ändå inte.

Nä, vänta. Jag vill att ni kollar på den här musikvideon först:

När ni har kollat klart kan ni tänka på att just det här hiphop bandet från Tanzania, har jag gått fram till, hälsat med en bro fist, sagt ”…eh..wait..in Sweden we also do like this”  , för att sedan vecklat ut handen och gjort explosionsljud.

:)))

Pusshej/Tina

 

 

 

Historien om hur Tina hittade sin volontärplats:

En liten update på “en jävla dag” kommer här.

Jag besökte tre barnhem idag för att se vad jag kan göra och var jag kan göra mest nytta.

Det första hemmet startades för mindre än ett år sedan. Ägaren till hemmet är själv uppväxt på ett barnhem och det största behovet som fanns var att hemmet i princip skulle kunna finnas till några månader till men samtidigt så tas all hjälp emot. Jag fick prata med en volontär som typ fungerar som lärare. Jag kände mig otroligt maktlös när jag kom dit, för oavsett om det behövdes massor av hjälp för att hålla barnhemmet vid liv så vet jag inte om jag kan göra det på sex veckor. Och eftersom det redan fanns volontärer som fungerade som lärare så skulle den hjälp jag kan erbjuda kanske vara överflödig.

Det andra hemmet var lite större och minst fem volontärer var redan där. Inga volontärer hade lust att vara lärare utan hjälpte mest till med det runt omkring. Och anledningen till det var nog stora klasser vilket gjorde det svårt att undervisa och att få den respekt man behövde för att känna att man lärde barnen någonting. Samtidigt var det så himla många volontärer som redan var där och jag hade svårt att se att jag liksom hade en klar plats där.

Efter vi hade besökt de två första hemmen så trodde jag vi var klara. Så min tanke var att det vore bäst med det första hemmet då det kändes som jag skulle behövas mest där och klasserna skulle vara mindre vilket skulle göra att jag har en chans att göra ett bättre jobb, oavsett om det inte kändes perfekt. Jag köpte till och med massor av vatten på vägen pga “vi ska ju hem nu”.

Sedan tog vi en Dala Dala åt motsatt håll istället.

😀

“I will show you one last orphanage, then you can decide, ok?”

Vi åkte Dala Dala i några minuter, steg av och började gå på en liten stig vid en rinnande bäck. När vi gått en stund kom vi till hemmet och då hade några personer från kommunen (haha, tänk er typ Parks and Recreation* fast tema barnhem) kommit vilka kollade så att barnhemmet var godkänt. Detta tog typ en halvtimma och under den här tiden hann jag typ tänka att denna lilla trip var sjukt onödig. Jag hade ju redan sett två stycken barnhem. Jag behövde inte se ett tredje.

Sedan gick Arushas svar på Parks and Recreation* och precis då hade barnen fått rast. Jag ser hur de liksom inte knappt kan hålla sig och bara vill få på sig skorna så fort dom kan. Och komma till mig. Men nu är jag liksom beredd så jag sitter kvar där jag är. Och en efter en kommer barnen och sätter sig bredvid mig, ler och kollar på mig. Mest kollar på mig. Istället för att drabbas av panik (som igår, hehe) så försöker jag istället göra något mer konstruktivt, så jag försöker prata lite barnen, med den swahili jag kan:

Jag: Ehm…mambo? (hej!)
Barnen: Poa! (typ: hej, det är bra!)
Jag: Habari gani (hur är det?)
Barnen: Nzuri! (bra!)

Sedan kunde jag inte mer och det var slutet på den konversationen. Hehe.

Barnen fortsatte därmed att stirra. På mig. Efter några minuter ska jag gå för att prata med den ansvarige för hemmet.

“Im going to go now…”, harklar jag fram medan jag försöker ta mig fram mellan utebänkarna där jag sitter med barnen.

När jag gått några meter hör jag några barn säga: “Bye teacher!”

Jag vill först säga “Tutaonana” men det betyder “vi ses” och jag vill liksom inte lova barnen någonting. Så jag vänder mig om, ler lite och svarar “Bye”.

Jag går in i det minsta klassrummet jag nog varit i, med avlånga träbänkar. Men det första som slår mig är oavsett hur litet klassrummet är så finns liksom en organisation, typ som att man gör det bästa av vad man har. Och för första gången så får jag en känsla av att det kan bli något bra det här. Jag vet inte, typ något form av hopp? För att detta hem kan fungera, för barnen och för mig?

Vi sätter oss ned och vi börjar prata om vad jag kan göra. Hemmet är ganska litet och har en lärare som lär ut basämnen som typ engelska, swahili och matte. Dock så finns det en risk att den nuvarande läraren ska börja skolan igen, vilket kan hända närsomhelst (precis som allt annat i Tanzania:D) och då är det bra att någon går med henne och kan hoppa in om det behövs. Hemmet har heller ingen annan volontär vilket innebär att jag faktiskt kommer att behövas och att jag därmed inte är “överflödig” hjälp, vilket jag fick en känsla av när jag besökte det andra barnhemmen.

Eric säger,“I think this is the best option for you, I think you will be needed here.”

“I think so too… I just want to think about it first.”

Och vi lämnar barnhemmet. Går på en Dala Dala igen. Stiger av. Går hemåt och när vi är framme har jag bestämt mig.

“You can call your friend and tell him I’ll be there tomorrow”

“Ok”

“Its at nine right?”

“Yes”

Och jag ler för mig själv när jag går mot min bungalow för jag inser att imorgon så kan jag faktiskt säga “Tutaonana” till barnen.

:))

….och där hörrni är historien om hur jag fick min volontärplats. Tack för all fin feedback på förra inlägget. Wiii! Ni är bäst som läser!

Pusshej!
Tina

*Svinbra serie med Amy Poehler…googla:D

Vilken jävla dag! *hakuna matata på det*

Jag besökte kvinnohemmet idag. Vi åkte ganska långt bort för att komma dit och när jag och min kontaktperson Eric kom dit så möttes vi av en socialarbetare som förklarade hur hemmet fungerade och visade oss runt. Hemmet är det enda som tar emot kvinnor på gatan och antalet kvinnor ökar på hemmet, hela tiden.

Alla kvinnor förutom två stycken går i skolan, från tidig morgon och tidig kväll. Och detta är egentligen otroligt bra men det finns därmed ingen möjlighet för mig att liksom spendera tid med kvinnorna efter skolan då hemmet ligger så långt bort. Därmed, det jag kan göra för hemmet i princip är marknadsföring och kommunikation utåt till ex: sponsorer.

När vi satte oss i bilen så hade jag typ en klump i magen. Inte för arbetsuppgifterna för detta är ju något jag kan och är bäst för hemmet. Det är superbra. Men, att åka dala dala (haha, detta fenomen får ett eget inlägg) i typ två timmar per dag för att kommunicera med ex: sponsorer känns inte effektivt och jag kommer få mycket mindre gjort.

Så hur som helst, efter besöket på hemmet så var jag “lite” överväldigad av precis allt och samtidigt skulle vi åka vidare till min rumskompis (Jenny) volontärplats vilket är ett barnhem.

När jag kommer dit så är många barn utanför hemmet och minst 10-15 barn springer mot bilen. Och när jag öppnar så vill alla hålla handen. Precis alla. Med mig. Och jag har verkligen ingen aning vad jag ska göra. Och ju längre jag står där så kommer det ännu fler. Som vill hälsa och bara vilja ha närhet, av någon. Ett barn slår någon på ryggen för att liksom komma förbi. Och några börjar gråta och jag förstår ingenting.

Eller egentligen förstår jag allt. Och det är det som är så jävla jobbigt. Att dessa barn inte får den närhet de alls behöver och tar varenda chans de kan för att få något. Kanske bara en hand att hålla i två minuter.

Efter några minuter så försöker jag få ögonkontakt med Jenny och säger:

“Eh….Jenny….vad ska jag göra?

“Bara stå där! Du behöver bara stå där, jag lovar.”

Så jag står där. I kanske 10 min. Med 15 små, bräckliga, barnarmar som håller i mig. Och när Jenny frågar om jag vill med till bäcken där barnen ska bada så går jag först med på det (kan ju inte röra mig ändå).

Men efter några minuter så tar det stopp och jag känner att jag nog inte klarar av att vara kvar. Jag är liksom överväldigad av alla intryck och jag måste hem. Fort. Så jag frågar Eric om vi kan åka hem istället och det är helt okej.

Vi startar vi bilen.

Gasar. Kommer ingenstans.

Försöka köra bakåt. Kommer ingenstans.

Vi är fast i leran. Första gången som jag är överväldigad av precis allt och vi sitter fast i leran. Jag måste hem. Och vi är fastnat med bilen i lera.

IMG_0131-1

Tillslut kommer vi hem, det känns bättre och jag pratar med Eric om hur jag kan lägga upp mitt arbete bäst och föreslår att jag jobbar med kvinnohemmet “hemifrån” och sedan arbeta som lärare eller liknande på barnhem i närheten.

“You think this will work?”

“Yes, everything is possible in Tanzania!”

“Haha, Yeah, and everything is an adventure…”

“Hahaha, yes, even for me everyday in Tanzania is an adventure”. Sedan pausar han i några sekunder och säger:

“Hakuna Matata…Tina…Hakuna Matata”

:))

Pusshej/Tina

“Eee..n…Tss..unami…..iiinteee…ssa…laa..mi….Jaa..c..ob” (imorgon åker jag)

Imorgon åker jag. Taggad och livrädd på samma gång. Jag ville så gärna skriva något kul idag, för att bara kunna släppa på nerverna.  Tillslut kom jag på något halvkul utan någon egentlig poäng men precis när jag pratat med Jacob så insåg jag att det inte alls var halvkul. Det var ju inte kul alls. Och allt jag hade kvar var mina känslor som jag inte förstod någonting utav.

Så jag började grina. Alltså inte den här panikgråten utan liksom som att allt släppte. Allt jag hållt inom mig bara kom ut; rädslor, saknad och allt däremellan. Som en enda tsunami av tårar och hulkningar.

Jag: uääää…hulk…hulk……ddeee..tt….ääär…..ss..oom….ee..n….ts…u…nami…..

Jacob: Salami, va?

Jag: EEEN….TSS…..UUU…UÄÄÄÄ…NAAMMIIIIII…….

Jacob: Jag fattar inte… hör ju inte vad du säger… men du äter salami?

Jag: Mm.een… FAATT..AARR…D..UUU…INNGEEENTIIING….EN…TSSUUUN…AAMI……av tårar.

Jacob: Men älskling, allt jag hör är verkligen salami, vad gör du?

Jag: Jaa.ggg….grrå…tt.eeer……soo…m en….tss..una….mi.

Jacob: Jaha, en tsunami?.

Jag: Jj.aa…..inntt.eee…. en….sssaa..laaa..mi….. tssu…nam…i.

Jacob: Ja, det är lite som en tsunami när jag tänker efter.

Jag: jj.aa….

Efter Jacob förstått att jag inte pratade om en salami så fick jag ur mig lite till och sedan började allt kännas okej igen.

Tack Jacob<3

…och älskling, det finns säkert gånger när jag är där borta när jag behöver dig fastän du är tusentals mil bort. Men det fina med oss är att det vi är alltid finns.  För det vi är finns inom mig. Och när allt känns jobbigt och jag bara vill hem så kommer jag att tänka tillbaka på hur det är när jag är ledsen och du är med mig. När du går fram till datorn,  säger “nu blir du nog glad igen”  och efter en liten stund kan jag höra introt till “You can call me al” med Paul Simon.

Och innan låten har tagit slut så vet jag att allting kommer att bli okej.

Pusshej/Tina

ps. Vill också tacka alla fina människor som peppar mig inför Tanzania. På grund av er så känner jag mig inte ensam på något sätt i det här. Tvärtom. Jag åker liksom till Tanzania med er . Och det är jag otroligt tacksam för . ds.

Dagens spända stämning:

Hej!

Idag var jag och köpte massa saker på apoteket. Nu är jag redo för allt! Malaria! Kolera! Diarré! Magsjuka! Åksjuka! Skavsår!

MyBodyIsReadySnape

Definitivt.

…sedan köpte jag en liten reseflaska med flourskölj också. För det kan vara bra att ha och eventuellt “rycktes jag med lite” när jag stod i apoteket och drog ned saker från hyllan.

Jag: *lägger över massa varor på disken*

Apoteksbiträde: Oj, här var det en del grejer…

Jag: Ja, jag ska utomlands.

Apoteksbiträde: mmm…ska du vara borta länge?

Jag: Två månader… i Tanzania.

Apoteksbiträde: *håller i floursköljen med en bekymrad och allvarlig min*… men…jag tror inte den här lilla floursköljen kommer att räcka i två månader…

Jag: *spärrar upp ögonen lite för mycket*… Okej…ja…det är lugnt… tandsten är det MINSTA jag är orolig för inför resan!!!! HELT KLART!!! KAN JAG LOVA DIG!!!! GARANTERAT!!!!

Apoteksbiträde: ….okej.

Åh. gud. Jag tappar greppet.

Apoteket på ICA Maxi Örebro….vi ses nog…aldrig…igen.

Hehe.

Förutom det så mår jag bra. Jag känner mig glad och lugn.

…och allt ni ser framför er är det här:

tumblr_ngqdgj3vqt1sulnzno1_500

Hehehehehehe.

Pusshej!

Känslorna är “all over the place”…. sa inte jag. (men jag har fina gifs)

Hejhej!

Snart åker jag och mina känslor är “all over the place” som prins Daniel skulle sagt.

a582ee41e965a23abea3343a284bbb3e.jpg

Och därmed har jag automatiskt inte uppdaterat bloggen för jag vill ju verka balanserad och stabil.

*scrollar ner i bloggen*

*ser en gråtbild*

*scrollar ner i bloggen igen*

*ser en gråtbild igen*

3

fat-amy-rebel-wilson-quotes-24

Okej, eh…nu när vi känner varandra så….

Hur som helst. Det som är kul med resfeber är att man glömmer bort att man faktiskt har haft det när det väl är över. Allt jag kommer ihåg från resan till Macau är hur himla glad, upprymd och lugn jag var.

tumblr_inline_n8s25sPq4W1rkg7ly

För några veckor sedan:

Jag: Gah…. TANZANIA!!! %%/&&€GHKJGKJGJHHJHKKJ…. *UÄÄÄÄ*

Jacob: Men detta är ju ganska normalt ändå. Att du reagerar såhär. Var ju exakt likadant innan vi skulle åka till Macau.

Jag: Va?

Jacob: Ja, du var ju inte lugn precis.

Jacob: Nä, jag var ju HUR lugn SOM HELST???!!! (note to self: om du måste understryka hur lugn du varit – så var du inte det)

Jacob: …..

*två minuter senare*

Jag: Men eh, vänta, just det. Det var ju då som jag typ frenetiskt la in mina krämer och typ smink i små, små reseförpackningar. Jag kanske höll på med det i minst två dagar.

Jacob: mmmm

Jag: Och…öh… allt jag gjorde var att söka efter typ “flight reports” på YouTube…för att se hur det typ var att flyga…dit….med flygbolaget.

Jacob: Ja precis. Exakt så…var det…

Hehe. Ohps. Skönt att man har blivit ett år äldre, lite coolare och lugnare.

post-23319-Lion-King-Timon-NOPE-gif-Imgur-VRc9

*spolar fram bandet*

Igår: 

Jacob: Vad gör du?

Jag: …inget

Jacob: Men det låter som du åker buss eller något? Vad kollar du på?

Jag: Jag kollar på…. flight reports på YouTube! Okej???!!!

Jacob: …nu igen?

Jag: Visste du att man kanske får kebab på flyget? På Turkish Airlines?

Jacob: Nä.

Jag: Nu vet du det. Jag kanske får en tandborste också.

Jacob: Ok.

Hoppas jag lär mig att använda tandborsten ordentligt bara.

Nä, nu ska jag rota fram lite reseförpackningar för min bodylotion. Det blir kul.

Pusshej/Tina