Ja… bloggisen igår var ju ett totalt jävla mörker.

Nästan så jag måste ändra min header och skriva:

“En blogg som gör dig glad…eh…förutom när bloggen är ett totalt jävla mörker…eh…vilket är ibland, men det blir kul! Jag lovar! Wiho! *untz untz untz*”

Det är så otroligt sorgligt att veta att det som jag försökte förebygga hände, ändå. Men det kan också betyda att det skulle hända en dag, oavsett om jag var volontär på barnhemmet eller inte.

Det är så himla lätt för ägaren att bara sparka någon. Han är inte i beroendeställning av någon, han behöver inte tänka på någon annan än sig själv och det är superlätt att hitta någon mormor, farmor eller mamma till något av barnen som inte kan någon som helst engelska och inte har någon möjlighet att kommunicera med andra volontärer, överhuvudtaget. Det har ingenting med mig att göra. Det har ingenting med insamlingen att göra. Hade jag och hon inte haft en relation är jag säker på att nästa volontär skulle ha en bra relation med henne.  Problemet är inte heller att hon och jag hade en relation. Det var också att hon faktiskt kunde kommunicera och ha en relation med volontärerna som arbetade på hemmet.

En sak som kändes så himla jobbigt igår, var att jag anpassade insamlingen så att ägaren inte skulle sparka Mama Waridi och det hände ändå. Men, jag vet också att saker och ting kunde ha blivit mycket värre om jag inte samarbetade med ägaren överhuvudtaget, för Mama Waridi är inte bara i beroendeställning till ägaren, alla familjer till barnen som finns på barnhemmet är det. Han skulle kunna ta reda på vilka familjer som har gynnats av insamlingen hur lätt som helst. Området där alla familjer bor är så himla litet och alla familjer bor nära varandra. Det är därmed svårt att dölja någonting, överhuvudtaget för andra familjer och ägaren. Ägaren kan hota med att barnen inte vara på barnhemmet och även om barnhemmet inte är en långsiktig lösning för familjerna, är det en lösning just nu. Det vill verkligen ha barnen där av en anledning, för annars har barnen ingenstans att ta vägen på dagarna.  Att dölja hela insamlingen för ägaren hade därmed kunnat resultera i att Mama Waridi fick sparken (på en gång) samtidigt som de familjer som gynnats av insamlingen skulle få lida också  Jag kunde därmed inte göra på något annat sätt och det vi gjorde med insamlingen var ändå så himla bra!

Mama Waridi är också frisk, smart och stark. Hon har vart med om värre saker i sitt liv än just detta. Hon kommer att gå igenom det här också, även om allt just nu känns så himla hopplöst. Jag vet det, för när jag hade panik över att insamlingen kunde göra så att hon förlorade jobbet så intygade hon mig att om det händer, klarar hon sig, på ett eller annat sätt.

Självklart har det varit extremt jobbigt i Tanzania, och vissa saker jag berättat här suger så himla mycket, men, jag är så himla glad och tacksam att jag har fått delat den här historien med er. Det jag har lärt mig kan jag visa för andra. Kanske förhindrar jag att någon är med om liknande saker och slipper jobbiga situationer jag inte önskar att någon ska gå igenom. Ni kan se mig som en liten testperson! (H&M’s stora klädinsamlingsdag – Tina testar! Ta fyra vaccinationer på en dag – Tina testar! Volontär i Tanzania på ett barnhem utan att vara bra med barn – Tina testar! Får man hallucinationer av malariamedicin? – Tina testar! osv. )

Sedan vill jag också understryka att det jag berättar inte behöver gälla för varenda person som åker till Tanzania som volontär. Det finns dåliga historier men det finns också historier som är bra. Jag skulle inte rekommendera att börjar arbete på ett barnhem på Tanzania om man inte har kontakter i Tanzania som kan säkerhetsställa att hemmet är okej. Det finns för många som barnhem som inte fungerar och bara skadar barnen mer än gör nytta. Men det finns ju massor av andra projekt där barn inte far illa, och när man väl är på plats så har man en möjlighet att göra lite research och hitta ett barnhem som inte är konstigt, eller ett annat projekt som gynnar barn (på riktigt!).

Så, det var det jag ville säga.  Jag hoppas att ni har lärt er något om min tid i Tanzania – för det har jag.

Nu vänder vi blad och har kul istället!

*high five på det*

Pusshej!

Tina