All skit som finns i världen, kommer alltid att finnas, oavsett om man ser det eller inte.

Hej,

Åh, vad ni är fina! Fick en sådan himla bra respons på förra inlägget och det var så himla skönt att få, efter jag var brutalt ärlig om situationen här. Och tack för alla fina ord.

En person som läste bloggen skickade ett meddelande på Facebook som gick rakt in i hjärtat. Hen skrev en massa peppande ord men berättade också om hens kompis som åkte som volontär till Afrika, men avbröt resan.

Jag fick länken till hens kompis blogg och började läsa inlägg efter inlägg. Från de jobbigaste stunderna tills inlägget som förklarade att hen hade åkte hem. Ju mer jag läste, desto mer kände jag igen mig. Att se allt hemskt som kan ske i världen, hopplösheten, maktlösheten och att kroppen nästan skriker efter tryggheten där hemma. Och när jag läste igenom hens inlägg så var det som om jag kastades tillbaka till de gånger jag brutit ihop här och bara velat åka hem.

Från när jag satt vid sängkanten och grät medan jag krampaktigt höll i våningssängens stomme, för det kändes som att marken inte existerade under mig, och om jag föll så visste jag inte hur långt eller hårt jag skulle falla. Tanken att jag skulle stanna i Tanzania i sex veckor till kändes så himla olidlig. Att befinna mig här i sex veckor till med insikten att jag som kvinna alltid kommer vara ”någons” i Tanzania. Att jag inte bara vill vara ”någons” i Tanzania. Allt jag vill är rätten att liksom inte vara ”någons” och om jag ska vara ”någons” för någon så vill jag vara det för mig själv, och ingen annan.

När jag satt på en kökspall hos Anna en vecka senare. Jag kunde inte stå ut med tanken att jag skulle vara här i fem veckor till. För jag visste att i fem veckor till kommer mina beslut bli ifrågasatta, på grund av att jag är kvinna. Allt kändes så himla olidligt och allt jag ville var att åka hem till den plats när jag kunde slippa det här. För jag orkade liksom inte. Jag grät tills jag inte kunde gråta mer medan jag krampaktigt höll fast mig i stolen för jag var helt säker på att marken skulle ge vika under mig.

Eller från i måndags, när jag kröp in under myggnätet och bara ville ge upp insamlingen. För att det är så himla svårt att som kvinna att hjälpa andra kvinnor. Att ett projekt som ska vara så fint och hjälpa de som är mest utsatta i Tanzania, ska medföljas med så stora risker, bara på grund av att jag och hon som hjälper mig är kvinna. Och insikten att om vi båda vore män i Tanzania, skulle vi inte alls riskera lika mycket för något som bara är positivt i grunden. Insikten att det finns så himla mycket kvinnoförtryck i Tanzania, samtidigt som de som är mest förtryckta inte kan göra något åt problemen gjorde så ont inombords. Så jag bryter ihop under myggnätet. Jenny kryper in under myggnätet och håller om mig medan jag vaggar fram och tillbaka med knäna tryckta mot bröstet. För jag klarar verkligen inte det här längre. Jag klarar inte av att se mer skit. Jag måste bara hem. Bort från det här. Någon annan för göra det här istället, för jag orkar verkligen inte.

Men den insikten som har gjort mest ont är tanken att kvinnor jag träffat här och tycker om kommer att få leva med detta i kanske resten av sina liv, medan jag kan åka hem. Jag behöver inte uppleva den här nivån av kvinnoförtryck igen. Men kvinnor som jag lärt känna i Tanzania har levt med detta varje dag fram tills nu och kommer att få leva med detta varje dag under en lång tid framöver om inget drastiskt sker precis nu.

Innan jag åkte till Tanzania så visste jag att det skulle vara annorlunda. Jag var beredd på kvinnoförtryck, fattigdom och barn som far illa. Men när man ser det med egna ögon så blir världen så himla stor, hemsk och något som inte går att hantera. Man är bara liten och obetydlig, och inget spelar någon roll på något sätt.

Men nu sitter jag här. Oavsett hur dåligt jag har mått, oavsett hur mycket jag har velat ge upp så sitter jag här. Vid samma sängkant där jag bröt ihop efter två veckor i Tanzania. Men jag håller inte krampaktigt i våningssängen stomme längre. Jag behöver inte det. Fötterna står liksom stadigt på golvet och jag kan äntligen vara helt säker på att golvet inte kommer att ta vika under mig.

Man kan välja att antingen bryta ihop helt av all den skit som finns i världen. Eller så får man bara inse att oavsett vad man än gör, eller befinner sig i världen, så kommer det att finnas skit. Det kommer att finnas ensamstående mammor som får kämpa varje dag i Tanzania för att överleva, oavsett om jag ser det eller inte. Det kommer att finnas förtryckta kvinnor i Tanzania, oavsett om jag ser det eller inte. Det kommer att finnas sjuka barn i Tanzania som inte kan få någon vård, för familjen inte har råd, oavsett om jag ser det eller inte.

Det kommer att vara svårt för kvinnor att hjälpa andra kvinnor i Tanzania, oavsett om jag startade insamlingen eller inte.

Men det fina med att vara här är att jag kan göra något, och det är ju värt någonting. Och tack vare att så himla många har skänkt pengar så kan vi tillsammans göra något riktigt bra.

Vi har fått in 8 350 kronor.

Tack för att ni har gjort min vistelse här mer meningsful än jag någonsin trodde den kunde vara. Tack för att ni tillåter mig ha ett syfte här som jag inte trodde var möjligt.

Tack.

IMG_3894

Pusshej/Tina

Ps. Vill bloggläsare också skänka en slant så är länken till FB-gruppen HÄR. Den är offentlig så alla ska kunna se (om inte så be bara om att bli medlem så addar jag dig) .ds.

 

 

Advertisements

6 thoughts on “All skit som finns i världen, kommer alltid att finnas, oavsett om man ser det eller inte.

  1. Hej! Jag har inte Facebook, skulle du kunna skicka informationen per mail? Om du har tid och möjlighet för merarbetet. Anna

  2. Fick precis höra av min kompis att du läst min blogg, Jag hoppas att du orkar och att du har någon som du kan prata med, det är verkligen tufft att vara där, men också en erfarenhet jag inte velat vara utan. Ta hand om dig!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s