Hejhej!

Det hände så mycket i Tanzania, hela tiden, att jag liksom glömde bort att skriva om vardagliga detaljer.

Som den gången jag trodde att jag hade tappat min väska som jag brukade ta med till barnhemmet (som innehöll nytvättade kläder, vilket var typ alla kläder jag ägde i Tanzania) i “kollektivtrafiken” a.k.a “Dala-Dala”. Låt oss säga såhär, det som försvinner i en Dala Dala, kommer aldrig någonsin tillbaka.

…och låt oss också säga att jag…eventuellt hamnade i ett… “litet panic-mode”.

Händelseförlopp:

1. Jag inser att min väska är borta när jag sitter i lodgens restaurangdel. Hela jag blir typ helt iskall. Jag reser mig upp, säger “eh…be…right…back” och börjar springa. Till min bungalow, som om världen gick under (vilket den typ gjorde!!! om jag ska vara ärlig!!!)

2. Jag springer in i bungalowen. Väskan är inte där. Hittar ingenting förutom typ en t-shirt. Inser att resten av kläderna är i väskan som är borta. Börjar nästan gråta.

3. Jag springer över området igen (detta är ett återkommande tema).

4. Saga sitter  vid baren och ser att jag springer över området fram och tillbaka (återkommande tema som jag sa, hehe).

5. Saga ropar: “men Tina, vaaad händer?”

*jag springer till min bungalow* “MIIIIIN VÄÄÄÄÄSKAAAAAAAAAAAAAA…..”

“Vadå, din väska?”

*springer tillbaka till restaurangdelen* “DEEEEEN ÄÄÄÄÄR BOOOORTAAAAAAAAAA, MIIIN VÄSKA, ÄÄÄR BORTAAAA”

“Okej, men vi löser det här, jag lovar!”

*springer tillbaka till min bungalow* “MEEEEEEN, ALLLAAAA KLÄÄÄÄÄÄDEEER ÄR JU DÄÄÄÄR, jag lovar”

“Kläder? Men du har ju säkert något…”

*springer tillbaka till restaurangdelen* “NÄÄÄÄÄ,TYYYYP ALLA KLÄDER JAG HAAAAR! AAAAALLLLT JAG HAAAAAAAAAAAR SAGAAAAA, TYYYP AAAALLT”

“Hur mycket är allt då?

*springer tillbaka till min bungalow* “FEEEEEEEM PLAAAAAAAAAAGGGGGGGGG….

Sedan sprang jag fram och tillbaka över området tills… jag inte gjorde det längre (blev anfådd, orkade antagligen inte hur mycket som helst!). Hade helt plötsligt några sekunder över att faktiskt tänka på var väskan kunde ha vart om jag inte tappade bort den på en Dala Dala. Smsade barnhemmet, fick reda på att den var där. Gick tillbaka till Saga och berättade att min väska inte alls var borta, att jag mår bra (men är lite andfådd bara) och att det visst inte var något att få panik över (hehe).

Saga: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAH, okej, så alltså, du trodde helt plötsligt att du tappade bort väskan på bussen?

Jag: eh, ja…

Saga: …reste dig upp som något sjukt hemskt hade hänt och SPRANG över hela lodgen till vår bungalow, som om världen gick under.

Jag: …japp.

Saga: … och sedan så fortsatte du att springa, fram och tillbaka, flera gånger,  medan all personal på lodgen bara tittade och trodde du typ var galen.

Jag: EXAKT!

Saga: …tills du blev andfådd, slutade springa, tänkte i två sekunder och smsade barnhemmet och fick reda på att väskan vart där, hela tiden.

Jag: Ja, det var precis det som hände, precis!

Saga: HAHAHAHAHAHAHAH, JAG DÖR!!!!! Det här är det roligaste jag har sett! Jag har haft ont i magen hela dagen, var ju till och med hemma på grund av det…men nu har jag skrattat så himla mycket…åt dig…. att jag tror jag är frisk.

Jag: …så mitt panik-anfall gjorde dig…frisk?

Saga: Ja, jag tror det.

Så, det var den historien om hur Saga skrattade så mycket (åt mig) att hon blev frisk! Tänk att jag gått runt på den här lilla jorden i snart 27 år och inte vetat var mina “små panik-anfall” kan vara bra för, men nu vet jag!

…om vi säger såhär. Jacob har knappt vart sjuk sedan vi träffades för 3.5 år sedan…if you kno’  what I mean.

Pusshej! Tina