Jag sitter och äter lunch. Det är fiskgryta och ugali. Det smakar helt okej. Faktum är att allt smakar så mycket bättre än jag trodde här, och mycket är så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Men en välbekant känsla sköljer över mig. Som en våg som kommer emot mig. Precis som alla gånger förut.

Jag vet att jag har 15 minuter på mig att äta klart. För snart kommer vågen skölja över mig helt och då kommer jag bryta ihop. Och jag kan inte bryta ihop där jag sitter just nu, jag orkar inte bryta ihop nu. Inte här.

Tolv minuter kvar. Jag äter metodiskt upp maten. Fiskgryta. Ugali. Fiskgryta. Ugali. Fiskgryta. Ugali.

Sju minuter kvar. Jag dricker upp ananasjuicen. Mina ögon börjar tåras men jag måste hålla mig. Jag kan hålla mig sju minuter till. Det gör jag. Skönt.

Fem minuter kvar. Jag frågar Jenny om hon är klar att gå. Det är hon. Bra.

Tre minuter kvar. Jag går till poolen där Jennys kompisar befinner sig. Jag ler krampaktigt och säger:

“Eh…I will skype with a few friends now, don’t know when I’ll be back, so, if not, have a nice time.”

Två minuter kvar. Jag går till min bungalow och låser upp dörren.

En minut kvar. Jag är inne. Jag är inne. Jag låser dörren. Kryper in till sängen. Ligger under myggnätet. Det är säkert. Jag klarade det.

…och vågen av hemlängtan sköljer över mig. Och precis allt med den här resan känns ovärt och meningslöst. För en stund så vill jag bara vara hemma, i en trygg miljö. I Jacobs armar. Bara för några minuter. Bort från det som är annorlunda, otryggt och bort från intryck som jag inte har kunnat bearbeta eller inte vill bearbeta.

Men jag vet inombords att det här inte är meningslöst. Att oavsett så är detta värt någonting. Jag försöker tänka på allt som är bra med resan och allt kul jag redan upplevt. Att jag har tid att skriva varje dag vilket är det absolut roligaste jag vet. Och framförallt, all stöd och pepp av så himla många personer som liksom hejar på mig.

Jag vet inte hur lång tiden har gått nu. Kanske fem minuter. Kanske tio minuter. Jag fortsätter intala mig själv om alla fina saker som jag får vara med om och det är nästan så jag tror på. Litegrann i alla fall.

Efter några minuter hör jag musik från baren där jag bor. Det är reggae. Jag skrattar för mig själv och inser att det visst även är “Bob Marley Day” idag också. Och i takt med musiken börjar jag tro på allt jag har intalat mig själv den senaste kvarten. För det är ju sant. Jag har ju massor av anledningar att vara kvar här.

Och vågen av hemlängtan är över.

Pusshej/Tina

Ps. Tack för alla peppningar, fina kommentarer och att ni liksom hejar på mig. Det gör jobbiga stunder mycket lättare och det är det första jag greppar efter när något känns jobbigt. Tack<3 .Ds.