Historien om hur Tina hittade sin volontärplats:

En liten update på “en jävla dag” kommer här.

Jag besökte tre barnhem idag för att se vad jag kan göra och var jag kan göra mest nytta.

Det första hemmet startades för mindre än ett år sedan. Ägaren till hemmet är själv uppväxt på ett barnhem och det största behovet som fanns var att hemmet i princip skulle kunna finnas till några månader till men samtidigt så tas all hjälp emot. Jag fick prata med en volontär som typ fungerar som lärare. Jag kände mig otroligt maktlös när jag kom dit, för oavsett om det behövdes massor av hjälp för att hålla barnhemmet vid liv så vet jag inte om jag kan göra det på sex veckor. Och eftersom det redan fanns volontärer som fungerade som lärare så skulle den hjälp jag kan erbjuda kanske vara överflödig.

Det andra hemmet var lite större och minst fem volontärer var redan där. Inga volontärer hade lust att vara lärare utan hjälpte mest till med det runt omkring. Och anledningen till det var nog stora klasser vilket gjorde det svårt att undervisa och att få den respekt man behövde för att känna att man lärde barnen någonting. Samtidigt var det så himla många volontärer som redan var där och jag hade svårt att se att jag liksom hade en klar plats där.

Efter vi hade besökt de två första hemmen så trodde jag vi var klara. Så min tanke var att det vore bäst med det första hemmet då det kändes som jag skulle behövas mest där och klasserna skulle vara mindre vilket skulle göra att jag har en chans att göra ett bättre jobb, oavsett om det inte kändes perfekt. Jag köpte till och med massor av vatten på vägen pga “vi ska ju hem nu”.

Sedan tog vi en Dala Dala åt motsatt håll istället.

😀

“I will show you one last orphanage, then you can decide, ok?”

Vi åkte Dala Dala i några minuter, steg av och började gå på en liten stig vid en rinnande bäck. När vi gått en stund kom vi till hemmet och då hade några personer från kommunen (haha, tänk er typ Parks and Recreation* fast tema barnhem) kommit vilka kollade så att barnhemmet var godkänt. Detta tog typ en halvtimma och under den här tiden hann jag typ tänka att denna lilla trip var sjukt onödig. Jag hade ju redan sett två stycken barnhem. Jag behövde inte se ett tredje.

Sedan gick Arushas svar på Parks and Recreation* och precis då hade barnen fått rast. Jag ser hur de liksom inte knappt kan hålla sig och bara vill få på sig skorna så fort dom kan. Och komma till mig. Men nu är jag liksom beredd så jag sitter kvar där jag är. Och en efter en kommer barnen och sätter sig bredvid mig, ler och kollar på mig. Mest kollar på mig. Istället för att drabbas av panik (som igår, hehe) så försöker jag istället göra något mer konstruktivt, så jag försöker prata lite barnen, med den swahili jag kan:

Jag: Ehm…mambo? (hej!)
Barnen: Poa! (typ: hej, det är bra!)
Jag: Habari gani (hur är det?)
Barnen: Nzuri! (bra!)

Sedan kunde jag inte mer och det var slutet på den konversationen. Hehe.

Barnen fortsatte därmed att stirra. På mig. Efter några minuter ska jag gå för att prata med den ansvarige för hemmet.

“Im going to go now…”, harklar jag fram medan jag försöker ta mig fram mellan utebänkarna där jag sitter med barnen.

När jag gått några meter hör jag några barn säga: “Bye teacher!”

Jag vill först säga “Tutaonana” men det betyder “vi ses” och jag vill liksom inte lova barnen någonting. Så jag vänder mig om, ler lite och svarar “Bye”.

Jag går in i det minsta klassrummet jag nog varit i, med avlånga träbänkar. Men det första som slår mig är oavsett hur litet klassrummet är så finns liksom en organisation, typ som att man gör det bästa av vad man har. Och för första gången så får jag en känsla av att det kan bli något bra det här. Jag vet inte, typ något form av hopp? För att detta hem kan fungera, för barnen och för mig?

Vi sätter oss ned och vi börjar prata om vad jag kan göra. Hemmet är ganska litet och har en lärare som lär ut basämnen som typ engelska, swahili och matte. Dock så finns det en risk att den nuvarande läraren ska börja skolan igen, vilket kan hända närsomhelst (precis som allt annat i Tanzania:D) och då är det bra att någon går med henne och kan hoppa in om det behövs. Hemmet har heller ingen annan volontär vilket innebär att jag faktiskt kommer att behövas och att jag därmed inte är “överflödig” hjälp, vilket jag fick en känsla av när jag besökte det andra barnhemmen.

Eric säger,“I think this is the best option for you, I think you will be needed here.”

“I think so too… I just want to think about it first.”

Och vi lämnar barnhemmet. Går på en Dala Dala igen. Stiger av. Går hemåt och när vi är framme har jag bestämt mig.

“You can call your friend and tell him I’ll be there tomorrow”

“Ok”

“Its at nine right?”

“Yes”

Och jag ler för mig själv när jag går mot min bungalow för jag inser att imorgon så kan jag faktiskt säga “Tutaonana” till barnen.

:))

….och där hörrni är historien om hur jag fick min volontärplats. Tack för all fin feedback på förra inlägget. Wiii! Ni är bäst som läser!

Pusshej!
Tina

*Svinbra serie med Amy Poehler…googla:D

Advertisements

2 thoughts on “Historien om hur Tina hittade sin volontärplats:

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s