Hej,

Jag lever.

Första dagen på barnhemmet. Kommer dit. Läraren är inte där.

“The teacher has malaria…she is on medicine and might be here tomorrow…you can just start”

Läraren har malaria. Jag gör min första dag på ett barnhem som lärare och den enda läraren är sjuk i…malaria.

Så okej. Vi summerar detta igen.

Framför mig har jag 20 barn som jag ska undervisa. Jag har aldrig undervisat förut, någonsin. Jag tror jag inte ens varit själv med 20 barn. Okej, inte ens två barn. En gång så var jag själv med min kompis barn i 10 min för att natta hen och jag la hen i fel säng (antagligen är en säng för någon som är 1.5 år INTE 80 cm bred och utan spjälar?!)… så min success rate att vara själv med endast ett barn är ej speciellt hög heller.

…och SEN den person som kan introducera mig till vad barnen kan och inte kan är inte här. Hon var här igår och frisk men precis idag, just idag, när det är min första dag så har hon malaria.

Vilket definitivt suger mer för henne än för mig, men eh….är detta ett skämt?!!?! Vad händer??!!! Detta kan inte vara på riktigt?!

Hur som helst… jag…tror….det gick bra. Ibland så gick det upp. Ibland ner. Ibland skarp sväng åt sidan för att sedan gå rakt ned. Sedan upp….typ. Jag minns knappt hur allt gick till. Jag bara gjorde något och hoppades på det bästa. Funkade inte en grej så funkade något annat. Funkade något så använde jag det tills det absolut inte funkade längre. Och så fortsatte jag så, från halv 10 till klockan ett.

…och om ni vill ha tips på hur man klarar sin första dag som lågstadielärare (utan erfarenhet) så kan jag tyvärr inte ge det då jag inte minns så mycket (förträngt) av detta.

..eller jo! Försök inte anamma konceptet “alla får en high five” när någon räcker upp handen och säger rätt svar. Kan bli…kaos. Speciellt om det är 20 barn.

…..hehheehehheheh…..

*varsågoda*

Imorgon kanske läraren är där (verkar vara en mild version av malaria) och då kan jag hänga på hennes upplägg. Annars får jag undervisa själv i tre timmar så, eh, ska väl ta och förbereda mig nu.

Men låt oss inte tänka på det. Istället kan vi begrunda vägen som jag alltid går på när jag ska hem, med utsikt mot Mount Meru. Resten får lösa sig.

Hehe.

Mvh/lågstadieläraren