Planen för insamlingen del. 1 (som Paradise Hotel fast minus allt liggande)

Hej!

Nu när jag har kunnat landa lite i hur jag ska göra med insamlingen så kan jag äntligen berätta om planen (hittills) för insamlingen.

OBS – innan ni läser detta, vissa grejer jag har varit tvungen att säga och göra för att rädda insamlingen känns helt sjuka. Jag hatar att ljuga och jag hatar att smussla med saker. MEN, jag var tvungen att göra detta för att insamlingen skulle kunna få det resultat som den förtjänar – att de som verkligen behöver hjälp får hjälp. Utan att någon barnhemsägare lägger sig i eller att personer som hjälper till med insamlingen far illa.

Så…här kommer planen:

Det första jag kommer att göra är att stötta de familjer som innefattar barn och en ensamstående mamma, de är de som är mest utsatta i Tanzania och som behöver mest hjälp helt enkelt. Fyra mammor (inkl. mamman som hjälper mig som tolk) kommer att få en gasflaska var som används till matlagning. Gasflaskor till matlagning är alltid något som behövs, det räcker i 4-6 månader och mammorna kommer slippa tänka på kostnaden för detta och istället ha möjligheten att investera pengarna i något viktigare, ex: småföretagande. Gasflaskor är också något som är lätt att införskaffa och på grund av att jag inte vill att barnhemsägaren ska förstå hur mycket en viss anställd på hemmet hjälper mig, så är det viktigt att det pengarna går till verkligen kan göra skillnad (vilket gasflaskorna bidrar med) och att det är lätt att införskaffa.

Gasflaskorna kostar 190 000 shilling vilket i vissa fall är mer än tre månadslöner. Det är alltså inte alltid som mammorna ens har råd med gas. Man använder då typ kol men när kol används vid matlagning tar maten mycket längre tid att laga, och ju mer tid man spenderar på matlagning, desto mindre tid kan man jobba, vilket leder till att mindre pengar kommer in till hushållet. Gasflaskorna sparar därmed både tid och pengar.

Igår var jag på barnhemmet och berättade om att jag skulle skänka gasflaskor till fyra mammor. Anledningen (som jag berättade för barnhemsägaren) var att jag skrivit ett inlägg om mammorna (sant!), att några i Sverige läste inlägget och blev så imponerad av mammorna att de ville sponsra på något sätt (eh…typ sant). Jag sa då att jag hade svenska kompisar här som bott i Tanzania ganska länge (också sant!) som föreslog gas (eh…inte sant), och att vi sedan valde det.

Så…ja…jag stretchade på sanningen lite så ägaren till hemmet inte kunde lista ut att det var en anställd på hemmet som hjälpt mig istället.

När jag berättade om att jag skulle vara med och sponsra några mammor, frågade jag också om något behövdes till barnhemmet. Detta för att jag har fått pengar via organisationen jag åker med som ska sponsra barnhemmet på något sätt. Det finns alltså pengar som ändå ska till barnhemmet. Samtidig så vill jag få hen att tro att hen är i kontroll. Jag har inte lagt mig i angående vad som kan köpas och hur mycket det ska kosta. Om jag ifrågasätter typ vad vi ska köpa och hur mycket det kostar så kommer hen förstå direkt att någon anställd på hemmet har berättat att pengar inte alltid hamnar där de ska hamna. Och då hamnar vi exakt där jag inte vill att vi ska hamna, i en situation där någon hamnar illa ute på grund av något som bara ska vara positivt.

Så, resultatet av detta blev att jag sponsrar ett låsbart skåp till medicin, skåpet blir klart på 4 dagar (så jag kan visa er skåpet utan problem) och skåpet kommer att kosta 220 000 shilling. 140 000 shilling sponsras via organisationen jag åker med och 80 000 shilling av insamlingen på Facebook. Det känns ändå okej att spendera 80 000 shilling på skåpet för det gör att ägaren inte blir misstänksam mot mig och den anställde på hemmet. Att spendera 80 000 shilling på ett handgjort skåp känns inte heller som mycket pengar, samtidigt, om ägaren tar överpris (vilket hen antagligen gör) så är det inte insamlingen som tar den stora smällen, utan organisationen som ändå skulle sponsra barnhemmet (och skulle ta smällen ändå).

Pengarna som blir kvar efter skåpet och gasflaskorna (hittills 530 000 shilling) kommer att planeras lite senare när insamlingen är avslutad. Jag kommer då, gå igenom vilka andra familjer som behöver hjälp eller om, de mammor som redan fått hjälp skulle behöva hjälp med investeringar till småföretagande. Om jag känner att initiativet inte är hållbart och om ägaren blir misstänksam så kommer jag vänta med att köpa saker tills pappa kommer hit. För i det här landet så ifrågasätter ingen en man (*älskar dålig kvinnosyn*) och säger min pappa att han vill köpa 50 kg potatis till Muniras mamma så kommer ingen att ifrågasätta honom eller försöka skapa problem.

Det värsta med hela den här situationen är att det är ett bevis på hur svårt det är som kvinna i Tanzania att hjälpa andra kvinnor. Jag har inte träffat på en enda kvinna (från Tanzania) som äger ett barnhem eller liknande initiativ. Och det är fan inte så konstigt på grund av att det är fler män än kvinnor som är utbildade och inkomstskillnaden mellan man och kvinna är så himla stor. Kvinnor har helt enkelt inte kunskapen eller pengarna för att hjälpa andra.

Och har man ändå kunskapen och pengarna (som jag) för att göra något bra så måste man ändå hitta sätt att går runt systemet, för ingen ifrågasätter en man i det här landet men ibland så känns det som alla ifrågasätter en kvinna.

Men det mest sorgliga med detta är att många barnhem existerar på grund av att kvinnor har det så himla mycket sämre än män i Tanzania. Kvinnor har ibland inte en chans utan en man och lämnas kvinnan ensam finns ingenting kvar. Förutom ett liv i fattigdom och några barn som inte heller får någon chans i livet på grund av att familjen inte har råd att placera barnen i en riktig skola. Och de som är som mest utsatta har inte ens makten att förändra något.

Ja…eh…det här blev ett upplyftande inlägg…

*varsågoda*

Nej, måste lyfta upp det här inlägget nu. Det vi har skapat tillsammans är så himla bra och vi kommer verkligen kunna hjälpa människor, på riktigt. Oavsett om kvinnosynen i Tanzania är deppig och att problemen med insamlingen har fått mig att bryta ihop tre gånger på en helg, så finns det en lösning som verkligen kommer att fungera. Hade jag vetat vilka problem jag skulle möta i och med insamlingen, innan jag startade den, skulle jag ändå starta insamlingen, flera gånger om. Andra personer kommer möta exakt samma problem som jag har mött, och jag tänker inte ge upp en sjukt bra idé på grund av några hinder på vägen.

Någon måste stå upp för de här kvinnorna. Och det är det vi gör nu.

IMG_0268

Ni är bäst (igen!)

Pusshej/Tina

ps: Här kommer en summering av planen för insamlingen:

1 370 000 shilling (6200 SEK)

  • Gasflaskor: 760 000 (4*190 000)
  • Skåp: 80 000

= 530 000 shilling (typ 2400 SEK).

ds.

Advertisements

2 thoughts on “Planen för insamlingen del. 1 (som Paradise Hotel fast minus allt liggande)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s