Jag besökte kvinnohemmet idag. Vi åkte ganska långt bort för att komma dit och när jag och min kontaktperson Eric kom dit så möttes vi av en socialarbetare som förklarade hur hemmet fungerade och visade oss runt. Hemmet är det enda som tar emot kvinnor på gatan och antalet kvinnor ökar på hemmet, hela tiden.

Alla kvinnor förutom två stycken går i skolan, från tidig morgon och tidig kväll. Och detta är egentligen otroligt bra men det finns därmed ingen möjlighet för mig att liksom spendera tid med kvinnorna efter skolan då hemmet ligger så långt bort. Därmed, det jag kan göra för hemmet i princip är marknadsföring och kommunikation utåt till ex: sponsorer.

När vi satte oss i bilen så hade jag typ en klump i magen. Inte för arbetsuppgifterna för detta är ju något jag kan och är bäst för hemmet. Det är superbra. Men, att åka dala dala (haha, detta fenomen får ett eget inlägg) i typ två timmar per dag för att kommunicera med ex: sponsorer känns inte effektivt och jag kommer få mycket mindre gjort.

Så hur som helst, efter besöket på hemmet så var jag “lite” överväldigad av precis allt och samtidigt skulle vi åka vidare till min rumskompis (Jenny) volontärplats vilket är ett barnhem.

När jag kommer dit så är många barn utanför hemmet och minst 10-15 barn springer mot bilen. Och när jag öppnar så vill alla hålla handen. Precis alla. Med mig. Och jag har verkligen ingen aning vad jag ska göra. Och ju längre jag står där så kommer det ännu fler. Som vill hälsa och bara vilja ha närhet, av någon. Ett barn slår någon på ryggen för att liksom komma förbi. Och några börjar gråta och jag förstår ingenting.

Eller egentligen förstår jag allt. Och det är det som är så jävla jobbigt. Att dessa barn inte får den närhet de alls behöver och tar varenda chans de kan för att få något. Kanske bara en hand att hålla i två minuter.

Efter några minuter så försöker jag få ögonkontakt med Jenny och säger:

“Eh….Jenny….vad ska jag göra?”

“Bara stå där! Du behöver bara stå där, jag lovar.”

Så jag står där. I kanske 10 min. Med 15 små, bräckliga, barnarmar som håller i mig. Och när Jenny frågar om jag vill med till bäcken där barnen ska bada så går jag först med på det (kan ju inte röra mig ändå).

Men efter några minuter så tar det stopp och jag känner att jag nog inte klarar av att vara kvar. Jag är liksom överväldigad av alla intryck och jag måste hem. Fort. Så jag frågar Eric om vi kan åka hem istället och det är helt okej.

Vi startar vi bilen.

Gasar. Kommer ingenstans.

Försöka köra bakåt. Kommer ingenstans.

Vi är fast i leran. Första gången som jag är överväldigad av precis allt och vi sitter fast i leran. Jag måste hem. Och vi är fastnat med bilen i lera.

Tillslut kommer vi hem, det känns bättre och jag pratar med Eric om hur jag kan lägga upp mitt arbete bäst och föreslår att jag jobbar med kvinnohemmet “hemifrån” och sedan arbeta som lärare eller liknande på barnhem i närheten.

“You think this will work?”

“Yes, everything is possible in Tanzania!”

“Haha, Yeah, and everything is an adventure…”

“Hahaha, yes, even for me everyday in Tanzania is an adventure”. Sedan pausar han i några sekunder och säger:

“Hakuna Matata…Tina…Hakuna Matata”

:))

Pusshej/Tina