Jacob är hemma i Stockholm över några dagar. Det är bara några dagar, egentligen ingenting. Jag brukar gilla att få vara ensam ibland. Det är kravlöst på något sätt.

Men efter Tanzania är det precis tvärtom. Hela veckan har jag haft ont i magen i väntan på att Jacob ska vara borta. För när han är borta kommer lägenheten vara tom. En tom lägenhet är tyst. Ibland kan till och med en tom lägenhet vara knäpptyst.

…och det är när tystnaden kommer som alla känslor, tankar och minnen jag så desperat försöker trycka bort, kommer emot mig. Och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det, jag har liksom ingen chans.

Jag kan inte ens förklara för någon, eller mig själv vad det är för något som jag har tryckt undan. Det ligger så väl undangömt att jag inte ens vet var jag ska börja. Allt det som gör ont har trasslat ihop sig till en taggig boll och inuti den finns bitar av mig själv som jag så himla gärna önskar att jag kunde få tillbaka. Jag försöker reda ut den taggiga bollen, men den sticks, och det gör ont att bara försöka minnas något. Jag vill ju inte minnas, jag gör det bara för att jag måste och för att det inte finns någon annan utväg än att bearbeta det som gör ont.

Jag fick ett paket på posten för några dagar sedan. Det var från mamma. Jag rev upp paketet så fort att det flög bitar av kartong över hela hallgolvet och dörrmattan. Inuti fanns ett inslaget paket som innehöll en fotobok med bilder från Tanzania. Mamma hade också lagt till texter från bloggen. Varenda text och bild hörde på något sätt ihop och det var som att bara gå in i en vägg. Jag la mig på sängen och grät tills jag somnade. Jag vaknade en timme senare av att Jacob kom hem.

“Vad är det här för något?”

“…det är en fotobok med bilder från Tanzania, mamma har gjort den och skickat den till mig”

“….vad fint av henne.”

“Jag vet, den är jättefin. Hon är jättefin.”

Jag tror att jag ska börja grina igen. Men det gör jag inte. Kanske hade jag rett ut den taggiga bollen så mycket jag kunnat idag. Jag kommer att fortsätta en annan dag, jag vet att jag måste. Jag vet att jag kan.

En dag kommer jag att ha orkat ta mig igenom allt det jobbiga få tillbaka de delar av mig själv som just nu fattas mig. Det kommer bara att ta tid. Men det får det göra.

En dag har jag fått tillbaka allt det som är jag.  En dag kommer jag att känna mig hel igen.

Det är bara inte idag.