Edit: Detta är skrivet när jag var fruktansvärt sårbar, var arg och ledsen. Vill därför poängtera återigen att just denna verklighet som jag skriver om här finns, men inte överallt. Detta är ingen måttstock och behöver inte vara ett varnande exempel. Det är ett utdrag av ilska och sorg jag kände precis då. Vilket är okej. Jag berättar bara om mina upplevelser ärligt.  Samtidigt vill jag inte att detta ska ses som en måttstock, för det behöver absolut inte vara såhär. 

Hej,

Jag vet inte var jag ska börja. Men jag känner att detta är så pass viktigt att skriva om att jag måste börja…någonstans.

Som några kanske vet hade jag en insamling i Tanzania. Hon som jobbade som typ “Mama” på hemmet, kunde lite engelska och hade hade en direkt kontakt med barnens familjer. Hon visade mig runt i området där barnen var ifrån. Hon presenterade mig för barnens familjer. Hon inspirerade mig att starta en insamling. Nej, inte bara det, hon hjälpte mig att förverkliga den också.

Efter en stunds planerande insåg jag att hon riskerade något genom att hjälpa mig – sitt jobb. Barnhemsägaren skulle bli så himla sur om han fick reda på att vi gav pengar direkt till familjerna och inte via honom. Han kunde sparka henne på en dag om det vore så.  Jag klarade inte av tanken av att hon skulle förlora jobbet på grund av insamlingen, så jag började smussla, köpte lite saker direkt till barnhemmet så barnhemsägaren inte skulle misstänka något, samtidigt som jag använde resterande pengar på de saker jag från början ville att insamlingen skulle gå till.

Idag fick jag reda på att det jag verkligen försökte förhindra har hänt. Hon har fått sparken. Jag tror inte att det beror på insamlingen. Jag tror helt enkelt att hon är lite för smart och stark för att kunna få vara kvar. Hon vågade ta kontakt med mig, fastän barnhemsägaren inte ville att hon skulle göra det. Hon vågade prata med mig om barnhemmet, fastän hon visste att det egentligen var förbjudet. Hon var liksom som ett litet hot, ett hot mot den perfekta bilden som barnhemsägaren ville ge av hemmet.

Och kanske det är sant, för hade hon inte funnits där hade jag kanske samarbetat med honom helt angående insamlingen. Jag hade inte vetat om sponsrade barn som inte blir sponsrade i slutändan, jag hade inte vetat om pengar som skulle ges direkt till familjerna och som aldrig kom fram. Jag hade typ inte vetat någonting om barnhemmet och antagligen litat blint på barnhemsägaren.

Jag tror inte jag hade kunnat gjort någonting annorlunda. Jag gjorde det jag trodde var bäst, med den informationen jag hade just då. Jag vet att jag verkligen gjorde mitt bästa. Men det känns fruktansvärt att veta om att det som inte fick hända, ändå hände och att jag inte kan göra något åt det alls. Jag är så himla, himla maktlös.

Hade jag gett ett råd till framtida volontärer är det att absolut, absolut, absolut inte arbeta på ett barnhem. Det är så himla många som är skit. Det jag berättat om i det här inlägget känns helt absurt (nej det är helt absurt), men saken är den att det är vardagsmat…och det finns barnhem som är tusen gånger värre. Där ägaren tar alla pengar som kommer in till barnhemmet,  säljer allt som skänks till barnhemmet och även fastän massor av pengar kommer in till barnhemmet får typ barnen bada en gång i veckan. I en smutsig jävla å.

Organisationen jag åkte med vill att jag ska skriva om mina upplevelser och ge en recension om hur det var. En månad senare har jag ännu inte gjort det. Jag orkar inte. Det är för mycket som har vart så himla jobbigt under tiden, och jag orkar inte ens tänka på allt. Jag orkar liksom tänka på en sak i taget och jag vet inte ens hur lång tid det kommer ta att bearbeta allt. Så fort jag tänker på det blir jag så himla arg på systemet, att organisationer som skickar volontärer utomlands låter volontärer arbeta på organisationer som inte är bra.  Och det är inte som om min organisation var speciell på det sättet. Det händer hela tiden, i typ alla organisationer som skickar volontärer. Vissa organisationer har till och med svenska representanter på plats som vet om att vissa barnhem har stora problem men skickar fortfarande nya volontärer dit, år efter år.

Jag önskar verkligen att jag bara kunde skriva fina saker om att vara volontär och typ kunna inspirera andra. Nu känns det typ som jag skrämmer andra att göra liknande saker. Men jag vill inte ljuga för er heller.

Kram/Tina